Rogers tankar @roggalogga-blog - Tumblr Blog

Fler minnen

Steg ut (h) med balansen på v-benet steg ut (v) steg ut (h) höger fot bakom, höger hand över landa runt och ihop med händerrna småstepp framåt (titta h-v-h) 123456 7-ihop öppna upp Pilbåge iväg 123456 tillbaka 7 Runt på höger fot 1–4 kicka 5 gå bak 678

*** Hihi. Hittade just detta, mina egna minnesanteckningar för dansen på sommarteatern i somras. Den som inte blev av till slut (se tidigare blogginlägg).

Även siffor väcker minnen ibland :)

Hur luktar dina minnen?

Mina minnen är ofta kopplade till olika dofter. Länge kunde en speciell frisyrgele bli till bilder från när vårt band spelade i Finland när jag vara var i 20-årsåldern. En annan doft (Azzarro) väcker minnen av min kompis Gunnar och när jag fick se hans imponerande walk-in garderob i Borås och jag plötsligt insåg att även ungkarlar kan må bra av ordning och reda.

Vissa hus dofter väcker också minnen, du vet när en familj har samma tvättmedel eller sköljmedel så att hela deras hem får en signaturdoft (nähä det kanske bara är jag)? Ett exempel är Anna från Klövervägen som jag inte träffat på åratal men som dyker upp när jag känner ett visst sköljmedel eller vad det nu är. Och senast nu i somras blev vår koreograf på sommarteatern ett sånt minne. En härlig personlighet kopplad till en varm, tydlig men inte påträngande doft. Han avslöjade aldrig vilken.

Hmm när jag tänker efter är det faktiskt enbart är positiva minnen som triggas av dofter. Glädje. Äventyr. Vänskap.

Det är jag tacksam över.

Och kanske är det därför jag ogillar näsdroppar så mycket. För faktum är att så fort jag sprejar i näsan försvinner dofterna nästan med detsamma och jag glider in i en neutral doftlös värld. En värld som funkar bra (för nästäppa är ju inte kul). Men en som blir färglös. En doftmässigt svartvit film som inte lämnar några minnesnoter.

De senaste två veckorna har familjen varit förkylda. Alla utom jag har trillat dit, och näsdropparna har vandrat runt bland De Däppta Däsorna och jag har gjort mitt bästa för att hålla mig frisk.

Vilket märkligt blogginlägg detta blev? Men såna är mina tankar alldeles innan sömnen sent en lördagkväll och med en flaska näsdroppar stående på nattduksbordet bredvid. Godnatt.

10 i topp

En teori:

Tänk om det är så att ens musiksmak liksom har sin höjdpunkt kring 20-årsåldern? Att ens musiköra vibrerar av uppmärksamhet fram till 20-årsåldern och att det man då tycker om kommer att vara en referenspunkt för resten av ens musikliv?

Jag börjar tro det.

Förmodligen har det också med att musik är en sån viktig ingrediens i övre tonåren och att man då formar sin egen musiksmak, inte längre pappas, inte mammas, inte syskonens..

Här är min egen 10-i-topplista. Utan inbördes ordning. Och utan att ha upptäckt dem i kronologisk ordning. Att tre skivor av EW&F finns med tror jag bland annat har att göra med att det var den gruppen som blev min egen första stora upptäckt av min musiksmak och att jag alltid gillat band med blåssektion (kanske för att det varit min egen möjlighet att få vara med)

Stevie Wonder – Songs In A Key of Life (1976) Earth Wind & Fire – All n All (1977) Earth Wind & Fire – I Am (1979) Earth Wind & Fire Faces (1980) Bill Champlin – Runaway (1981) Gino Vanelli Nightwalker (1981) Chicago Chicago 17 (1984) Richard Page – Shelter Me (1996) Lauryn Hill – The miseducation of Lauryn Hill (1998) Kirk Franklin Hero (2005)

Bubblare: Anders Lundin och Lars In de Betou – Känsliga bitar Mary Mary Incredible

