http://hanols

reflektioner kring skrivande & publicering i digitala medier

[hanols-blog]

Happy new writing

År 2016 drar sig mot sitt slut och likaså gör kursen“Att skriva och publicera i digitala medier”. Medan 2016 efterlämnas med en avsmak efter ett år av ett globalt kaos innehållande krig, konflikt, dödsfall och politiskt misär, skiner den snart avklarade 30 högskolepoängskursen som en julstjärna på toppen av julgranen.  Mina spontana reflektioner kring de kunskaper jag har fått under kursens gång vittnar om en större medvetenhet om mitt skrivande. Hur innehåll, grammatik och layout går hand i hand, där det ena kompletterar det andra för att förgylla budskapet och läsningen. Samtidigt har jag blivit mer övertygad om att man bör arbeta med en text och att det får, kanske till och med bör ta tid att bearbetas. När man sedan har blivit varm i kläderna faller bearbetningen naturligt och tiden komprimeras. 

Å andra sidan har jag fått en förståelse inför att ett visst skrivande inte kanske alla bör syssla med. Att en del ämnen/livsöden/områden måste man själv ha upplevt för att det ska vara övertygande. Men sen ska man såklart inte avskrämmas av oron att man själv inte kan. Men det betyder inte heller att man som skribent ska tro att man kan allt. Jag har lärt mig, att man ska tro på sitt språk och sitt sätt att berätta, men att det alltid kan förbättras och utvecklas. För mig har diversiteten hos skribenter i klassen, varit det jag har lärt mig mest av och uppskattat under kursen gång, vilket jag önskar få se mer av under det sista momentet i Januari.  

Jag har under kursens gång skrivit om Donald Trump, rörelsehindrade, ensamhet och slutligen ämnar jag skriva om en frusen kyckling. Det här är termin 4 på min kandidat, den mest säregna och roligaste terminen BY FAR. 

[hanols-blog]

“Hanna, du måste läsa mer!”

En uppmuntran (befallning?) från mina föräldrar under min barndom.

Redan där blev läsning detsamma som vilken jobbig syssla som helst (jämför dammsuga, plugga, gå med soporna), Ett “måste” som jag gjorde för att göra mina föräldrar nöjda. Att läsa skönlitteratur kunde vara ett nöje, för endast mitt behag fanns inte. I grundskolan fick man en bok man skulle läsa under ett x antal veckor. Valet av bok, fick man ofta välja själva, ändå upplevde jag det som ett måste. En läxa jag skulle slutföra för lärarens skull. För att denne skulle tycka att jag var duktig. Men sen fanns det stunder då jag försvann i böcker. Jag slukades och la allt annat i min vardag åt sidan.  Men som ett barn av digitaliseringen har jag konsumerat skönlitteratur i andra former än den traditionella boken. Ljudböcker har varit en favorit. Dels då jag har åkt mycket bil och buss i mina dagar, där åksjukan av naturliga skäl har hindrat mig från att bläddra i böcker. Hemma har syskon distraherat mig från att läsa. Ljudböcker har fängslat mig mer. Att sätta på mig mina hörlurar och lyssna på kassetband var en favorit som barn. Att jag har tyckt om ljudböcker kan också bero på mitt ständiga behov av mänsklig kontakt... Jenny Leonardz (2012) avslöjar i SvD:s artikel “Unga läser mindre – i böcker” att unga läser allt mindre böcker och att en förklaringsfaktor kan vara att vi istället väljer sociala plattformar etc. Trots det är svenskarna fortfarande ett av världens mest bokläsande folk.  Är det här en dödsdom för skönlitteraturen? Den äldre generationen (läs mina föräldrar) är nog överens om att så är fallet. Men sanningen är att det inte finns någon forskning som talar för detta. Skönlitteraturen remedieras till nya kanaler, vilket jag hävdar är dess överlevnad.

Forskning belyser att berättande är en förutsättning för att en demokrati ska kunna stärkas. Genom berättelser förstår vi oss själva, varandra och vår omgivning. Men berättande kan utspela sig i andra kanaler i det digitala mediesamhället. Såväl i sociala medier, dataspel eller i film. 

Leonardz (2012) avslutar sin artikel med att belysa att skönlitteraturen med sitt språk, ger läsaren möjligheten att själv utveckla egna bilder och utveckla sitt eget språk. Detta menar jag är en demokratisk rättighet, vilket förminskar riskerna att bli ett offer för ideologisk och kommersiell maktutövning.

