@les-boys - Tumblr Blog

Jag tänker på John Löfgren, han med apelsinerna i Queensland. Vi kom dit vi skulle och jag vet inte hur jag fick allt vackert. Och då ropar hon till mig, ja på blommande stig, se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig.

Såg Thåström igår för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är tolv år sedan jag hörde Beväpna dig med vingar och någon slags ground zero tog form i mitt huvud och inre. Det började liksom där. Det är något jävligt speciellt bara. Kristallskeppen och synthjäveln i slutrefrängen.

Den här klyschan om att känna sig som en tonåring igen känns rätt uttjatad, men den dagen jag slutar bli 15 år gammal igen av att höra Saker som hon gör kan jag kanske lika gärna avsluta allting. Särskilt när jag hör den med mannen ståendes fem meter framför mig. Kvällen blev natt så fort, Katarina klockor 4 ever.

Wild God / Wild is the wind.

H & L gjorde slut, det liknar O & A litegrann men O och nya A är på andra sidan jorden och sjunger california dreamin'. Problematiskt när de oskrivna reglerna inte går in och det istället målas upp ett kallt krig mitt i hjärtenskaperna.

L & J fick sin E, vi pratar bebisbebisbebis, Ceed eller V60. Det är kul att vara vuxen. Det är kul att Mannen i den vita hatten är bortglömd. Det är kul att tänka på räntor. Lyssnar på Blonde on blonde, I didn't know that you were saying goodbye for good.

Ser på I'm not there när jag saknar mumlandet. Ringer O, C, W, H. Ringer inte men tänker på alla som var med i periferin, alla som gick genom dörrarna på 44 och 52. Oftast känns det som en film, eller som en julkalender som besökarna brukade kalla det. Sista raderna i Brownsville girl.

För någon vecka sedan föll de sista löven i Slottsbacken. Jag körde förbi dagen innan och kom tillbaka dagen efter till fots för att uppsöka skylten med stort S. Minns när jag först kom hit och stod i backen, även då med löv kring fötterna, och tänkte på de där raderna som Göran Tunström skrev i Tjuven. Insåg där och då att det är fem år sedan. Hittade skylten till sist och tänkte på Tunström och sedan på Cohen och Marianne Ihlen och fick en deja vu av att stå där och tänka på just dem. Försökte plocka upp tankarna när jag kom hem och inkorporera dem i svanesången men misslyckades, de var borta. Trots idogt lyssnande av tidiga och väldigt sena Cohen hela vägen hem.

I'm leaving the table, April Come She Will. Vi går mot ganska mörka tider. There she goes, my beautiful world. Försöker hålla hoppet uppe kring allt det där. När fan blev det här en dagbok? Det skulle ju bara vara mumlande. Mumlande är det emellertid fortfarande. Mumlande dagbok, fan vad sexigt.

Charkiv i mitt vardagsrum, Gaza i mitt kök. Dawn is coming open your eyes tids nog kanske, men den här världen gör ett ganska bra jobb i att verka för motsatsen. Wild God, som Nickynickcave sjöng. När hösten är här och mörkret med den. Trasten faller och jag undrar, precis som innan, varför.

Rotade igenom vår vinyllåda och hittade en av mina gamla, svindyra Thåströmskivor. Den har aldrig varit helt M eftersom den var oinplastad när jag köpte den för närmre två studiebidrag någon gång i gymnasiet, och eftersom jag ändå aldrig kommer sälja dem kände jag att det var lika bra att låta nålen bränna det där vaxet (som gubbarna, dvs jag, säger).

Kort biografi har alltid slagit men det som slog mig mer den här gången var Långtbort och Tåg. Jag har alltid tyckt att Kärlek är en jävligt SKUM skiva, det är jävligt konstig vibe på den. Trehörnsgatan och Linnéa ska vi inte ens tala om, de är ren och skär mardrömssoundtrack båda två. Titelspåret funkar, har alltid funkat men inte så mycket mer än så. Det är egentligen bara Biografi, Långtbort och Tåg som verkligen presterar. De, och Dylancovern.

Grejen med Långtbort är ju så klart mormor, inte helt omöjligt att lista ut. Jag vet att jag tänkte förr att vissa låtar, vissa skivor, vissa soundtracks förmodligen kommer slå mycket hårdare om några år, när jag varit med om lite mer. Det skulle visa sig att jag hade rätt men det är ju inte direkt någon jätteimponerande spådom. Det enda intressanta i det här sammanhanget är snarare vilka låtar det blev. Inte alltid lågoddsare. Thåström hade det förr, jävlar vad han hade det förr.

Skebokvarnsvägen behöver jag liksom inte beröra, det behövs inte och har alltid behövts. De lite brutalistiska John Bauer-landskapen i Beväpna dig med vingar är någonting helt annat, de kan stundtals köra KO på Skebokvarnsvägen också. Ganska solklart varför. Jag ser och hör och tänker på min mormor när jag ser kristallskeppen segla förbi på himlen ovanför mig, och de där jävla syntarna har fan aldrig hållit tyst sedan jag hörde dem för första gången för tolv år sedan.