Visst, det görs bra musik nu också. Alldeles lysande musik. Varenda år kommer det låtar som återigen får mig att vibrera igen. Men sällan ett helt album, och det kanske inte är så konstigt. I Spotifys och övriga stremingtjänsters tidevarv är albumet inte viktigt. Det är låten på listan som gäller, och artisten kan inte övertala någon att köpa hela plattan, helt enkelt för att det finns inte nån anledning. Jag gör mina egna ”blandband” (för alla yngre än 30 = spellistor). Och denna spellista blir min favoritalbum

Tyvärr tror jag vi missar nåt. Det blir som om en författare bara skulle ge ut noveller och aldrig en roman. Korta berättelser som både kan fängsla och ge tankar men inte få samma tyngd och eftersmak som en riktigt bra heltäckande roman.

Jag hoppas albumet kommer tillbaka. Jag tror det.

I november släpps Kirk Franklins nya och jag har stora förhoppningar...

Hjärna på grönbete

Så var fyra veckors semester över. En semester som tog vid precis när försommarens teateräventyr slutade. Jobb och hobby tog paus och Den Sköna Sommaren skulle ta över.Men hur blev det? Jovars. Det var bra på så många vis, men en ingrediens fattades. Solen.

Sommaren 2015 har varit god men lyfte aldrig, ungefär som en sockerkaka utan bakpulver. Men vi gjorde det bästa av situationen och provat på saker som jag aldrig gjort tidigare: Provat naturridning på ardennerhäst (don efter person, kanske). Bestigit Skuleberget efter att ett helt liv bara kört förbi och pekat på den där grottan i berget. Badat naken i Sundsvalls skärgård. Och (åter)upptäckt tjusningen med utesovning.

Men semestern har även varit bra på insidan.

Ledighet för min hjärna brukar vara en tvåstegsraket som börjar med en intensiv önskan att först slippa tänka, bara vara. Helst i en solstol eller på en fotbollsplan. Men när det gått en tid kommer nästa raketsteg som ett brev på posten. Då vill hjärnan hitta på. Nya saker och spår som kan utforskas eller uppnås. Det är liksom kvittot på att hjärnan är nöjd med vilan. Jag är tacksam över min livliga fantasi. Jag gillar den barnsligt ivriga känslan när hjärnan liksom letat saker att få fantisera om, och att den vill bli entusiastisk. Jag vet att jag lätt får stämpeln av nörd när jag så ivrigt snöar in på saker. Men det är en härlig känsla som gör livet rikt.

För några år sen såg jag en engelsk miniserie om några inga män som fick åka till krigets Bosnien (tror jag det var) för att delta i fredsbevarande insatser. Före de åkte var de (och deras flickvänner) fotbollsnördar. Men när de märkta av ett brutalt krig kom tillbaka till England så hade deras fotbollsnörderi falnat. Hur kunde man engagera sig i nåt så vansinnigt onödigt som fotboll när man sett krigets vardag? Frågade de sig och sina flickvänner. Men TV-seriens sensmoral stannade inte där, utan skickade en motfråga: vilken verklighet är det som inte borde finnas? Är det inte snarare så att det är kriget som är det vansinniga?. Är det inte snarare så att en värld där människor har friheten och möjligheten att njuta av nåt de verkligen njuter av är ett samhälle att längta och sträva efter?

Men visst, sanningen är ju att en livlig och villig fantasi också innebär att man är bra på att oroa sig, och även små cumulusmoln kan bli stora svarta åskväder om man bara får fundera lite (för mycket). Men årets tvåstegsraket var inget undantag. Efter ett par veckors vila kom viljan att planera. Och detta andra steg fick dessutom extra bränsle av Kjell Enhages motiverande sommarprat: Om detta med att se sina känslor som produkter för att undvika att hamna i slentriannegativitet. Om att våga ställa sig (och andra) frågan OM. Och om att verkligen våga utmana sig med vad som är mitt "54". Lyssna på programmet då förstår du. Så.

