osanningar @osanningar - Tumblr Blog

Posts

Hej dagboken, idag missade jag tåget eller inte missade jag satte mig på fel. Fel tåg. Fel spår. Rätt håll för alla tåg kör åt samma håll när de kör ut från stationen. Vi körde några minuter innan jag förstod att det var fel. Jag gillar att hamna fel. Särskilt måndagsmornar när jag har bråttom. Jag vet inte var jag hamnade. Och jag vet inte var jag gick sen. Nu sitter jag i ett öppet kontorslandskap. Inte mitt landskap. Inte varit här innan. Känner inte igen mig känner inte mig!

jag vet inte vad jag råkat lova nu men imorgon kommer ni hit och ska bo på mitt golv och jag måste dammsuga för det är så himla mycket hårstrån och smulor i alla hörn men jag vägrar och kan inte det är som att dammsugarpåsen (mitt hjärta) är full och inte kan tömmas för jag menar den är SÅ FULL att jag inte hinner gå och köpa nya för hjärtat kommer brista på spårvagnen som det är trångt eller om jag inte kommer få sitta.

jag hade en gång en mormor och hon sa att man aldrig råkar nåt, att det man gör gör man för att man vill eller för att orsaka någon (kanske sig själv) plåga. det finns ingen annan att skylla. Hon dog ganska ung, mormor, men hon var frisk hela vägen till hon blev sjuk och när hon låg där på sjukhuset och hade några sista timmar var hon helt tyst, hon som alltid pratade, förutom en sak som hon sa:

berätta om mig för dina barnbarn.

jag tänker på det här med att bli ihågkommen och nu kommer ni hit, du och din nya, och jag menar, jag vill ju bara vara snäll och jag menar, jag bor ju ändå själv, och jag menar du verkar vara så himla lugn med allt så det borde väl inte vara nåt problem att ni ska sova här, här på mitt golv mitt smutsiga golv.

minns du mig verkligen som så snäll? när jag tänker på mig tillsammans med dig är det enda jag kan minnas ilska.

jag skulle längta det var vad vi bestämt längta efter ålder för med ålder kommer nytt jag har en rak rygg som sitter fast i skelettet hållningen ärver man skelett än också DNA jag gör fingeravtryck över din panna i flottet där finnarna och vi var två tonårskroppar som blev så fula tillsammans allt trasigt sönderrivet på mig allt flottigt på dig vad kan jag säga som du ska kunna se

varför minns jag dig bättre än mig den perioden i livet låt den vara period en avgränsad del varför höll du mig så hårt en galning svettiga armar din rygg mot min mage naken och hålla om varför minns du mig inte när mitt ansikte är framför ditt

den gången jag somnade på soffan hemma hos dig du la en liten filt över mig jag vaknade sen frös men låg kvar resten av natten för att få vakna hos dig ha gjort det i alla fall en gång innan allt gick åt helvete

en tid, och allt jag gör för att inte tänka på att jag ÄR:

blir full. blir full en fredag kväll äter chips ur någon annans chipspåse. en chipspåse på krogen. Var kom den från? Kör ner min hand där i.

skrattar tyst skrattar högt

lägger armarna i kors över bröstet för jag kan inte KONTROLLERA DEM ANNARS de kan väl inte bara hänga där trött längstmed sidorna helt utan riktning?

spelar gitarr en hel kväll : har jag nån sångröst kvar?

det kanske fortfarande finns nån liten vrå av instagram eller mina gamla dagböcker som jag inte läst igenom alldeles innerligt?

Jag tänker på min vän som jag hade kunnat ha fortfarande om allt inte bara gått åt helvete. Var tog hon vägen? Var tog vi vägen? Våran vänskap?

Jag tittar på gamla fotografier och läser gamla mejl som vi skickat till varandra.

Vem skickar mejl till sina vänner som går i samma klass?

Vi gjorde det. Mejl och vanliga handskrivna brev också.

Jag hade aldrig träffat nån som var rolig på det sättet. Hon var också jävligt konstigt på andra sätt. Men det kan jag inte skriva om här för då kanske hon läser det.

Jag undrar om hon fortfarande kan mina gamla lösenord.

Jag tänker på henne och på andra vänskaper som jag verkar ha försummat?

Jag tänker på några personer som jag hatar. Är hon en av dem? Hon gjorde ju aldrig något. Hon gjorde ju aldrig nåt.

En sommar var vi i skärgården tillsammans hon och jag, bodde i mina föräldrars lilla gulliga stuga. Vitmålat trä och gröna knutar. Gröna ängar som det slutade regna på och nåt hände där, den sommaren. Hon gick liksom in i sig själv, försvann där. Sa att jag inte såg henne fast jag tittade på henne hela tiden. Hela tiden tittade jag verkligen. En något nervös blick, men jag tror den var trevlig också. Jag har fått höra många gånger att mina ögon verkligen verkligen är blåa. Att de är unikt intensiva.

Den sommaren och hon bara slutade prata.

Jag vet inte men jag gjorde inget fel.

Jag frågade hur det var några gånger efter det.

Men sen sket jag i det. Jag sket i henne. Hela livet kan man ju inte gå och vänta.

