När jag var tre glömde min mamma mig i affären. Någonstans mellan brödet och utgången slutade hon vara uppmärksam på klickandet av små fötter mot golvet. Hon gick genom kassan, lastade in påsarna i bilen och körde iväg. I hennes huvud fanns inte en tanke på att det var något hon hade lämnat kvar. När jag berättar den här historien brukar folk haka upp sig på den biten. Hur kunde en mamma bara glömma sitt barn? Barnet ska vara första tanken när man vaknar och sista när man somnar, att glömma sitt barn ska vara varje förälders värsta mardröm. Här behöver jag stanna upp och berätta, min mamma är inte sån. Min mamma glömmer saker ibland. Hon lever i mönster. Och mönstret inkluderade inte ett barn. Det här är bara introduktionen.
Mitt första klara minne är hyllorna i den affären. Kakor, musli, mjölk. Jag minns hur det luktade och att jag hittade en plast-groda bland leksakerna. Grodan var hårt klämd i min fuktiga hand. Jag minns att jag först inte saknade min mamma. Affären var en djungel och jag var utforskaren, upptäcktsresanden. Jag letade efter något. I mitt minne letade jag i timmar, i dagar, i år. Grodan hårt klämd i handen. I verkligheten tror jag att jag vandrade runt i några minuter, distraherad av alla färger och ljudet av kundvagnshjul. Det var ingen som såg mig. Nu känns det otroligt, jag var ett väldigt litet barn ensamt i en väldigt stor butik men ingen verkade uppmärksamma det. Ingen såg något fel i att jag var där. Det var ensam i den butiken jag hörde hemma, och där skulle jag förbli. Jag såg saker, i den där butiken. Saker på golvnivå som andra stora fötter klampade förbi. Under hyllorna tittade små ögon fram, de blinkade när jag vinkade en knubbig hand. En trädgårdstomte slet sig loss från sin stenplatta och vandrade med mig en bit, hans svarta ögon skrynklade i ett evigt leende. Det fanns en gammal kvinna i en av raderna. Hon jämförde två paket kakao. Första gången jag gick förbi, andra gången jag gick förbi, den tredje, den fjärde. Jag färdades i timmar runt butiken och när jag gick förbi var hon fortfarande där. Hade fortfarande inte bestämt sig. Bakom alla enorma gosedjur på en metallhylla hittade jag ett hål. Ett väldigt djupt hål, som det blåste upp varm luft från. Jag lade mig ner och sov där, begravd i mjukt tyg och behagligt trött. Jag vaknade när hålet började hosta. Tillslut minns jag att jag gav upp, och bara satte mig ner mitt i vägen bredvid kassan. Den första genuina skräcken jag någonsin kände träffade mig då, och jag började gråta. En rörig gråt som fick mig att tjuta och snor att rinna ner för min haka. Ändå var det ingen vuxen som plockade upp mig, eller gav mig en näsduk, eller ringde min mamma. Jag skrek tills all luft i mig tog slut. Gula ögon blinkade mot mig från under glassfrysen. Jag skrek ännu högre. Här brukar folk få nog, och jag har sen länge lärt mig att berätta det självklara slutet. Min mamma kom tillbaka såklart, säger jag. Hon plockade upp mig och bad om ursäkt. Jag kan inte ha varit där i mer än en halvtimme totalt, barn har verkligen livlig fantasi. Det var en upplevelse dock.
Men. Jag kan inte lova att det är sanningen. Sanningen är att jag inte minns att min mamma plockade upp mig. Hon måste ha gjort det, för jag är vuxen nu och sitter verkligen inte fortfarande och bölar på golvet i en mataffär. Fast något minne av det har jag inte. Jag följde inte med till affären på länge efter det. När jag följde med nästa gång hade jag hunnit fylla fyra, och frågade mamma när de hade byggt om. Hon sa att de inte hade gjort det, att det var precis samma ställe som förra gången. Jag vet att hon har fel. Hon ljuger inte, men hon har fel. När jag är och handlar letar jag efter små barn bland alla människor. Även om jag vet att var de faktiskt där skulle jag inte kunna se dem. När jag var tre glömde min mamma mig i affären, och jag kan inte lova dig, helt och hållet säkert, att jag inte fortfarande är där.