Idag börjar vardagen om. Och jag är förväntansfull. Kanske ovanligt mycket i år. Jag vet att jobbet kommer kräva mycket men min hjärna längtar också. Den krafsar med framhovarna och frustar ivrigt och det är en allmänt härlig känsla. Kanske blir säsongen 2015/2016 en ovanligt bra sådan.

Trots att Björklöven vann matchen mot AIK..

Frisö/yr

Jag var och klippte mig idag, hos en ny frisör. Han tunnade ut håret uppepå.

Och visst, det skulle kunna vara mindre av mig både här och där. Men uppe på hjässan är inte ett sånt ställe...

Själv då?

Denna lilla artiga motfråga använder du säkert varenda gång när du möter en vän eller en bekant som undrar hur du har det.Men ibland tror jag vi ska ställa den till oss själva också.

[Demoskops](http://www.demoskop.se/aktuellt/nyhet/valjarbarometern-for-juli-ny-toppnotering-for-sverigedemokraterna/) senaste mätning säger att Sverigedemokraterna nu har 18,7 procents väljarstöd, upp tre procent sedan förra mätningen. Det innebär att partiet nu är tredje största parti och att nästan 20 procent av svenskarna sympatiserar med deras politik.

Jag har skrivit om detta [tidigare](http://roggalogga.tumblr.com/post/97551221706/tankar-efter-valet) och ska därför försöka att inte upprepa mig; men vi måste var och en ställa oss frågan:

Själv då? Hur skulle du själv vilja bli bemött? Om ditt land hamnat i krig? Om det var din folkgrupp som tillhörde en minoritet som makten eller folket försöker jaga livet ur? Om det var din familj som var så fattiga att ni inte hade mat för dagen?

Nejmenjustja. Det är ju inte så. Det gäller ju inte dig, och inte mig. Det gäller ju bara DOM. Dom där andra som vi ska hålla utanför. Dom som Sverige inte ha råd att bry sig om. Dom som är farliga, smutsiga. Dom som tar våra jobb, våldtar våra döttrar och stjäl våra vattenskotrar.

18,7 procent. Det innebär att 1,8 miljoner ser Sverige i vi och dom-termer. I svart eller vitt. Eller ska vi säga vitt eller svart, för om du klickar dig igenom Sverigedemokrafternas hemsida så ska du se att det finns en enda hudfärg, en enda etnisk grupp representerad. Titta noga. Titta igen. Och titta igenom alla fina omskrivningar och idylliska bilder av glada barn, blommor, jordgubbstårtor och svenska kor. Enligt SD är Sverige, ett folk, ett rike (vad blir det på tyska, förresten?) och alla andra är DOM.

Jag bekymrar mig också över att många partier vill ta upp kampen med SD genom att minsann visa att man också kan ha hårdare nävar i invandings- och flyktingpollitiken. Allt fler röster höjs också för att vi ska bjuda in Sverigedemokraterna till dialog snarare än att markera att majoriteten vill nåt annat.

Och hur har det gått? Plus 3.0 procent.

Nej jag säger inte att allt är enkelt när det gäller integrationspolitik. Men det är inte enkelt att vara tonårsförälder heller men det betyder inte att vi ska förbjuda tonåringar.

Med ett samhälle som bygger gemenskap med vi och dom-metoden är ett futtigt samhälle. Ett kallare, räddare samhälle. Ett samhälle som vi människor kommer att skämmas över när vi fått lite distans till vårt eget navelskåderi.

Sydafrikas [apartheid](https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid) möjliggjordes genom en brutal regim, men hölls levande genom att majoriteten av sydafrikas folk (och omvärlden) inte ville eller vågade se vad som pågick.

"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad", sa Martin Luther King en gång

"Ingen föds till att hata en annan människa på grund av hudfärg, bakgrund eller religion. Människor måste lära sig att hata. Och om de kan lära sig att hata, så kan de bli lära att älska, för kärlek kommer mer naturligt till det mänskliga hjärtat än dess motsats", sa Nelson Mandela. Två av mänsklighetens giganter. Som ingen av dom skulle få blir svenskar om 18,7 procent fick bestämma.

