Designtankar

om användarupplevelser, interaktionsdesign och effektstyrning.

[designtankar]

UX-strategi för kalsongvättar - hur agil är en effektkarta?

Mitt blixttal från UX Open 2016 handlade om att göra enkla effektkartor för att testa en idé. Jag gjorde en repris på kontoret så att du också kan se den.  

→ inUsebloggen om filmen. → inUsebloggen intervjuade mig inför blixttalet

[designtankar]

Tack.

[designtankar]

Effektstyrningskurs

Om det är en sak beslutsfattare är bra på så är det att fatta beslut. Och det gör de oavsett underlag. Ge dem bättre underlag så fattar de bättre beslut. - Ingrid Domingues

Idag höll Ingrid och jag kurs i effektstyrning*, fortsättningen på grundkursen i Effektkartläggning. Många bra diskussioner och nöjda deltagare. 

Det är ganska olika karaktär på de båda kurserna. Grundkursen brukar hålla ett ganska högt tempo under två dagar. Fortsättningskursen är mer eftertänksam och lämnar mer utrymme för längre utvikningar kring deltagarnas egna frågor. Och eftersom deltagarna har gjort ett antal kartor på egen hand är det substans i frågorna. Utmanande och lärorikt. Så lärarna är också nöjda.

*) Nå, det var egentligen Ingrid som höll kursen och jag gjorde inpass från sidan. Nästa gång, i juni, blir det mer jämbördigt. 

-- Detta är inlägg 17 i blogg100.

[designtankar]

Korrelation ≠ kausalitet

I morgon håller vi kurs i effektstyrning. En sak vi pratar om är att skilja på korrelation och kausalitet. Det vill säga att bara för att två fenomen uppträder tillsammans och följer samma mönster betyder det inte att det ena orsakar det andra. 

Spurious correlations är en sajt som gör detta tydligt. 

Man kan fundera över att skilsmässostatistik samvarierar med margarinkonsumtion eller att spelhallars omsättning ökar i samma takt som datavetare doktorerar. Men de har inte nödvändigtvis med varandra att göra.

Du kan själv leka med statistiken leta efter nya samband. Underhållande och tänkvärt. Men sambanden du hittar betyder inget. Eller?

-- Detta är inlägg 16 av 100 i Blogg100.

[designtankar]

Förhandlingsteknik ≈ målgruppsanalys

Inför förra lågkonjunkturen gick alla på jobbet en grundläggande säljkurs. Lite jobbigt låter det kanske att som konsult gå en säljkurs men poletten trillade ner ganska snabbt. Bra försäljning och förhandling handlar egentligen om målgruppsanalys. Och det kunde vi ju redan. 

Lars-Johan Åge talade underhållande om förhandlingsteknik i Vetenskapsradion Forum för nån månad sedan. Några huvudpunkter: 

Bra förhandling är när du når dina mål samtidigt som alla inblandade är  nöjda. Han vill hellre prata om happy-happy än win-win.

Framgångsrika förhandlare tänker igenom vilka mål de har och vilka alternativa vägar de kan ta för att komma dit. Konsten är att förbereda sig, leka med ett antal scenarier och ha ett öppet sinne i förhandlingssituationen. 

Människor vet vilka krav de har, men har kanske inte funderat så mycket på de bakomliggande värderingarna. 

När förhandlingen låser sig är “Människors krav och positioner [...] sällan möjliga att möta. Men när vi hittar de bakomliggande intressena kan vi oftast hitta sätt att länka ihop det.”

Om den ene avslöjar vad som ligger bakom sina krav så ökar chansen att den andre ska göra detsamma med 50 procent, enligt hans forskning. Det öppnar för ett samarbete. Och helt plötsligt går situationen att lösa!

Jag vet inte om jag är i regelrätta förhandlingar så ofta men mitt jobb handlar fortfarande ofta om att inte lyssna på vad folk säger utan på vad de menar. 

Och på sistone har jag talat mycket med utvecklare som försöker se bakom mina designkrav för att förstå de bakomliggande intressena. Vad är spikat i sten bland kraven? Och var finns det utrymme att hitta ännu bättre lösningar?

Intressant program med flera underhållande exempel och tankebilder. Hur skulle du till exempel dela en vattenmelon?

Mer om Lars-Johan Åges forskning:

→ Rapport om Affärsbaxning hos konkurrensverket

→ Bok: Konsten att göra affärer. [Bokus], [Adlibris]

– Detta är inlägg 15 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Undrar om detta är problemet som "Microsoft Support Center" har upptäckt på min dator och ringer och varnar mig för? Det verkar i alla fall vara nåt onödigt som vill installera sig varje gång jag startar min gamla dator.

– Detta är inlägg 14 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Jag tänkte skriva om prokrastinering. Men det får nog vänta till nästa vecka.

[designtankar]

“Microsofts” support har kulturproblem?

