Sisådär 40 dagar efter att du lämnat oss och jag hittar plötsligt bilden jag tog efter en speciell afton med dig. Kommer aldrig glömma dagen då jag plötsligt blev din privatchaufför och, typ, livvakt.
Såhär ungefär: Året var 1998. Festivalen hette Fanclub och hölls i Lida söder om huvudstaden.
På kvällen gick larmet på festivalkontoret där jag råkade befinna mig - ingen varken hann, eller kunde, ratta den rymdskeppsliknande lyxbil som Lee noga beställt. För att skjutsa honom till just det hotell där sängarna hade exakt den sortens size som Lee också krävt (tre av stadens bästa ratades tidigare samma dag).
Jag räckte upp handen! Gillar ju bilar! Startade, dock med visst besvär, skeppet! Rullade mot Petter-scenen där han skulle spela och parkerade den rätt stora pjäsen så nära en bakingång jag kunde.
När Scratch väl kom lunkande med sin schweiziska fru i sällskap efter show var det så många som ville hälsa. Några rätt jobbiga med något gram för mycket också. Jag fick baxa in den lille legenden till det bekväma baksätet så gott jag kunde.
Förvirringen var stor. Några i publiken undrade, med all rätt, vad jag, en ZTV-gubbe, egentligen höll på med i en situation som denna. Och paret Perry förstod rätt snabbt att mina kvalifikationer som någon sorts skyddvakt var begränsade. Men, vi kom i väg, trots att jag höll på att backa ner några rastamän på vägen ut... och att vindrutetorkare, tutor å skit gick igång lite hursomhelst under färden eftersom jag inte fullt ut behärskade åkdonet…
Jag minns att Scratch, med rätta, inte var så nöjd med spelningen och hur detta diskuterades med frun under färden tillsammans med inre angelägenheter.
Men också att han och frun - redan efter Huddinge - sa att de ville förlusta sig vidare stockholmsnatten. Och hur jag ringde runt för att ordna bord och sånt.
Sent på natten skildes vi utanför Sheraton.
Stockholm stod i full sensommarblom. Det var så vackert.
Lee ställde sig tyst och blickade upp mot himlavalvet medan frun gick mot foajén....
See those stars, my friend, see those stars... sa han på oefterhärmlig jamaicanska och log. Länge.
Det kändes lite som om denne osannolike själ, han som kände sig som en ängel, hade kunnat lyfta där och då mot skyn.
Ett varmt sista minne av en sann legend. Som var med om att skruva om popmusiken ❤️
stormborns
jbbartram-illu
baratheonpilled
vaporwave
areudirty
yousharknotpass
blakekathryn