I våras gjorde jag nåt dumt. Jag anmälde mig till att vara körsångare och statist på Västerbottensteaterns sommarteater. Trodde jag.

Jag hade redan för mycket att göra på jobbet, så egentligen hade jag inte tid. Jag hade heller aldrig spelat teater förut så det var verkligen inte inom min comfort zone. Men anmälan gällde bara en audition, så det var egentligen lugnt. Det var ett kul äventyr att för en dag prova på hur det kan kännas när man står inför en jury och ska bedömas. Och jag riskerade ju ingenting. Det handlade ju bara om ett par timmar, sen kunde mitt vanliga liv fortsätta som vanligt.

Auditiondagen kom och jag var faktiskt inte nervös. Jag skulle ju bara prova och sen hade det ingen betydelse om jag kom med eller inte. Jag blev inte ens nervös när det var dags att kliva upp på scenen och stå där inför en regissör, en teaterledare och musikern som skrivit sångerna som skulle sjungas i musikalen.

Första steget gick bra. Jag hade valt en sång som skulle markera det lättsamma, lekfulla i att jag var där. Jag har visserligen sjungit i kör i större delen av mitt vuxna liv, men har inga illusioner att jag vara nån solist för det. Jag är en habil gruppsångare, inget mer. Jag valde en gammal schlagerdänga, Rara underbara Katarina, som jag framförde med liv och lust och med glimten i ögat.

Nästa steg gick väl också skapligt. Jag skulle recitera en text som inledde musikalen och tänka mig att försöka fånga 400 förväntansfulla i publiken. Jag är van att prata offentligt, men hade inga illusioner om att kunna spela teater. Men jag reciterade. Sen trodde jag att det var över.

”Kan du dansa också?” undrade regissören.

”NEJ” sa jag med så mycket eftertryck jag kunde uppbåda. Jag har skapligt självförtroende på många områden, men dansens värld är för mig helt främmande. Ungefär som rymdfärder eller kvantfysik. Jag fick en rejäl åthutning av regissören, som själv var gammal dansare. Så kunde jag inte säga. Alla kan dansa. Alla.

Jag skakade på huvudet.

”Men kan du röra dig så att det på avstånd kan tas för dans?” frågade musikern.

Jag nickade mycket försiktigt. Kanske. Och så fick jag härma regissören när hon dansade runt i lokalen, och det hade nog behövs ett rejält avstånd för att någon skulle ta mitt trippande för nåt som liknade danssteg.

Några dagar senare kom beskedet. Jo jag skulle få vara med på årets sommarteater. Innan jag tackade ja ringde jag en kompis som varit med ett tidigare år, för att fråga vad hon trodde. Skulle jag klara av det? Och hur mycket tid handlar det om?

Min kompis lyssnade intresserat och tyckte absolut att jag skulle vara med, även om hon påpekade att det skulle ta MYCKET tid. Väldigt mycket tid. Hon frågade också vilken roll jag skulle ha , och jag berättade att jag skulle spela en person som heter Jovan och att det handlade om både sång, lite teater och lite dans.

Ullis, som min kära vän heter, känner till mitt förhållande till dans och började skratta så länge och så innerligt att det var liksom ingen tvekan om hur hon trodde att det skulle gå..

Men jag tackade ja.

***

Övningarna startade på vårvintern och det var precis så intensivt som de sagt. Det blev lite teaterutbildning, lite lära-känna-övningar, lite sångövningar och mycket dans. Och det gick - i nämnd ordning - bra, bra, bra och bra. Faktiskt. Att dansdelen kändes ok berodde till cirka 120 procent på Elin, en av frilansskådespelarna som var fantastiskt uppmuntrande. Varje tafatt försök från mig att röra mig kontrades med en uppbyggande, påhejande kommentar från Elin. Till slut hade hon – och den duktige koreografen Camilo – byggt upp ett litet kraftfält av självförtroende runt mig och för några obevakade ögonblick trodde jag nästan att jag kunde. I allafall lite.