Jag kan idag som vuxen förstå den uppmuntran som jag fick som barn från mina föräldrar och andra vuxna i min omgivning. Att läsa, vare sig när/var/hur, är betydande. Läsning är ett fantastisk demokratisk verktyg. Det inkluderar och gör oss till starkare individer samtidigt som vårt samhälle blir klokare.  LÄS!  Leonardz, Jennys 2012, “Unga läser mindre – i böcker” http://www.svd.se/unga-laser-mindre--i-bocker

[hanols-blog]

Känslan i ett *click*

http://www.coldplay.com/ink/

Vänligen klicka på länken ovan och återkom senare till mitt inlägg.

Wow? Elller hur?

Du möts av En vy över en molnig himmel. En skimrande kompass samt “click on the compass to begin your journey” Frestande. *click*

Coldplays musikvideo låter mig styra narrativet, vilket efterlämnas med en känsla av frihet. Den här sortens fiktion i digitala medier ser jag som ett optimalt verktyg att nå ut till sin skara fans. Videon är både lekfull och kreativ, vilket också förhöjer upplevelsen av låten och innebörden av låttexten i Coldplays “INK”. Narrativet ger mig en tilltro till låten och ger en helt annan dimension på vad ett berättande kan var, hur en musikvideo kan se ut och hur en låt kan upplevas. Genom att man kan publicera musikvideon på andra plattformar, ges en förståelse inför den spridning en fiktion kan få på digitala medier. Detta tycker jag är betryggande. Det är vidare förståeligt vilket enormt arbete som ligger bakom musikvideon. Ett innovativ och ambitiöst narrativ förtjänar publicitet. Ändock, tycker jag att Coldplays musikvideo inte har fått den publicitet som den förtjänar. Kanske beror det på smak. Alla kanske inte upplever musikvideon som jag. När jag såg musikvideon första gången fick jag en magkänsla som jag minns att jag som barn fick när jag läste “NARNIA”. Att klicka mig vidare i musikvideon kändes som när jag gick in i garderoben och steg in i en helt annan värld. Eller kanske tycker jag om musikvideon eftersom dess story-telling påminner om EVA & ADAM-datorspelen som jag spelade så fort jag fick chansen vid en ålder runt 10-11 år. Avslutningsvis går det att konstatera att jag älskar att klicka på saker, vilket också förklarar varför min dator är fylld av virus. Men jag älskar också att få känna att jag styr ett berättande, vilket är en upplevelse som jag ska fokusera på att ge mottagarna av mitt transmediala berättande.

[hanols-blog]

Måste fånga fler

Pokemon. Vi som är födda och uppväxta på 90-talet känner till storyn minst lika väl som barn och ungdomar idag. Barn har avnjutit Pokemon över 20 års tid och krävt mer av berättandet.

Pokemon har utvecklats från att ha varit spelkort, ett halvtimmeslångt tv-program, filmer och böcker, till att 2016 bli en dundersuccé i form av en app. Världssuccén Pokémon Go har förändrat Pokémons image, där det idag inte endast är riktat till en publik av lägre åldrar. Med de yngre konsumenterna sluter sig äldre konsumenter upp, och tillsammans blir de jägare och samlare i den virtuella värld som appen bjuder in till. Appen kombinerar den riktiga världen med en fiktiv Pokémonvärld och ger en ny dimension av berättelsen om Ash Ketchum resa till att bli Pokémontränare.

Som barn kunde jag kolla på TV när Ash jagade Pokémon. Idag kan jag vara Ash. 

Jag kan också bli bästa vän med pikachu!

Berättelsen om Pokémon behöver aldrig kännas uråldrig, tack vare att berättandet medieras till att placeras i nya kanaler. De transmediala berättandet får berättandet att ta ny fart och karaktärer eller kärnan i en story får nya förutsättningar att förnyas och utvecklas.

Som barn hade jag aldrig kunnat gissa på att Pokémon 15 år senare skulle komma tillbaka, större än någonsin.

[hanols-blog]

[hanols-blog]

DÖDA LINJEN

deadline  

”…den tidpunkt vid vilket ett tidsbegränsat arbete ska vara klart…”

(Wikipedia)

Förutbestämd och oemotsäglig.

Efter det här datumet och klockslaget skall arbetet vara slutfört. Denna spelregel har vi alla arbetat efter, som student eller som yrkesman. Vi är alla kulturellt skolade i att respektera den. Denna respekt och absoluta positionering i projektarbeten får mig att fundera kring termen.

Dead-Line. Smaka på ordet. Döda linjen?

Vart kommer det här ordet ifrån egentligen?

Deadlines ursprung har en annan förklaring än med tid att göra. Och den innehåller våld.

Den första förekommande användningen av begreppet går att finna i ett protokoll från 1864 av den amerikanska kongressen. I protokollet beskrevs en linje som skulle omringa ett fängelse. Linjen beskrevs som en dödslinje, en ”dead-line”. Om fångar passerade gränsen, hade vakterna rätten att skjuta ner dem.

