Feb 22, 2021
Det är som att ett fotografi etsat sig fast på näthinnan och vägrar försvinna. Hur många gånger jag än blinkar tycks det inte sluta riva mig, minnet av dig. Kanske om jag gråter, att tårarna bär det med sig, ner för kinden. Kanske kan de skölja bort porträttet av oss. Det vore enklare om det var en tavla, med målarfärg benägen att upplösas. För varje gråt skulle filtret ur vilket jag ser allting vittra ytterligare. Men det tycks vara ett fotografi, som hela tiden torkar och fortsätter att riva.