Premiären närmade sig med stormsteg, och varje övning innebar nåt nytt. Först la vi till scen för scen. Sen slipade vi detalj för detalj, bara för att någon övning senare plocka bort scener eller karaktär på delar av pjäsen. Men jag var egentligen aldrig orolig, för alla proffs runtomkring - och faktiskt också många av amatörerna – kändes så skickliga och trygga att jag mest flöt med. Det här kommer att ordna sig.

Sångmässigt gick det bra. PO, som musikern heter, hade samma inlärningspedagogik som min gamla gospelkörledare så det var lätt och invant. Teatermässigt blev det bättre och bättre för mig, från några första tafatta och överdramatiska gester (det är inte klokt vad man fladdrar med armarna först) till att jag började hitta karaktären. Förutom på ett område. Ilskan.

Jag spelar Jovan, en romsk hövding och bror till Esmeralda som jag försöker skydda till varje pris. Men precis som med lillasyster och tonårsdöttrar så tycker man inte att hon alltid tar rätta beslut och man vill förmana och tillrättavisa. Privat har jag ett tydligt humör åt alla håll, men att vara arg på beställning visade sig vara svårare än jag trott.

”Du är en så typisk svensk, hämmad, medelålders man som står där med händerna i byxfickorna” sa regissören med en sån retsam ton som möjligt när jag hon och Elin hade extra övningar för att få fart på min ilska.

Jag provade igen, och hur arg jag än försökte låta så blev det svenskt och hämmat.

Regissören och Elin tog till alla knep, och ett tag var min motspelerska så retsam att jag faktiskt blev frustrerad och arg på riktigt. (anar att hon kan ha varit en riktigt jobbig lillasyster när hon satte den sidan till, eller så spelar hon bra teater). Men då tappade jag bort texten istället.

Jag fick komma på en extra lunchövning där jag och Elin stod mitt emot varandra och råskällde. Jag skulle tänka på fulla män som kladdar på min fru, och knarkande killar som limmar på min dotter. Allt för att ilskan skulle infinna sig. Och sakta men säkert började jag hitta rollen.

***

Pjäsen förändrades hela tiden ända in till några dagar före premiären. Ny början, nytt slut och en massa förändringar där emellan. Ringaren från Notre Dame anno 2015 i Skellefteå var som en lerklump i händerna på det kreativa teamet som formades och omformades så att det till slut blev en vacker och underhållande skulptur. Några dansscener hade också plockats bort och andra hade fått färre dansare så jag klarade mig undan mycket av det, men jag hade ändå Det Stora Numret kvar, som jag övade på både på scenen och i hemlighet.

Så en av de sista övningarna konstaterades det att jag inte behövde dansa där heller. "Stå bara och sjung, och rör dig lite försiktigt”. Förmodligen hade det kreativa teamet insett att den stora läktaren stod alldeles för nära för att det jag skulle göra skulle kunna tas för dans...

Lite snopet, men det gjorde också att när premiären kom var jag lugn. När dansen var bortplockad kändes allt annat ganska behagligt. Det här klarar vi.

***

Nu är vi mitt i föreställningarna och det är både roligt och spännande. Av flera anledningar.

Jag har fått en inblick i teaterns värld och inser hur otroligt proffsiga de är, både Västerbottensteaterns egna skådespelare och de frilansande. Trots att de är fullblodsproffs finns det inte tillstymmelsen till divalater. Bara uppmuntrande ord och tålamod. Jag har också insett att teater är så mycket mer än det som sker på scen. Tekniker och administratörer och sminkare och kostymörer och scenografer och allt vad det heter. Inte undra på att teatern blir bra.

