breven du aldrig kommer få

tills de värsta känslorna gått bort, och det djupaste såren har läkt

[novemberstory]

Höstens närvaro

Och så, helt plötsligt, är man här igen. Platsen man inte trodde skulle återkomma, känslor man inte trodde man skulle känna. Det svåraste med att vara här, just nu, är att jag inte vet hur många gånger till mitt hjärta orkar med det här. Hur många gånger orkar hjärtat gå sönder och sen bara gå vidare, tills det inte orkar längre? När blir sprickorna för många, såren för lättblödande och alla gamla minnen för överväldigade?

Det svåra med att älska som jag gör är att varje gång älskar jag med en bit av mig själv på spel. Och varje gång hjärtat brister så förlorar jag den biten av mig själv. Den försvinner, går upp i rök. Kvar står jag, lite mindre, lite svagare.

Hur många bitar av mig själv finns kvar, undrar jag en höstkväll som denna. Nu när jag precis förlorat en till bit, till någon jag trodde skulle ta den i sin hand och värma den. Istället försvann den med alla tårar som runnit ner för mina kinder och blivit till sår som senare blir till ärr i hjärtat.

Och så, helt plötsligt, är man här igen.

[novemberstory]

Ännu en vårkväll

Ännu en vårkväll då hjärtat väcks till liv och tänker på dig. Fingrarna kliar och vill krypa sig fram till mobilen för att söka på ditt namn, men hjärnan säger nej. Ändå så ligger jag här, lyssnar på Maggio, läser böcker om kärlek och tänker på dig. Just dig.

Det sägs att tiden läker alla sår men jag tror att vissa sår går så djupt, viss kärlek växer sig så hårt fast, att man aldrig riktigt blir av med dem. De blir till ärr som sätter sig på själen för alltid.

Och jag tror det var precis det som hände. Det är som du tog en bit av mig när du gick och stängde min dörr, den där kvällen vi inte kramade om varandra. Kvällen du lämnade min lägenhet för sista gången.

[novemberstory]

Det är fortfarande dig jag tänker på. På jobbet, på bussen, på ICA. Kvällar som aldrig verkar ta slut. Nätter då jag vaknar och letar efter din värme i sängen.

Det är fortfarande du.

[novemberstory]

vår stig

snart kommer vår stig, i vår favoritdel av skogen utanför din lägenhet, att försvinna. där kommer det bildas bostäder och ingen kommer någonsin veta att vi spenderade vår kvällar genom att promenera där, blicka upp mot stjärnorna och lova att ge varandra världen.

då kommer ingen någonsin att veta att två personer som till synes var helt gjorda för varandra, inte alls var gjorda för varandra

[novemberstory]

I min dröm, där vi fortfarande håller om varandra

I min dröm, där jag inte kan hålla min guard uppe, kramade vi om varandra. Vi höll om varandra på samma sätt som man håller om en person man inte sett på en sekund för länge.

Jag minns att även fast det var en dröm kändes allt likadant - alltifrån hur du doftade, din längd och hur det kändes att ha armarna vilandes på dina axlar. Allt var precis som det var förut. Och i drömmen, i just den där sekunden, så förlät jag dig för allt du gjorde mot mitt hjärta.

[olyckligflicka-blog]

Och jag grät hela vägen hem, men du vet inget

(via olyckligflicka)

[innanalltingtarslut]

[novemberstory]

Bäst före.

Jag insåg alldeles för sent att vår kärlek hade ett slutdatum. 

[alltduar]

Så är det bara www.alltduar.tumblr.com

[novemberstory]

Varje morgon f.r.o.m nu

På morgonen vaknar jag upp och tänker på dig. Min kropp saknar din värme. Mitt hjärta saknar din kärlek. Efter några om och men reser jag på mig från sängen, och under dagen fortsätter våra minnen att blixtra förbi mina ögon. Alla dessa stunder då vi sa till varandra hur mycket vi tycker om varandra, eller alla gånger våra blickar inte kunde slita sig från varandra. Sen vaknar jag till och påminns att det där inte längre är vi, och det kommer aldrig bli det igen heller. 

Men jag fungerar, X. Trots dina knivslag så står jag här. Varje dag reser jag på mig och varje kväll låter jag alla minnen ta sina slag mot mitt hjärta - en efter en. För jag inser att det är det här jag behöver göra och det här jag behöver känna för att lämna dig bakom mig. För jag tänker inte låta ditt misttag bli mitt ärr. Jag tänker inte låta ditt beslut hindra mig från att älska den rätta i framtiden. Jag tänker inte låta dig ha makt över mig. 

[novemberstory]

då och då

När mina händer börjar darra av sorg så vill jag mest av allt att en annan hand ska ta tag i dem och lugna ner mig 

[absoluthemlig]

[fromfareastandsouth]

How terrible is it to be called beautiful, smart and strong but end up being alone every night.

Bird Brain (via jasfuckinq)

[novemberstory]

och även fast vintersnön börjat smälta så känner jag mig kanske mer frusen än någonsin. står ensam i mitten av ett rum fyllt med människor som älskar varandra. lamslagen. blickstilla. är rädd för att minsta lilla rörelse ska få allt inom mig att brista. "jag får inte gråta." upprepar jag för mig själv. det har blivit som en mantra, men hemma håller det inte. står och lagar mat till kent då jag plötsligt märker hur synen blir suddig och insidan av mina glasögon täcks av tårar som jag inte längre orkar hålla tillbaka. tårar som trycks ner så mycket att de blivit en del av mitt omedvetna. kanske är det dem jag är mest rädd för, de känslor som jag försökt glömma så mycket att de inte längre kan kontrolleras. känslor som fortfarande finns kvar. och för varje dag som går så försöker jag hoppas lite mer på att kärleken ska hitta mig. att mitt hjärta ska fyllas med värme och mina kvällar fyllas av sällskapet från någon jag inte kan sluta tänka på. för när mina händer börjar darra av sorg så vill jag mest av allt att en annan hand ska ta tag i dem och lugna ner mig. 

[novemberstory]

Likgiltigheten är så nära, så otroligt nära. Denna glädje. Mina skratt är äntligen äkta, mina leenden försöker inte längre dölja sanningen och det bästa av allt är att jag är hoppfull. Hoppfull för framtiden, för kärleken och för att jag ska hitta någon som älskar mig för den jag är. Hoppfull för jag har äntligen insett att du aldrig var den rätta för mig, och att jag på något sätt lyckades undvika ett ännu större misstag.

[novemberstory]

jag förlåter dig. jag känner inte längre någon ilska, avundsjuka eller sorg men jag förlåter dig. för all smärta du orsakade mig alla kvällar jag gröt mig själv till sömns och alla gånger du lurade mig med dina ögon jag förlåter dig. för att kunna bli mig själv igen för att mitt hjärta äntligen är redo att älska igen och för att du inte längre spelar någon roll.

[novemberstory]

Känslor jag känner igen alltför väl

Fan. Jag börjar känna att jag -vill- prata med honom igen. Börjar vänta på att han ska höra av sig...nej nej nej. Men om det är såhär jag känner, hur ska jag ta mig igenom det? Jag vill inte förbjuda mig själv att känna något, samtidigt vet jag inte hur bra det är att låta mig själv göra exakt allt jag vill just nu...typ som att lyssna på hans låtar igen. Drömma igen. Hoppas. Jag vet bättre än så här, men mina tankar tvingar mig tillbaka till ett tidigare "känslostadie". Här har jag varit tidigare. Dessa känslor känner jag igen alltför bra. Så här kände jag precis i början. Ruta ett.