Jag tror vi bevittnade Nick Caves elegi-inducerade apoteos igår. Det finns inget större, ingen större. Have mercy on me, please. Han har rätt i att Gud måste vara galen, annars händer inte allt det här. Varken honom, mig eller oss. There she goes, my beautiful world med sorgesångerna ständigt närvarande.

Men hur förklarar man trösten som ges av en 67-årig f.d pundarkristen som förlorat hälften av sina barn? Det gör man inte, jag tror bara man försöker förstå den trösten han försöker ge. Jag vet inte vad det är värt, men det är värt mer än det mesta. Han håller folks händer, ser dem djupt i ögonen, pratar med dem. Är det tröst? Jag tror det.

Cirklarna sluts, som de alltid gör. Weeping song, är det 12 år sedan? Into my arms, hand i hand. Det finns inget större, ingen större. En apoteos, en frälsning, en galen Gud närvarande i såväl himlen som på scenen. Vilket svammel, det här. Men det var ju också syftet.

Swim to the hymn and swim to the prayer and bring your spirit down

Augusti gick och dog, värmen bestod. Sommaren, det som skulle rädda mig från ett liv utan mormor, försvann, och jag har kört mina augustiskivor in absurdum. Längre inåt lande och Born to die har räddat många sista sommarmånader från det överflöd av vemod och melankoli som annars brukar hemsöka dem. Samtidigt lever jag ju för vemodet (om än inte melankolin), så det är lite so so med allt det där.

Första veckan i september ger oss högsommarvärme. Jag lyssnar på Vi är inte längre där, funderar på när jag själv insåg att blod på blod är det viktigaste vi har här i livet. Funderar mest på hur berättaren kan ha tagit 24 år på sig att fatta.

Den här förgängligheten tar kål på mig ibland samtidigt som den göder hela min existens. Vi ser på About time och A river runs through it, dricker Beaujolais och Falanghina. Jag försöker minnas tiden då rötterna var helt intakta. Innan flytten? Pre-2016 är fan länge sedan. Gnäll gnäll, ordbajs, flum flum.

Jag minns ljudet från gruset när vi kröp med vår kombi genom lönnallén mot gården och hur pappa tutade.

Jag tror jag vet vad tiden kommer ge oss och det är helt lugnt för min del. Det är bara skönt att sätta stopp för allt ibland, om än temporärt, och få babbla lite osammanhängande. Varför betonar han "tutade" så väsensskilt annorlunda i sista versen? Vem vet. Man kan ju gissa.

Från So long till So long, Marianne. Cohen & Tunström, Hydra, David Gilmour och Gentlemen, Moonica Mac och Joan Baez.

I used to think I was some kind of gypsy boy/You held on to me like I was a crucifix.

Mailen till det här kontot är borta, skulle det sparade lösenordet försvinna är det kört. Men det är kanske för väl det. Kan man inte sluta på topp kan man åtminstone avsluta saker och ting i någorlunda tid.

Lyssnar på Song for Zula och Love innan Watch Party. Vi gifte oss på den vackraste dagen någonsin, vi åker strax till Italien och L & J väntar barn. Det blev som det skulle, allt blev som det skulle.

Jag har i flera veckor lyssnat på So long, Sanningen om dig, Vi är värda så mycket mer, Jag vill ha en egen måne, Himlen är oskyldigt blå, Across the universe och allsköns andra låtar som för tankarna bakåt mot ett grått hus vid en rullstensås som jag aldrig ville lämna och aldrig vill glömma. Jag kommer aldrig glömma det och ingen av de andra heller, men det börjar bli mer påtagligt. J'ai Guru Deva.

Det hann ifatt till slut, men det hinner ju faktiskt ifatt alla. Det är inte så mycket konceptet eller tomheten eller det potentiella mörkret som jag visserligen bestämt motsätter mig som föranleder skräcken, det är mest hur förgängligt allt blir och är. Åtminstone i den här medvetenheten. Allt bygger ju på att det finns fler. Som den där ensamma renen högst upp på berget i Härjedalen. Den, han, Han, Den, bekräftade liksom allt. Kanske hjälper det lite, kanske inte.

Nothing's gonna change my world, fast den förändras ju likväl. Jag hade hoppats - och hoppas än - att hon tar sig igenom sommaren och bröllopet. Sedan får jag nog lämna resten osagt. Flyg ner till Skåne, 24h-visit för ett kanske slutgiltigt hejdå. Livet är lite för förgängligt egentligen. Tror jag behöver forsande vatten, livets och jordens riktiga musik. Men vad jag behöver är ju ovidkommande.

Var slutar man egentligen och när? Inte vet jag. Jag vet att jag tänker på min mormor.

There must be a place under the sun where hearts of olden glory grow young.

Det finns stigar du trampat som aldrig försvann, fastän snö la sitt täcke, fastän skogarna brann. Och du hörde ett rop, det är därför du går genom en dimbank av minnen, genom tjugo(sex) långa år.