Men sommarteater är också mer. Jag har insett att jag gillar att för några timmar varje dag få släppa allvaret och ansvaret som följer med att man ska vara förnuftig företagare och eftertänksamt vuxen. För några timmar är man nån annan, nåt annat. Ok, det följer ju ansvar med detta också - framför allt ansvar för nästan 400 betalande i publiken varje kväll. Men stämningen i ensemblen är uppsluppen och närmast busig, och det tilltalar mig. Det blir lite som förr. Innan jag blev en svensk, hämmad, medelålders man som står med händerna i byxfickorna.

Så det var inte så dumt att jag anmälde mig till sommarteatern.

Ganska odumt, faktiskt.

London nästa

Men fem dar innan klockan släpps :(

"I want to wake up in the city that never sleeps” sjöng Frank Sinatra.

Just hemkommen från denna världsstad funderar jag mest på när jag får sova. Jetleg känns visst så här, men jag har aldrig känt mig så jetleggad som denna gång och jag tycker ändå att jag rest runt en del. Första kvällen hemma var nästan komisk. Jag somnade i stort sett varsomhelst i vilken ställning som helst.

Men nu var det inte mina sovvanor jag tänkte skriva en rad om, utan New York-resan.

Vi kom dit förra lördagen, med ganska stora förhoppningar om att få se gnistrande höghus och ett myller av människor. För det är det främsta minnet jag har sedan mina andra två gånger i staden; att det är så o e r h ö r t mycket folk på ganska liten yta. Men denna gång kändes det annorlunda. Kanske var det för att jag inte var så storögd som de andra gångerna. Mer avslappnad. Och hade jag familjen med mig, vilket också har en lugnande inverkan.

Jag tycker att New York som turiststad har två sidor. En i sol, en annan när det är nåt annat väder. I solsken är det en bedårande vacker storstad med overkliga skyltningar och ett överdåd i glas och betong som gnistrar och imponerar. Men vi fick bara två sådana dagar, resten av tiden var det mulet, smågregningt eller till och med snöglopp. Det sista ordet är med mina Norrlandsögon. Med USA-mått mätt var det snöstorm och barnen fick vara hemma från skolan för det helt enkelt var för farligt att ta sig till skolbussen/skolan. Hade vi samma bedömning här hemma skulle en stor del av alla vinterdagar vara skollediga..

Lite blandade åsikter och tips:

New York kanske är vackrast ovanifrån. Det slår en nu när man kommit hem hur alla TV-deckare har en helikopter-vy över staden när man markerar att det handlar om New York. Och den känslan (om man inte hyr en helikopter) får man bäst om man åker upp i Rockefeller Center eller Empire State Building. Vi gjorde det första dan, och valde den förstnämnda. Det kostade typ 250 kr/ person för att åka hiss i 67 våningar (inte gratis, precis), men vi hade turen att komma dit just i solnedgång, så det var verkligen bedårande.

En annan höjdpunkt, även om det var på backen, var att åka längst ner på Manhattan och se skylinen från Brooklyn Bridge. För det är först när man får lite perspektiv på alla skyskraporna som man riktigt upplever dom.

Grand Central Station var mäktig. Denna centralstation som bildar knutpunkt för tåg och tunnelbana är betydligt pampigare än Stockholms motsvarighet. Det var också gott om fotografer på övervåningen och alla vi tog samma motiv – klockan i förgrunden och byggnadens fönster i bakgrunden. Det lär finnas tusentals bilder av just den vinkeln ;). En trappa ned var det food court, med mat från alla jordens hörn (nästan). Mycket gott och trevlig miljö, men tänk bara på att inte äta där i rusningstrafik för då får ni – som vi – inte alls plats.

Boende: Vi var mycket nöjda med vårt boende, Tryp Times Square South som var ett mellanstort och ganska mysigt hotell väldigt bekvämt beläget för det mesta man ville se. Hotellet ligger dock INTE på Times Square, utan flera kvarter nedanför (fast det är fortfarande gångavstånd). Nära Madinson Square Garden och tunnelbanan (Penn Station).

