Källdata Examensarbete2, Loggbok och bildmaterial
Känslan av amotivation - att sitta fast - loggbok - jag orkar inte
Jag sitter fast ofta. Jag känner amotivation rätt frekvent. När jag sitter fast i amotivationen är det som om jag fryser till. Blir liksom handlingsförlamad, men ändå inte så att jag bara sitter och stirrar in i väggen. Jag kan ibland sitta vid köksbordet och tänka på att jag ska bre min macka. Jag tittar mot kylskåpet. Jag tittar mot kökslådan där smörknivarna ligger. Jag försöker räkna ut om jag kan sitta kvar på stolen och nå till kökslådan, det känns så fruktansvärt tungt att resa sig. Jag kommer fram till att nej, det går inte. Jag måste resa mig helt enkelt. Tanken slår mig, tycker jag att det är jobbigt att bre mackor? Är det verkligen mackan som är problemet? Nej, men om jag brer min macka så kommer jag ett steg närmare till att göra det där jobbiga, det som gör mig fast, kanske en illustration, eller en skoluppgift. Jag sitter fortfarande mot matbordet. Inget smör framför mig, inte heller en smörkniv.
Detta är min åttonde termin på ämneslärarprogrammet. Om dryga året ska jag bli färdig lärare och få min lärarlegitimation. Om jag inte får den så är mina jobbchanser lägre och lönen kommer inte vara lika hög. Att jag klarar detta arbete är därför viktigt för mig. Dessutom handlar det om heder, jag vill så gärna klara detta arbete, jag vill inte vara en besvikelse, varken för mig själv eller andra.
Det vita pappret framför mig igen. Pennan och ett suddgummi ligger vid sidan av pappret. Jag greppar pennan och sätter den mot pappret. Lyfter pennan igen och lägger ner den. Ett litet, litet märke går att se på det numera inte helt vita pappret. Jag försöker känna efter, hur känns det att sitta fast? Hur känns frustration? Hur känns amotivation? Det slutar med att jag bara drar en massa hårda streck på pappret. Det blir inte som jag vill, den säger inte det jag vill, det på pappret är liksom inte jag. Jag ger upp. Det jag ser på pappret är i mina ögon varken det jag vill säga eller det jag vill visa. Ett misslyckande helt enkelt. Ett subjektivt misslyckande skulle jag säga. Mitt misslyckande behöver inte vara någon annans misslyckande. Men detta är ett misslyckande för mig.
Idag börjar jag min process på ett annat sätt. Igår läste jag om hur amotivation kan skapas om uppgiften ser för svår ut, om jag själv uppfattar att jag kommer misslyckas med uppgifter så är chansen större att jag känner amotivation. Därför har jag redan innan förberett allt, med referensbilder, vässade pennor och annan materiell förberedelse. Uppgiften känns inte riktigt som en enda stor uppgift, utan som mindre små. Känslan av mindre små uppgiften känns betydligt bättre än känslan av en stor.
Dessutom läste jag att motivationen kan hämmas om behovet för autonomi inte mättas. Igår hade jag känslor av att det inte var mitt, att det inte var jag, att det inte stämde överens med mig själv och det jag vill säga. Känslan av att jag borde skapa något som stämmer överens med någon annans preferenser är närvarande, och den känslan känns fel i liksom, den känns inte genuin emot mig själv.
Därför har försökt att undersöka vad jag vill med gestaltningen. Vad vill jag uttrycka, vad vill jag säga och vad vill jag att andra ska se? Svaret på dessa frågor är självklart inte solklara, det är inte alltid att jag vet vad jag vill eller vet vad jag vill uttrycka. Men mina tankar går alltid till denna frustration i att sitta fast. Frustrationen till att veta att en står inför något supersvåra och superstort, som en måste göra för att nå dit en vill. Frustrationen i att veta att jag inte har tid att sitta fast, att jag inte har tid till att känna mig amotiverad. Detta vill har uttrycka, jag vill visa andra att jag känner såhär, att frustrationen är riktig och levande och att den finns inom mig just nu. Jag måste uttrycka det, det måste liksom ifrån mig. Att skapa utifrån andras preferenser känns på något vis kontrollerande, som om det egentligen inte är det jag vill med detta arbetet. Jag som person har ett behov av att vara genuin mot mig själv. Jag har svårt att ljuga för mitt egna jag, och känslan av att vara begränsad eller kontrollerad är något jag helst undviker. Men nu är jag här i alla fall. För att komma ifrån denna känslan så har jag försökt att ta bort den yttre kontrollen. Jag tänker skapa utifrån mig på mina villkor, uttrycka det jag vill för att skapa en känsla av autonomi och kanske komma bort från träsket som är amotivation.
Dock känner jag mig mindre motiverade än någonsin. Det känns så svårt, så himla jävla svårt. Hur ska jag tackla denna uppgiften? Hur ska mitt skapande gå till? Hur ska mitt skapande ge något till denna uppsats? Jag sitter återigen framför det vita pappret. Men idag kan kan inte göra något. Jag är helt stel. Kroppen vill liksom inte röra sig. Det känns fysiskt för jag vill röra mig och skapa. Alla mina tankar säger att jag bara ska göra, jag måste ju faktiskt det. Men samtidigt vet jag att det är psykiskt, jag är ju kapabel till att röra mig. Det är bara som om allting låst sig. Jag sitter fast helt enkelt.