Jag undrar vad som hände.

Jag kommer hem från jobbet och jobbet består av att bära tunga lådor fyllda med papper, trycksaker och böcker. Vi ställer dem på hyllor och märker lådorna med år och dagens datum. Ibland får vi små korta raster och då passar vi på att dricka mycket kaffe. Jag kommer hem och har ont i magen av allt kaffe eller ont i huvudet av för lite kaffe och inga raster.

Vid busshållplatsen har det öppnat en kiosk där jag har börjat jobba. Efter jobbet tar jag 84an till stadion det är en koncert min moster bjudit med mig på. Någon på bussen luktar kiss så jag sätter mig långt bak. Tittar ut genom fönstret och tänker på vem jag hade kunnat bli. Om jag bara varit lite annan. Vem hade jag kunnat bli? Det finns så många vanliga människor med dålig hållning och risigt hår. De klarar sig ändå genom dagen med en hud som inte klarar solen inte utan att bli flamsig och generad.

Du har flyttat ut ur lägenheten men du ringer fortfarande varje kväll för att säga godnatt. Jag gråter varje morgon när jag vaknar och jag tror jag ska försöka sluta svara när du ringer. Jag har glömt om det var jag eller du som ville att du skulle flytta nu vill jag så mycket att du bara ska komma tillbaks så jag kan inte föreställa mig en värld där jag eller någon annan nånsin velat något annat.

Du ringer och säger godnatt varje kväll. Men du säger också varje kväll när du ringer att det var rätt beslut och att ditt nya hem är trångt och luktar illa och ligger långt bort från centrum och hyran är hög och det känns rätt. Ändå känns det rätt.

Du mår så bra i all den där jävla skiten. Du mår så bra du är utan mig nu.

Och ändå kan du inte somna. Vad är det du vill säga när du ringer? Du pratar med en trött intim och kladdig mun med smetiga ord och jag hör ditt saliv smacka i luren. Som någon i radio som glömt att dricka vatten men du är inte radio jag kan inte stänga av.

Du ringer jag svarar aldrig tvärt om.

Jag googlar mitt namn den kvällen och tittar igenom alla bilder. De är okej, bilderna, godkända för att någon (kanske du!) ska se dem också. Jag hoppas du gör det. Jag hoppas du redan gjort det. Redan sökt på mitt namn. Kan du mitt efternamn? Jag är lite osäker på ditt nu när jag tänker efter. Och är det den här kroppen jag ska bo i? Jag bara fortsätter och fortsätter bo i den så jag antar det? Men när ska den bli bekant? Kanske till och med vänskaplig?

När jag vaknar och min kropp som knakar då jag kliver ur sängen. Du vaknar ändå inte. Jag tycker du borde ha gått hem för länge sen. Det är väl bara vanligt hyffs. Det var skönt att ha dig här. När det var natt och ingen såg. Men nu behöver jag dra upp persiennerna och då passar det sig inte att gatan utanför ska se att du ligger här och svettas och tappar små hår från din kropp i mina lakan. Idag är en stor dag. Sista dagen på min utbildning. Jag duschar. Idag kan jag inte lukta nåt annat än vanlig fräsch person idag. Gå hem nu!!!!! Badrummet ligger vägg i vägg med mitt sovrum så jag tappar allt möjligt där inne med flit. Tappar det på de hårdaste ställena. Resonans i badkaret.

på vägen hem tar du min hand och du skriker inte. du tar den bara mjukt och tyst och trots att det är så folktomt här är det ett måste. för att jag nånsin ska hitta av spårvagnen, ner på trottoarer och kunna samla mig igen.

och när jag vant mig vid dig igen. dina konstiga läten och rörelser som ryck och ditt sätt att vara i min säng och nära mig och ditt sätt att tänka sätt att prata. när jag vant mig igen. du hittar någon annan.

för första gången på länge sitter jag här igen. har skrapat knäna. sommaren som fäster sig i huden. är tillbaka i björklinge. har flyttat hit igen. jag vet inte hur det gick till.

universitetet nöter mina nagelband. mungiporna som spricker. bussen hem, bussen hem, bussen hem.

jag vet inte längre vad jag vågar tro på.

det är att. bara.

idag:

Trodde jag skulle vara. Färdig och klar. Avslutad med det. Men. Kan inte släppa hennes blick och hur hon allvarligt säger: jag tror att jag är kär i dig. Ingen. Nånsin. Som har sagt det förut. Finns på det sättet, det riktigt verkliga.

Att klättra upp. Ut över staden. Alla små lampor på den här sidan och andra om älven. Du orkar inte hela vägen upp längre, men är nöjd vid bänken en bit ner. Säger du. Kan se dig från här. Kanske nöjd, men också kanske inte. Du förklarar bänken som en bänk någon har tänkt till om. Att sitta ner för utsikten. En sittande ovation. Knäna knakar. Skorna blir stela i kylan, berget halt. Ut över staden. Hur länge sen att vara bara barnet. Hur länge. Över ut sen när vi kommer hem har du hjärtat i din rullväska. Slår på radion och visst spelar de rätt låtar just ikväll.

Trending Blogs

Recently Viewed Blogs

osanningar