Skor: Ta också med ett bra skor. Vi gick mellan 1,5- 2,2 mil i snitt per dag – fast vi hade veckokort på tunnelbanan! Beroende på hur centralt ni bor kan det också vara ide att ha med sig lite kläder ut på dagen. Vädret kan växla ganska dramatiskt.

Musikaler: Konkurrensen bland artisterna måste ju vara mördande, det sägs ju att det finns betydligt fler skådespelare än jobb i NY och att många av skådeselarna istället jobbar ”tillfälligt” på restauranger o dyl. Men då är kvaliteten på de som faktiskt fått jobben också desto högre: Vi såg musikalen Alladin med en rad fantastiska insatser, varav James Monroe Iglehart som anden i flaskan var helt makalös.

Planering: Jag fick också rådet att planera aktiviteterna stadsdelsvis, så inte all tid gårt åt till att förflytta sig mellan sevärdheterna. Det var en god ide, även om tunnelbanekortet gjorde att vi efter några dagar var ganska flinka på att förflytta oss från norr till söder på Manhattan (tunnelbanan går nästan enbart i nord-sydlig riktning - öst väst får man istället ta bussen - men turerna är synkade och du kan åka på samma biljett).

Här är vår egen mindmap över saker vi ville se:

Vårtecken

Fick tips om Grantchester, deckaren som går just nu på SVT. Riktigt riktigt bra. Tänk Foyle's War med lite existensiell touch. Finns på svtplay.se

Scrivener

Jag har förmodligen bloggat om detta fantastiska skrivverktyg förut. Men de senaste två veckorna har jag hittat en (för mig) ny funktion som gör programmet ännu mer über för mig:

Layouts. Vill jag att Scrivener ska se ut som Word och alla andra vanliga ordbehandlare [boom]. Vill jag ha lite anteckningar på sidan och kanske en kort överblick över vad jag ska skriva om just i detta kapitel? [boom]. Vill jag ha flera dokument sida vid sida med anteckningar, länkar, referensmaterial och synopsis? [boom].

Scrivener. Gratis att prova. 45 dollar att köpa. Skriver du till vardags är det kanske de bästa 350 kronorna du nånsin spenderat. Här är en kort introduktionsvideo (som inte är så sexig, men du blir desto mer upphetsad av programmet ;)

Nytt ”karriärförsök"

Jag minns när jag skulle praktisera på lokaltidningen. Såg så fram emot att få lära mig yrket av Leif, Ulf, Roger och de andra giganterna på fotoavdelningen.

Jag berättade om mitt val av prao för föräldrarna och jag minns pappas svar:

"Men vad roligt att du ska bli journalist"

Journalist? Nja jag hade ju tänkt hålla i kameran och göra bilderna till min profession.

Men så blev det. Först praktik. Sen frilans. Sen vikariat. Sen anställning. Tangentbordet hade fått kameralinsens plats. Jag målade bilder i ord, men i hemlighet, i mitt undermedvetna, så fanns ändå hoppet om att få börja använda kameran igen.

Det jag egentligen skulle bli.

Sen kom kommunikationsbranschen emellan. Jag fick telefon från reklambyrån som undrade om inte jag skulle komma och skriva på deras tangentbord istället.

Visst.

Vi snabbspolar framåt i 25 år

Men nu. Nu har jag äntligen tagit ett litet steg i rätt riktning. Min egen present till mig själv – utan att jag fyller år – är den här

Kanske börjar min bana nu. Kanske är det nu jag ska bli fotograf...

Jaha, då har jag jämfört längden på fingrarna för första gången i mitt liv... Frågan är vilken man vill ska vara längre? Vilket finger som vann? Det ena.

Kul uppföljare (efter ”dramaqueen-filmerna") från Snickers

Mattefakta

Vår ekonom ger oss en liten mattelektion via mail:

” En miljard är 1 000 miljoner och skulle enligt mönstret från miljon och biljon hetat seskviljon från det latinska ordet för en och en halv, men den beteckningen har inte vunnit budskap."

Då vet ni.

Trending Blogs

Recently Viewed Blogs

Rogers tankar