Skrivit klart sista uppsatsen, sista gången, sista vändan och det drar, minst sagt, mot jul. Från Mountain Hymn 2022 till In the Pines 2023, lite roligt lite passande lite ironiskt kanske. Trodde Arthur Morgan skulle vara sista gången en jävla spelkaraktär berörde mig så men det kallas STORYTELLING va. Försvarar det in i döden. Saksamma. Song for Zula, det är så kärlek känns förmedlat på sex minuter. Stort år nästa år, den som lever får se vad vi alla landar i. Känns som Lanois ekar i öronen varje gång jag tänker på det. Men det är ju lite poängen.

I always was a good thief.

That you was.

Slakthusbluesen och världen går under. Ändå ler jag. There she goes, my beautiful world.

total-derangement-of-the-senses

Song of the Day

30 Dec., ‘21

Ensamma i UTK-hallen med W & K, snor musiken, Tennis Court med Lorde, någonting och allting andas andra tider så fort refrängen slår igång och helvete vad man springer. Det mörknar, här och överallt, Statskontoret ringde, ljusnar i vissa bemärkelser och överlag är det vårmorgnar mer än någonting annat. Uppsatsen, mögsatsen, less på skiten men snart är den gjord. Höstens läslista, avvikelsen i Julia från källmaterialet. När var vi i Krimetown senast? När var någon där senast? That's how it goes and everybody knows.

Kommer på mig själv med att längta efter det fem minuter långa mörkret, hej vännen det är sent på året. Dylan @Budokan, hittade en gammal lista långt ner i avgrunden, funderade lite, försökte hitta de gemensamma nämnarna. Everybody knows.

Åter till mögsatsen. När river de VG? Inte snart nog. Vad landar allt det här i? Blodiga kors på Golgata, slaktade troende från båda håll och vem vet, vem vet, vem vet. Cohen visste. Alla vet, synd att alla låtsas som ingenting. Men några av de där gamla låtarna fastnar men det har jag redan babblat om. Wings till exempel. Kanske inte så konstigt. Emil kommer till Uppsala och tog mitt önskemål på Messenger, jorden runt i motvind efter vad är det nu, 14 år?

Babbel. Babel. Tornet. Upp i himlen. Jessika Gedin? Ge-din. Genoa. J-Vah. HaShem. Gud. Gud vet. Alla vet.

Lyssnar på Cohen och Waterboys och som vanligt inleds allt med musik men jag har mina skäl. Har Ted Lasso på i bakgrunden samtidigt som vi spikar upp Carl Larsson-tavlorna och tavelväggen börjar likna en regelrätt ockupation av väggyta. Hör scenen med Hey Jude bakom mig. Lämnar CL på väggen för en kväll med betydligt mer intetsägande konstnärer och Haze på tap. Fisherman's Blues spelas högthögthögt, klappar katterna och stirrar mig blind på två trasmattor framför baren. Kramar O & A, bra jobbat men utbudet svek oss lite, inte sant? Bokat intervjuer, C söker jobb i Norrköping. Vi landar i olika transithallar, sa inte T någon gång att det finns något vackert i dem? Han hade kanske rätt i den där dystra, långa men alldeles för korta elegin.

Fått hem Julia av Sandra Newman, kanske äntligen får svar på mina spörsmål. Slår in julklappar, kramar mina vänner, älskar min soon-to-be wife, stirrar mig blind in i solen varje gång den uppenbarar sig, höjer volymen på Pride of the Summer och tänker på the bloody cross on top of Calvary. De slänger ut folk från halva Väktargatan, vi svär att vara där när wrecking ball körs igång. Everybody knows.

Cohen igen. Han visste precis när bakgrundssångarna skulle in. PM's Love Theme från LA går igång när jag går mot Café Linné och det enda jag ser i huvudet när ögonen bländas av solen är den på den tiden skitsöta TBS som skriker JOANNA genom inte en transithall men en annan typ av hall på Heathrow eller Gatwick. Vad handlar livet egentligen om, om inte just det, att få skrika någons namn.

Det heliga landet brinner, bilderna sitter fast på näthinnan. Melankolin och illamåendet, det började inte med Sarajevo eller Groznyj och det slutar inte med Dnipro eller Ashkelon. Och det slutar inte med Gaza heller. Korthus av krut. Försöker glömma videorna och tänka på ett tyst och stekhett olivberg, tempelberg, klagomur, gethsemane. Österns röda ros om och om igen fast från båda håll. Ge dem lite frid, snälla.

I once was blind but now I see/Have you left a seat for me, is that such a stretch of imagination?/The train ain't even left the station/It's beyond my wildest expectations

Rödlövig höst, Runrigs andra röst försvann och jag har spelat Hearts of olden glory i en månads tid. Praktik- och stipendieansökningar, the colors of scotland leave you young inside. Intervjuguide, tredje höstlistan, matt corby i annexet, köpte en jordglob från 1910-talet på Ulva, Vera i Umeå, breathing free.

Teatern, det är tomt på statsen, 30% kommer inte lämna in och jävlar vad folk fick panik. Snart klar med det här tramset. Fast det har varit kul trams, allt annat vore en lögn. Röster och namn. Steg fram och bak men framframfram. Litteraturpriset på torsdag.

You beat your plowshares into swords, breathing free.

Trending Blogs

Recently Viewed Blogs