Är det mig du kör över
Jag har slutat försöka förstå.
Det finns något som inte vill försöka förstå längre, som inte orkar. Något som äter mig inifrån, långsamt ut till skalet. En vecka är jag fylld med liv, han sitter inte där och tuggar. Jag känner livets ork, rörelserna i ögonvrån, jag har vänner och jag är omtyckt.
Tre veckor senare är jag ett tomt skal som följer order någon annan ger mig, det är inte jag som bestämmer längre, autopilot är på. Jag ler när det passar situationen, jag går till jobbet och jag går hem, tar en dusch efteråt och lägger mig på golvet. Det vibrerar och en väns namn kommer upp på skärmen, jag stänger av, jag orkar inte. Jag ser mina vänners olycka och det finns inget jag kan göra. Det enda viktiga i det jag kallar mitt liv och jag kan inte ens försöka, jag vet inte hur man gör för att deras spända ansikten ska slappna av, allt är så spänt.
Det ligger tungt i mig, min otillräcklighet för andras olycka som har varit konstant i flera år. Antingen skapar jag den eller gör jag inget åt den. Ibland försöker jag men jag ser att den finns kvar, som limmad i ryggraden.
Det blir Mars och jag orkar inte försöka förstå. Det är kallt, jag får näsblod varje dag, grannens hund skäller, det är omöjligt att sova, jag hittar ingen ny bra musik och varje kväll är jag ensam igen. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att ha en axel att luta på, men jag vet att jag hade lutat för hårt och den axeln hade sjunkit ner med mig.
Så jag är tyst, om en vecka hör jag ljuden igen, då får jag tillbaka lite ork, så jag klarar mig.