Jag blev återigen uppringd av “Microsoft Support Center” som fortfarande är bekymrade över min dator. Varje gång jag är uppkopplad mot internet märker deras servrar att något är galet, påstår de. Men om så var fallet galet just i detta ögonblick kunde inte den jag pratade med se. Han uppmanade mig istället att sätta mig bakom datorn. Kunde jag göra det nu? - Nej, jag är inte hemma förrän kl 5 sa jag. Varifrån ringer du? - Microsoft Support Center i Florida. [...] Men vi stänger kl 2 så du måste göra det nu! 

Jag upprepade att jag inte skulle vara hemma förrän kl 17, tyvärr, men han var välkommen att ringa senare eller en annan dag. Vi får se om fortsättning följer. Möjligen hörde han på rösten att jag inte var tillräckligt orolig. 

Snarare är jag fundersam över deras systemstöd. Kan han inte se att jag i morse avslöjade att jag kör Mac? Och dessutom kallade dem bluffare innan jag lade på.

Och är det inte väldigt dålig service att sluta ge proaktiv support kl 14, svensk tid. Med tanke på att Florida ligger efter borde det ju vara morgon eller tidig förmiddag där då? 

Kanske har personalen personliga listor med telefonnummer (som samlats in på oklar väg)? Kanske skulle han gå av sitt skift efter att heroiskt hjälpt datoranvändare världen över hela natten? Eller vill han inte unna sina kollegor, utan vill själv bli dagens hjälte som löser mina efterhängsna, oklara datorproblem? Borde jag bli smickrad eller kan man ana ett kulturproblem i organisationen här? 

– Detta är inlägg 12 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Proaktiv kundservice

Idag blev jag, från hemligt nummer, uppringd av Microsofts support center. En man med indisk brytning förklarade på engelska att de upptäckt problem med min dator. Det var lite oklart vad problemen består i, men det hade pågått de senaste dagarna.

Jag frågade varifrån de fått mitt nummer. Från det lokala Windows-Microsoftkontoret. Hade jag haft tid hade jag grillat dem lite men det var dags för dagislämningen. Jag avslutade diskussionen med att berätta att jag numera använder Mac och lade sedan på.

Visst är det bra service och det känns tryggt att Microsoft ägnar så mycket energi åt att måna om sina användares datorer. Men är det inte lite upprörande att de inte verkar ha aktuella kundlistor?

→ Så gör du om du blir uppringd

– Detta är inlägg 11 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Konsten i Waldners serve

Citaten från i söndags påminde mig om Niklas Schiölers bok Konstellation, en essä om konstnärerna Beethoven, Tranströmer och Waldner. 

Boken inleds storslaget:

Konst gör ont. Den river i det osynliga sår vi bär. Och det enda som lindrar är mera.

I en prolog beskriver Schiöler hur han blir helt lurad av Waldners serve och plötsligt inser att han inte förstått att det överhuvud taget gick att spela som Waldner gjorde. 

Vi använde i den här matchen samma regler, samma bord, samma boll. Jag höll i en racket. Inte han. Han hade beslutat sig för att låta racketen bli en naturlig fortsättning på den hyperkänsliga högerhanden. 

 Lite senare beskriver han ett fantastiskt serveess i VM-finalen 1997 mot Samsonov:

När bollen träffar vitryssens bordshalva är han lika långt från bollen som den häpne TV-tittaren. [...] Det är VM-final: den ene är världsspelare, den andre har i detta läge överskridit spelets gränser, upphävt idrottens naturlagar.

Kan det vara den här serven, vid 32:25, han menade?

En annan fantastisk boll, från OS i Athen, kommer vid 43:30, när han slår bollen utan att titta.

Nu är det över. För en månad sedan spelade Waldner sin sista elitseriematch.

Några videor för den nostalgiske med prov på J-O:s magi:

→ Svensk dokumentär om Waldner när han fyllde 40.

→ SVTPlay: Bragden, om lagVM-finalen 1989.

Och för de som vill ha mindre prat och mer bollkavalkad:

→ The surprising play of J-O Waldner

→ Jan Ove Waldner - King of service

-- Detta är inlägg 10 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Spela theremin i dagens GoogleDoodle

Dagens GoogleDoodle är en charmig hyllning till Clara Rockmore, en Thereminvirtuos som skulle blivit 105 år idag. Inte nog med att den fångar en art deco-känsla, den simulerar också en theremin som går att spela på. 

Kul idé! Jag har spelat på lekt med en riktig theremin ett par gånger, men jag vill minnas att det var aningen svårare än så här. 

“You cannot shake your head or sway back and forth on your feet. That would change your tone.” - Clara Rockmore

→ Lyssna på Clara Rockmore på Spotify

→ Spela också på Moogsynthen från 2012, GoogleDoodle när Robert Moog fyllde 78

→ Tydligen finns det en hel uppsjö av kul musikinstrument på Chrome Music Lab

-- Detta är inlägg 9 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Sjukt imponerande hobbyprojekt av Wintergatan. 14 månader för att bygga ett eget instrument. Det är snäppet värre än att skriva sina egna låtar eller sy sina egna kläder. 

→ Se videon på youtube.

→ Lyssna på Bandcamp.