Att överskrida en deadline har förstås idag inte lika våldsamma konsekvenser, men begreppets auktoritet lever kvar. Att passera ett projekts deadline kan ha stora konsekvenser på många plan och de är onekligen oftast negativa. Ett missat blogginlägg kan leda till ett mail från läraren och allt man vill är att gömma sig under en skämskudde.

En deadlines makt är fascinerade. Den ligger alltid där undermedveten. Torsdag kl. 17 ska Powerpoint-inlämningen vara färdigställd och inlämnad på kurswebben. Det är det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på innan man somnar på kvällskvisten.

Trots begreppets allvar, upplever jag att deadline har många fördelar. Den såväl disciplinerar ens arbete och öppnar upp för kreativa lösningar. Hur kan jag utefter fastställd sluttid orientera mig fram till den slutliga produkten på bästa sätt?

Men trots medvetenhet kring deadlinen och att man alltid arbetar inför den, är det en annan femma huruvida man alltid klarar den. Som tur väl är, slutar det dock inte med att man blir beskjuten.

Det känns betryggande.

[hanols-blog]

Baka en lyckad målinriktad kommunikationskaka

Sändare --> brus --> mottagare.

Detta synsätt på kommunikation känner medie-studenter inklusive mig själv väl till och är också en mall som många kommunikationsarbeten utgår från. Ordet kommunikation kommer från latinet och har betydelsen ”ömsesidigt utbyte”. Begreppet är följaktligen en växelverkan mellan sändare och mottagare. Men speglar verkligen den schematiska modellen samtidens kommunikation?

Nja.

Tidigare har man föreställt sig kommunikationen vidare enkel, där sändaren skickar ett budskap till mottagaren. Idag är kommunikation svårdefinierad. Den kan variera från sändare till sändare, mottagare till mottagare och samtidigt skilja sig starkt huruvida inom vilken arena kommunikationen sker.           Att lyckas med sin kommunikation, tror jag inte behöver vara anslutet till hur väl utformningen är av dess budskap. Enorma kapital, resurser och expertis investeras i kommunikationsprojekt inom organisationer och företag, men som trots det faller på målsnöret.

Jag har förstått under de senaste veckorna hur diffust ett kommunikationsarbete kan vara. Att få fram ett budskap i ett flöde av exempelvis attityder, traditioner och sociala medier är ett komplext arbetsförlopp som sker steg för steg inom ett företag eller inom en organisation. Men det går att skapa gynnsammare förutsättningar. Sändaren kan göra sig medveten om sitt syfte, sin publik, samtidigt som man är medveten om vad som äger rum i omvärlden.

Men trots allt arbete är det i princip omöjligt att i förhand veta vilken kommunikation som kommer att lyckas. Ens kreativitet öppnar dörrar, men det är först efteråt man vet hur väl och exakt den har mottagits och först då kan man finna kausala mekanismer som förklarar dess framgång. Varför jag upplever målinriktad kommunikation som just svårt och komplext, är att det konkreta målet upplevs beläget långt borta. Det finns inte alltid ett specifikt syfte, en specifik publik och framförallt ofta inget rätt eller fel.  

Men den målinriktade kommunikation är inte omöjlig. Att nå framgång kan handla om slump eller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Men den kommunikation som jag tror lyckas allra bäst är den som består av ett samarbete mellan sändaren och mottagaren. Men vad det är, är inte hugget i sten.

Kommunikationsbyråer bör se modellen ”sändare-mottagare” eller andra ramverk som ett hjälpmedel, men inte som en klar utväg. Omvärlden förändras ständigt vilket kommunikationsarbete bör anpassa sig till. Att aldrig sluta tänka kreativt och alltid vara öppen för förnyelse och nya vägar, tror jag är ett recept till lyckad målinriktad kommunikation. 

[hanols-blog]

Aj...A...AH..AHA!

AJ!

Om jag hade haft fria tyglar hade jag ägnat detta inlägg till svullna halsmandlar, innehållande detaljer kring eventuella huskurer och ett eget resonemang kring vad som krävs för att få operera bort sina halsmandlar.

Det är den tiden på året.

Ljuset väcker mig inte längre på morgonen och jag är inte längre fri från förkylningar.

I detta inlägg får jag inte vara riktigt så privat. Jag har riktlinjer att följa.

Denna gång lyder instruktionerna:

”Skriv om en aha-upplevelse du har haft i ditt arbete med bloggen hittills”.

Aha-upplevelse. Ett vidare starkt begrepp som jag i detta inlägg väljer att inte använda mig av. Att vara rebellisk faller sig naturligt för ett mellanbarn som mig.

