@dontworrybehaaapy - Tumblr Blog

Men hur kan man sakna en personen så mycket fastän man aldrig var kär i den? Fastän relationen till personen var halvdan och oseriös? Vill ju ändå ha honom fastän vi var så olika.

Alla hjärtans dag i morgon, begrav mig. Gärna nu.

13 februari

Tanken med vår relation var just att det inte fick existera några känslor alls. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle få några känslor för honom, för vi är ju så olika. Alla sa att det skulle aldrig funka, utan att jag eller han någon dag skulle få känslor.

Bara för några månader insåg jag hur destruktiv vår relation faktiskt var. Vi hördes efter 01:00, max 1 gång månaden och det slutade alltid med att vi drog hem till honom. Jag blev så lycklig när han hörde av sig till mig, det förgyllde alltid kvällen. Vår relation var spännande och jag trivdes med hans sällskap. Han hade faktiskt en fin personlighet bakom sin ”brat”-fasad. Men stämningen mellan oss var alltid totalt vänd morgonen dagen efter. Hela min kropp var fylld av ångest och skam, då vi knappt pratade och du behandlade mig tydligt och klart som gårdagens hemsläp. Nu har jag lovat mig själv att sluta höra av mig till dig, och att sluta säga ”ja” till att träffa dig, för jag vet att oavsett hur gärna jag vill träffa dig och hur bra det än känns när du hör av dig, så gör det mer ont dagen efter. Det inte värt det.

Nu när vi inte ses lika ofta kan jag inte avgöra om jag faktiskt kände/känner känslor för dig. Eller om det endast handlar om att jag känner mig ensam utan vår relation. Men det jag vet är att det gör ont i hela kroppen när jag ser eller hör ditt namn. Jag undrar hur det blir framöver, kommer jag orka stå emot, eller fall tillbaka till dig. Jag känner mig inte särskilt stark.

9 mars 00:30

Tillbaka här igen. För nu är jag tillbaka på botten. Allt är piss och allt går åt helvete. Det värsta är att det känns som jag ska ha ”hittat” mig själv vid det här laget men istället känner jag mig mer felplacerad än någonsin. Just nu känner jag ingen mening med att leva. Jag är så fel ute som man kan vara.

Allt jag gör blir fel. Antingen blir jag arg på någon, riktigt arg. Fast jag är inte arg, jag vill bara att någon ska fråga hur jag mår, fortsätta fråga även om jag ingnoerar eller förnekar att något är fel. Jag är bara rädd för att förlöjligas eller förminskas.

Jag ska kämpa mig fram till studenten. Det måste jag.

Ett rop på hjälp.

dontworrybehaaapy

Jag har blivit en så där hatisk person som inte tycker att ett ända par är söta. Eftersom att jag aldrig kommer få uppleva en relation. För vem vill ha mig. Jag kan inte sätta mig på en buss utan att den där smärta och ångesten börjar verka. Inga tårar, ingenting. Bara smärta och ångest. Tanken att vara ensam hela livet. För vem skulle vilja ha mig. Om man väl fått höra under hela ens livstid hur värdelös man är så tror man på det. Vad gör jag fel? Varför kan inte jag få hålla hand, kyssas eller få känna någon annans kropp tät emot min?

dontworrybehaaapy

Exakt samma känsla ännu. 27/7

Jag vill också känna mig älskad. Men det händer aldrig. Jag är helt ensam.

complexifier

Röker fyra cigaretter i rad inget gör mig glad

Gammal sång, Veronica Maggio (via complexifier)

2 minuter kvar. Sen förändras det

Tisdag. 25 april. Slår igen duschdörren. Sätter på kranen och samtidigt som jag sätter på vattnet så börjar tårarna att rinna. Återblickar på de sakerna och personerna som fått mig att må som sämst. Inser hur människor i ens närhet kunnat agera, men istället förlöjligat en och situationer. Hur ens föräldrar och folk i ens närhet inte insett allvaret, trots rop på hjälp. Hur man försökt hålla masken och dolt allt. Panikångestattack.

Jag har blivit en så där hatisk person som inte tycker att ett ända par är söta. Eftersom att jag aldrig kommer få uppleva en relation. För vem vill ha mig. Jag kan inte sätta mig på en buss utan att den där smärta och ångesten börjar verka. Inga tårar, ingenting. Bara smärta och ångest. Tanken att vara ensam hela livet. För vem skulle vilja ha mig. Om man väl fått höra under hela ens livstid hur värdelös man är så tror man på det. Vad gör jag fel? Varför kan inte jag få hålla hand, kyssas eller få känna någon annans kropp tät emot min?

21 april

Det går inte längre. Det går inte längre att hålla fasaden uppe. För jag mår ju inte bra. Livet är inte så jävla bra som det verkar. Jag trivs ingenstans. Jag passar aldrig in. Jag är inte som alla andra.

Jag är fan ångestens jävla mamma .

Jag orkar verkligen inte. Allt är för jobbigt.

Det gör så ont att leva med en stor jävla trasig hemlighet. Utan att någon vet. Att jag konstant ska behöva skydda hemligheten för att jag är för rädd för konsekvenserna skulle bli för stora. Att inte kunna leva ett normalt liv. Ingen, ingen förstår .

Jag är trött på att göra mitt allra bästa och att det aldrig ändå är tillräcklig bra. Kan lika gärna ge upp på ALLT.

Hur dum får jag vara som tror att han vill ha mig? Att tro att han faktiskt tänker på mig och är intresserad.

Trending Blogs

Recently Viewed Blogs