– Detta är inlägg 8 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Hörde du tutan?

Strax före utsatt tid upptäckte jag att Krisinformation.se ville kolla täckningen av Hesa Fredrik, signalen för viktigt meddelande till allmänheten som testas en måndag i kvartalet.

De tar hjälp av oss i allmänheten som får peka ut var vi var och om vi hörde signalen klockan 15 idag. Smart användning av crowdsourcing. Det ska bli intressant att se resultatet. Vid ett tidigare försök blev gensvaret så stort att servrarna kraschade.

→ Hörde du signalen? Fyll i enkäten.

→ Läs mer om undersökningen.

-- Detta är inlägg 7 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Konstupplevelsen i att bli frånåkt

Vasaloppet och bokrean pågår. I min bokhylla hittar jag Sverker Sörlins bok Kroppens Geni, ett fynd från tidigare år, och slår upp det markerade avsnittet om hur han söker sin gräns och utmanar Petter Northug. 

I dimman och snön finns inga andra människor. Allt är tyst, men vår hastighet drivs upp, mer och mer, men hans så mycket mer, så vansinnigt mycket mer än min att jag finner att mina egna rörelser efterhand övergår i leende tomhet, ett lyckligt buddhistiskt famlande, medan hela mitt förnimmande väsen inriktas på att fokusera den bortflyende gestalten i dimman framför mig. 

Därefter knyter han ihop det med konstupplevelser i stort.

[V]ärlden visar sig visar sig för mig på ett sätt som den egentligen inte hade behövt göra. Allt hade kunnat stanna vid det gamla, men så blir det inte, för världen är skapad för skapande och här sker det, just där jag är. Det enda min kropp då kan göra är att gråta eller skratta. [...] Detta är ointagligt, detta är något som människor inte gjort förut. [...]

Hur fort går det? Jag vet inte. Ingen vet. Det går fortare och fortare. Allt ska överskridas. Det spelar ingen roll. Bara vi räcker till randen av vår förmåga.

Vacker höjdpunkt på en tänkvärd bok. 

För övrigt hoppas jag på en spännande spurt i Mora om en stund.

-- Detta är inlägg 6 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Förlustförebådare

Jessica Gedin talade om ett intressant beteendemönster i Spanarna härom veckan: Hon konstaterade att det hon gillar har en tendens att försvinna från hyllorna efter ett tag.

“Först tänker man att det bara är otur men till slut börjar det se ut som ett mönster, det här att jag väljer fel med nån slags precision. Jag tillhör en grupp […] Harbingers of failure […] förlustförebådare.”

“Som grupp är vi bra för att vi alltid väljer fel. Det vi gillar ska absolut inte ut i butiken. Vi är nån slags floppfinnare. I övrigt är vi helt vanliga som konsumentgrupp; vi handlar på normala tider, vi lägger inte ut varken mer eller mindre pengar än andra konsumenter. Men det som är speciellt med oss är att vi alltid köper fel grejer.”

Intressant forskningsmetod: analysera kundklubbsdata för att hitta köpmönster och notera vilka som favoriserar mindre lyckade nya nischprodukter. Framförallt om de köper samma sak flera gånger. Fråga dem sen vad de tycker om din nya produkt. Om de gillar den ligger du illa till.

Forskningsteamet konstaterar att på det här sättet kan det vara lättare att förutspå om en produkt kommer att misslyckas än att gissa om den kommer att lyckas. Se där! 

Det utmanar också den gängse synen att all tidig positiv feedback är bra. Det beror på varifrån den kommer. I framtiden kan det vara nödvändigt att skilja vanliga early adopters från dessa förlustförebådare.

Ursprungsreferens: Eric Anderson, Song Lin, Duncan Simester, and Catherine Tucker (2015) Harbingers of Failure. Journal of Marketing Research: October 2015, Vol. 52, No. 5, pp. 580-592. 

Lämpligt soundtrack: Emil Jensen: Allt jag gillar upphör.

Inlägg 5 av 100 i blogg100.

[designtankar]

Finn ett fel eller Var är väl en bal på slottet?

[designtankar]

Det bästa med effektkartor

En av mina specialiteter är effektkartläggning. Det är en enkel modell som knyter ihop verksamhetsmål och design genom att fokusera på användning.  För ett tag sedan skrev jag en introducerande artikel om effektkartor på inUse blogg där jag radade upp det bästa med effektkartor ur designerns perspektiv. 

- Det är en enkel modell - som visar varför man behöver bygga lösningen på ett visst sätt - och förklarar hur visionen om verksamhetsförbättringen kan nås.

Men den främsta nyttan med Effektkartan är naturligtvis inte modellen i sig utan i resultatet av att använda den:

- Det blir lätt att skapa en gemensam bild och förfina den. - Projektet undviker godtyckligt tyckande. - Visionen hålls levande genom hela projektet.

Jag kunde inte avhålla mig från ett metaperspektiv och gjorde också en effektkarta för hela resonemanget. I ett senare inlägg kommer jag skriva mer om den.