Däremot tänker jag skriva om en upplevelse eller snarare en insikt jag har fått kring den digitala öppenheten som mitt skrivande ingår i.

På denna plattform är tanken att jag ska dela med mig av mina tankar och refektioner kring att skriva och publicera i digitala medier. Här ska mitt privata språk, med dess karaktär och tonläge formuleras ner till skrift för offentlighetens åskådande. Denna process riskerar att förvränga den ursprungliga innebörden.

Min största insikt än så länge med mitt arbete med bloggen är att jag har fått förståelse inför att innebörden i mina texter faktiskt inte har blivit förvrängd. Min text kan faktiskt tas emot på och uppfattas på det sätt som jag från början hade som avsikt. Detta fick jag erfara genom att läsa kommentarerna från mitt tidigare blogginlägg.

Jag kan skapa ett inlägg som läsaren kan ta till sig och begripa. Det är för mig, hör och häpna, en aha-upplevelse.

[hanols-blog]

Mannen till chefen: ¯\_(ツ)_/¯

Idag konsumerar och producerar vi på internet, ofta samtidigt. Användare har ofantliga möjligheter och mångsidiga plattformar att publicera sitt innehåll på. Vi kan samtidigt bestämma vilka som ska få tillgång till innehållet, om innehållet ska vara privat, eller offentligt för alla. Men all publicering på internet har en baksida.

Jag läste en artikel för ett par år sedan om en man som fick lämna sin tjänst efter en statusuppdatering på facebook. I artikeln framkom det att mannen hade uttalat sig tvivelaktigt om sitt arbete. Mannens förklaring till det olämpliga agerandet, var att han trött efter arbetet behövde skriva av sig om dagen. Ett mindre genomtänkta tangenttryckningar fick stora konsekvenser. Med ett inlägg enbart tillgängligt för sin vänkrets på Facebook, spreds ändock inlägget längre än vad han kunde tro. Tillslut nådde det enda fram till chefen. Att uttrycka sig om sitt arbete på privat tid är nog något alla gör. Det har vi alltid gjort och det kommer vi nog fortsätta att göra. Att skriva av sig om sina känslor och tankar kan nog till och med vara sunt. Men det är där internet blir farligt för användaren. Mannen skrev av sig på Facebook som om det vore en dagbok eller som ett samtal runt middagsbordet med nära och kära efter en arbetsdag. Facebook blev synonymt med en trygg plats där mannen kunde få verka i sin egna privata sfär.

Trots att internetanvändare idag har en stor medvetenhet kring risker kring internet, kommer insikten ofta efter ett yttrande. Mannen förstod hur opassande hans handlande var, men först efter publicering. Att skriva något på internet är idag några tangenttryckningar ifrån. Vi kan hantera medier men inte vilka konsekvenser de kan leda till i den verkliga världen, som ofta kommer som en chock för användaren. Jag tror att allt skrivande på internet är offentligt. Att vara offentlig på internet är inte något vi aktiv väljer, utan något vi blir tilldelade. All information som vi delar med oss av, sparas. Inte enbart för dig och dina närmsta, utan för hela din omvärld. Inklusive din chef. 

[hanols-blog]

Ett första dopp

Blogg, ett väletablerat massmedium som har en självklar plats inom the world wide web. Att blogga är tämligen främmande för mig. Jag minns att jag i tidiga tonåren gav bloggandet ett försök. Då som en anspråkslös sysselsättning i en annars rastlös vardag.

Den blogghistorian blev kortvarig. Mitt 13-åriga jag tröttnade fort och att skämta om livsstilsbloggare, var inte lika stimulerande i praktiken som i tanken. 10 år har gått sedan dess. Att besöka bloggar var inget jag direkt gjorde regelbundet då och heller inte idag. Däremot finns det ett fåtal bloggar som jag genom åren har återkommit till. Det har ofta gemensamt att vara spartanska med humoristiska inslag. ”WSWCM”, är en tumblr som två vänner skapade som ett sätt att hålla kontakten när de båda flyttade till motsatta sidor av USA. De beskriver visionen med bloggen som ” We never really intended for anyone else to see it”.

Liknande resonerar jag med denna blogg. Min läsarkrets lär inte vara större än vad den var för 10 år sedan. Ändock tänker mitt 23-åriga jag göra ett nytt dopp in i bloggandets ständigt gungande vågor. Detta trots min medvetenhet att mina reflektioner kring att skriva och publicera i digitala medier lär försvinna i ett hav av andra bloggar. Kanske kommer jag att synas i strömmen, eller inte. Hursomhelst ser jag fram emot att få simma runt i detta massmedium och du är välkommen att simma med mig.