Jag vet inte vad det var som fick mig att ringa på just den här annonsen, men jag tror att det var för att det inte gick att skicka ansökan via e-post, att de kunde ha jobb för oss båda två och att det "kittlade dödsskönt i kistan". Jag hade även gått förbi en annons om att de sökte folk på KFC ett par gånger och tänkt att det, det vore något. Och kyckling som kyckling...eller?
Vi var på intervju på ett bemanningsföretag och jag har svårt att tro de någonsin har haft någon där förut som varit lika förväntansfulla inför möjligheten att samla ägg på en kycklinggård i Bowral, 12 mil sydväst om Sydney. Vi bytte till och med om inför intervjun, tog av oss badshortsen, satte på oss skor och t-shirt och jag drog nog även handen genom håret för att jämna ut rufset. Såhär i efterhand tror jag nog vi kunde ha trillat in bakfulla i pyjamas och ändå fått jobbet.
Under de dagarna vi fick vänta på besked sökte vi jobb inne i Sydney och intalade oss att vi bara skulle plocka ägg ett par dagar, att det var en kul erfarenhet, bra pengar och lite galet. Jag tror att vi fortsatte intala oss det under de 25 dagar vi jobbade innan vi tog oss därifrån. Vissa, som vår kollega Robin, fastnade i över 30år. Men hon tyckte nog å andra sidan inte att det var så galet.
Eftersom att hönorna bor ganska många tillsammans, hålls instängda i ett skjul under nästan hela sin livsstil, så är de väldigt känsliga för bakterier och sjukdomar. Ganska nära inpå att vi började så var det en kille som arbetat på en kycklinggård i sin keps och sedan åkt till en annan gård med samma keps och därmed inneburit döden för tusentals hönor. Karantän var alltså av yttersta betydelse och därför fick vi varje morgon klä av oss våra kläder i ett omklädningsrum, skicka vår lunchlåda genom en UV-box och duscha i en sluss innan i kunde torka oss och klä på oss företagsuniformen på andra sidan. Eftersom att vi under tiden bodde i bilen och det hade börjat bli riktigt kallt på nätterna var den varmduschen minst sagt en skön start på morgonen.
Första dagen fick vi en liten rundvandring på området och vår arbetsledare Mark började förklara lite om vad som hände på gården men avbröt sig med "...but you don't have to worry about that because you'll mostly be collecting eggs". Första dagarna jobba jag med Claire som var utbildad bildlärare men jobbade för pengarna medans hennes man gick ett lärlingsprogram, hon hade varit där tre år. Efter det jobbade jag tillsammans med Glenn som jobbade för pengarna, sex dagar i veckan, för att kunna betala av sina dyra avbetalningar på tv, bil, stereo osv och därför tyvärr inte hann med sina barn mer än en dag varannan helg. Och det här var kanske en av de bästa delarna med jobbet, att det inte var massa backpackers som tagit paus från livet utan bara Australiensare som kämpade år in och år ut för att få tillvaron att gå ihop medans de drömde om att få göra något helt annat. Och eftersom att jobbet trots allt inte var så glamouröst innebar deras kamp mot tröttheten, alkoholen, frustrationen och den tomma bensintanken med påföljande frånvaro inget mer än att de kunde dyka upp ett par dagar senare utan förklaring och bara köra vidare som om inget hänt.
Jag hade inga problem med att bo i den kalla bilen, att halka runt i för stora stövlar och XL-tröjor som knappt täckte magen, inte heller stördes jag av det eviga kacklandet inne i skjulet, den starka doften av ammoniak eller hönsens avföring. När tupparna anföll mig jagade jag dem tills de inte vågade komma tillbaka, jag lärde mig att balansera äggbrickan över groparna i golvet och var försiktig så att jag inte skar mig allt för illa på hönsens klor. Men det var en sak som jag hade svårt för, och det var att sticka in handen under hönan i boxen och plocka ut äggen. Jag jämför det lite med den klumpen i magen som uppstod när jag började som investeringsrådgivare och skulle ringa mina första "kalla" kunder och boka möten. Då hade jag lite svårt att lyfta telefonen och slå numret, den här gången så kunde jag knappt förmå mig att sticka in handen och hoppas på att jag inte skulle mötas av varken ett krossat ägg eller avföring.
Men det löste sig, jag vande mig och dagarna gick. Vi fick en fanklubb på det lokala gymmet och vi skötte oss tillräckligt bra för att själva få ansvara för varsitt skjul. Man kanske inte kan säga att livet lekte men det fungerade och pengarna rullade in. Vi bad om att få jobba så mycket som möjligt och de helger vi fick lediga dagar gjorde vi utflykter. Vi åkte till huvudstaden Canberra och tittade på minnesmärken och parlamentet, till Sydney för koreansk buffé och utnyttjade vårt gymkort till fullo. När vi sedan bestämde oss för att sluta jobbade vi 12 dagar i sträck och bytte till slut ut det obligatoriska gympasset efter jobbet mot en bio istället och under de dagarna såg jag mer film än vad jag sett ditintills sett i Australien.
Tillbaka i Sydney bokade vi biljetter hem, försökte sälja bilen, rensade ur väskorna, jag klippte mig, vi åt köttbullar på IKEA och till slut fick vi slumpa bort bilen eftersom det tydligen inte var helt problemfritt att den var solskadad frampå.
Hemma på Arlanda möttes jag av fyra härliga leenden och mitt äventyr var därmed till ända. Även om jag knappt hann hämta andan innan nästa började.
kianamaiart
tangentwithtanner
pixelskylines
turnnoffyourmind
gracieabrams
vaporwave
titsay
s-u-f-j-a-n-s-t-e-v-e-n-s