hel/halv

skriver för att veta vad jag känner, men för det mesta har jag ingen aning. tw (ventilerar massa skit här)

[helhalv]

jag vill bara säga att det blir bättre, det blir det hur omöjligt det än verkar det kommer inte alltid att göra ont det blir lättare att andas till slut och livet blir fint igen, om än med spruckna sömmar

[helhalv]

jag försöker verkligen helvete vad jag försöker men det är ändå aldrig tillräckligt

[helhalv]

suger att jag skrev detta för flera år sen och att det fortfarande är relevant

[helhalv]

Jag saknar dig

[helhalv]

[helhalv]

jag tror att jag saknar dig

fast jag vet att jag inte borde

jag tror att jag saknar det vi hade 

fast vi aldrig riktigt hade något

[helhalv]

ingen vet längre hur jag mår, jag vet inte ens själv. kanske är det bra men egentligen så vill jag bara dö mest hela tiden. tar det någonsin slut? 

[helhalv]

klockan är 2:19 och jag kan inte sova för att jag tänker på dig, hur patetiskt är inte det?

[helhalv]

Jag kan inte skriva längre, och det är så jävla jobbigt. Skrivandet har alltid varit min ventilation, orden min andning. Men nu har det tagit stopp. Totalt. Kanske är det som med allting annat. Kanske kommer orden aldrig mer tillbaka till mig. Jag vet inte hur jag ska överleva utan att skriva. Jag skriver ju inte för att jag vill, utan för att jag måste. För att det finns så himla mycket i mig som måste ut. Så mycket ont som måste få utlopp någonstans. Nu fastnar allt det onda inuti. Och jag känner för varje dag hur mina lungor täpps till mer och mer, hur svårt det har blivit att andas.

[helhalv]

[helhalv]

förstår du inte att jag inte kan fungera utan dig?

[helhalv]

håll ihop mig

jag går sönder konstant 

[helhalv]

vill skrika sparka slåss för att allting gör så ont, men har inte energi till att ens ta mig upp ur sängen

[helhalv]

När man är kall så glömmer man bort hur det känns att vara varm. Allt man känner är kylan. Allt man kan tänka på är hur den tränger igenom och tar sig in överallt. Men sen när man blir varm igen så känns kylan så avlägsen. Det går knappt att minnas känslan av den. Precis som med värme och kyla är det med känslor. När man är ledsen glömmer man bort hur det känns att vara glad. Och när man är glad glömmer man bort hur det känns att vara ledsen. Jag tror att det är så med mig. Jag har varit kall väldigt länge, iskall inombords, så jag vet inte längre hur värme känns. Och jag har varit ledsen så länge att lyckan inte längre känns möjlig. Men jag vet ju egentligen. Att jag kommer bli varm igen, jag kommer bli glad igen. Det är väldigt lätt att glömma bara när kylan och det ledsna tar över. Då tror jag att jag kommer att känna så här för alltid. Och då spelar det ingen roll att jag egentligen vet att det inte stämmer.

[helhalv]

[helhalv]

gör det någonsin?

[helhalv]