Isabella L Davéus

Här skriver jag om sådant som bara måste få uttryckas i kreativ text, stort och litet, tankar och händelser.

[isabelladaveus]

Det är som att ett fotografi etsat sig fast på näthinnan och vägrar försvinna. Hur många gånger jag än blinkar tycks det inte sluta riva mig, minnet av dig. Kanske om jag gråter, att tårarna bär det med sig, ner för kinden. Kanske kan de skölja bort porträttet av oss. Det vore enklare om det var en tavla, med målarfärg benägen att upplösas. För varje gråt skulle filtret ur vilket jag ser allting vittra ytterligare. Men det tycks vara ett fotografi, som hela tiden torkar och fortsätter att riva.

[isabelladaveus]

Hon ska strax gå hemifrån och sveper med blicken över köket en sista gång. Den fastnar som hon ser köksbordet. Där står Fredriks tomma kaffekopp och det glas han druckit sin värktablett ur. Kornen från brustabletten han svalt som kryper längs med glasets insida ser motbjudande ut. Isabelle suckar. Instinktivt börjar hon plocka undan men hejdar sig. Hon ställer ner porslinet igen och viftar bort det personliga ansvaret rådande parets gemensamma hushållssysslor.

[isabelladaveus]

It’s not rejection, it’s redirection.

[isabelladaveus]

En ungdoms bekännelser 2

Att efter ungefär 200 övertalningar gå på den där dejten. Att när det är 10 minuter till utsatt tid fortfarande inte vara helt övertygad. Iaktta honom på håll som jag anländer några minuter sent. Det var väl trevligt meddelar jag de mest frekventa kontakterna i min telefon efteråt. Att lämnas med en likgiltig känsla. Känslan får inte ta förhastade beslut. Att tillslut ge det en till chans och att sucka högt när han avböjer.

Att kvällen därpå stämma träffa med någon ny.

[isabelladaveus]

En ungdoms bekännelser

Att bli fimpad på av någon. Att gå hela vägen hem och inbilla sig vara förföljd av läskiga män. Att vara bakfull. Sitta på iskallt klinker för att dämpa reflexen av att vilja spy. Att gå till jobbet fast man inte sovit någonting. Att plugga matte när hjärnan fortfarande badar i giftet. 

Att varje måndag längta till den där fredagen.

[isabelladaveus]

Höstens stackars trädkronor.

[isabelladaveus]

Hjärt- och sorgmaskinen. 

I korta perioder elimineras minnet av hans existens och dagen förlöper kontinuerligt. Mellan två åtaganden råder linjär emotion, men systemet är mycket sårbart. Till synes harmlösa detaljer kan ge oförutsägbara konsekvenser och leda till abrupt störning i känslocentralen. Det är av högsta prioritet att avlägsna de komponenter som i någon mån påminner om honom. Att prognostisera när nästa bedrövelse kommer att inträffa är omöjligt. 

[isabelladaveus]

Groggy av hans grogg. Känslopaj av en pojk. Stulen handlingsförmåga och demolerad livslåga. Sammanfattningsvis ett olyckligt slut. 

[isabelladaveus]

Dricker kaffe och känner ett litet rus.

[isabelladaveus]

Hon sjönk djupt ner i sorgens botten och den omslöt henne likt ett par krampaktiga händer som hårt kramar en blöt handduk för att bli kvitt det sura vattnet. Trycket över bröstet kan eliminerar all ynklig återstod av glädje, och det gjorde det. Tårarna rinner längs med hennes kind och vattnet från handduken som är placerad i tygpåsen, snart är den också genomdränkt. En förbipasserande närmar sig och hon tänker fånigt, ser man att jag har gråtit?

[isabelladaveus]

Morgonrapport, lördag 11 april.

Smittan tystar förintelsens sista vittne.

[isabelladaveus]

Jag tar en omväg förbi din gata, det har blivit som en vana nu och när jag svänger in på den fylls jag av hopp om att möta dig. Jag vill att du ska se mig och ge mig, chansen att förklara att jag faktiskt kan vara, utan dig. 

Fast snart har jag nog hittat en annan väg att gå ändå.

[isabelladaveus]

Den sista gången.

Hastigt tuggar jag rågbrödet som har två skivor ost och sväljer tre snabba klunkar kaffe. Borstar mina tänder i inte mer än fyra sekunder. Det är bråttom till skolan. Fem trappor ner och det tar sex minuter att cykla till föreläsningen. Varför är jag alltid sen?

T-shirten klibbar om ryggen och det är olustigt att luta sig mot ryggstödet i föreläsningssalen. Bara sju minuter sen idag. Professorn har summerat gårdagens innehåll, jag missade ingenting nytt. Åtta minuter går och jag har väckt telefonen ungefär nio gånger under den tiden. Föreläsningar är tråkigt hinner jag tänka minst en gång var tionde minut.

Sedan är det lunch och vi äter ihop som vanligt. Kisar mot solen och unnar oss kaffe och något sött för elva gånger 2 kr. Det tar emot att skiljas åt och promenera tolv hela minuter bort till M-huset. Anna och jag läser hållfasthetslära och maskinkomponenter, sådant som vi kanske kommer ha användning för om förslagsvis tretton år, eller aldrig.

Klockan blir fjorton, femton, sexton och när den är sjutton tar dagens sista föreläsning äntligen slut. Alla grämer sig över att det är så mycket att göra och att imon blir ännu värre. När jag är hemma har klockan hunnit bli strax efter arton. 

En pandemi, Covid-NITTON stänger hela KTH dagen efter. Jag dricker mitt kaffe i lugn och ro, cyklar ingenstans, springer inte svettig mellan föreläsningar, träffar inte mina kompisar. Det finns både för och nackdelar. Men vad som bekymrar mig är ovissheten just den dagen om att det var den sista gången allting var som vanligt.

[isabelladaveus]

Sena nätters tröst.

[isabelladaveus]

Grannen som dricker sitt morgonkaffe på gården berättar för mig att nu är det vår.

[isabelladaveus]

Varför är du så fin mot mig? Jag kanske kommer bli kär i dig, om det inte redan hänt.

[isabelladaveus]

Att gå upp i ottan och skriva memoarer på sin kammare. Så kan man börja en dag mitt i veckan.