Jag tar fram kameran på mobilen. Jag funderar på om frustrationen syns på något vis. Är den synlig för utomstående eller sitter det bara i mitt huvud? Jag skådar mig själv. Ja, jag ser faktiskt mer sliten ut än vad jag brukar göra. Jag sätter mig ner vid köksbordet igen. Frustrationen är lika närvarande som innan men nu börjar oron att tåga fram dessutom. Jag har ju inget val, jag har faktiskt inte det. Att sitta fast är liksom inget alternativ, jag måste faktiskt slänga mig i det jag egentligen inte vill utsätta mig för, för jag måste faktiskt göra något. Jag lägger huvudet i mina händer, händerna liksom limmar fast i huden. Jag ger ifrån mig ett ljud, en suck men i sucken så säger jag ”jag orkar inte” samtidigt. Jag drar huvudet uppåt och mina händer drar huden neråt, ögonvitorna syns mer än själva irisen. Känslan av amotivation har aldrig varit så närvarande som den är nu.
Jag ställer telefonen en bit bort. Knappar in självutlösaren på 10 sekunder och repeterar det jag nyss gjorde. Flera gånger, flera bilder, flera uttryckta känslor som tillslut fick komma ut.
Jag försöker få pli på mig själv. Herregud. Jag ställer mig upp, tar ut smöret ur kylskåpet, hämtar smörkniven från kökslådan och brer en macka. Se! Var det så himla svårt? Var det så svårt att göra något? Tänker jag för mig själv. Och svaret är ju självklart nej. För jag vet att det inte är mackan som är problemet, eller att jag inte når kökslådan från mitt köksbord.
Jag sätter mig vid skrivbordet. Ett vitt papper ligger framför mig. Referensbilderna jag fotade innan är utskriven. Allt är förberett eftersom jag sett till att det ska vara det, så att det inte ska bli fler steg till att göra uppgiften, så att vägen till början ska vara så lätt som möjligt. Jag tittar på pappret. Tittar på pennan. Tittar tillbaka på pappret och sedan tillbaka igen på pennan. Händerna är i knät. Jag kan inte ens förmå mig att hålla i pennan, jag kan inte ens ha händerna på pappret. Och där sitter jag. Jag bara stirrar på pappret, till pennan, till pappret igen, tillbaka till pennan och sedan på pappret igen för att en sista gång byta till att titta på pennan. Frustrationen börjar komma tillbaka. Men det är annorlunda nu, jag känner mig liksom inte arg eller sur som tidigare utan jag känner mig snarare hjälplös och förvirrad. Pappret är så vitt och tomt, vart ska jag börja? Jag tittar på min referensbild. Åh herregud, tänker jag. Nej, den bilden kommer jag inte kunna efterlikna. Och tänk om det inte liknas vid alls? Tänk om det blir dåligt, eller fult, eller kanske helt och hållet misslyckat, igen. Det är inte omöjligt, det är faktiskt väldigt möjligt! Pressen är nu närvarande, ångesten likaså. Det känns helt plötsligt som om det enda rätta är att kura ihop sig till en boll, som om gummisnoddar sitter från bröstet till diverse lemmar och dras inåt. Det är liksom inte en apatisk känsla, för jag har definitivt inte en likgiltighet eller en känslolöshet. Det är nästan som om jag har för mycket känslor och för lite likgiltighet. Uppgiften känns så otroligt svår och stor, och jag sitter fast i känslan av misslyckande. Jag har redan dömt ut uppgiften som ett misslyckande, för jag kan inte se en rimlig väg som leder till något annat. Så nu stirrar jag bara fram och tillbaka på pappret och pennan, återigen, men nu är mina händer spända. Mina fötter också, benen likaså och armarna dessutom. Jag går tillbaka till köket. Helt plötligt känns smörande av mackor så himla mycket bättre.
Jag försöker återigen intala mig själv att detta är något jag måste göra. Jag måste faktiskt göra detta. Det handlar inte om att diska eller dammsuga eller bre mackor eller något. Jag börjar lägga fram argument för mig själv. Jag både vinner och förlorar men kommer fram till att det bara är att göra det. Strunta i misslyckandet, strunta i om det blir fult, eller dåligt, eller oanvändbart eller vad som helst. Om jag bara gör något, som fotografierna på min frustration, kommer det släppa. Och jag behöver inte ens använda det jag gör nu i min uppgift! Jag behöver bara komma igång. Jag försöker övertala mig själv att det är som att rycka loss ett plåster, jobbigt tills det faktiskt är gjort.
Jag tar pennan och jag tar pappret. Första kontakten mellan pennan och pappret känns olidligt jobbigt. Så är det faktiskt, det känns rätt upp och ner jobbigt. Vid andra kontakten känns det lättare, och vid tredje ännu bättre. När strukturen av ett ansikte med fingrar som drar i hunden börjar ta form känns det faktiskt bra. Framför mig är inte ett misslyckande, det är, törs jag säga det, rätt bra…? Jag tvekar, men fortsätter. Ett självporträtt av mig vid köksbordet i min frustration börjar ta form. Efter varje streck känns det lättare. Jag ser nu att det inte är ett misslyckande, det är det faktiskt inte. Utan det är något jag tycker om, något som jag faktiskt vill visa andra. När gestalten tagit form och jag ser ut på den frustration jag tidigare så tydligt känt känns det bättre. På något sätt blir jag påmind om vart jag var, och var jag är nu. Att jag faktiskt gjorde något trots allt. Var det roligt? Nej. Var det jobbigt? Absolut. Det var inte en process jag önskar igen, men ack så lärorik. Nu i slutet känner jag mig lite bättre och lite större. Kolla liksom! Jag gjorde något, och det misslyckades inte! Jag gjorde faktiskt detta helt själv. Självförtroendet kommer tillbaka och det känns kort och gott; bra, jag vill fortsätta! Inte jättebra, inte heller superbra, verkligen inte dåligt. Bara bra.
Jag skådar det jag skapat. Tittar på det länge och väl. Hur kom jag hit? Hur gick jag från en total låsning till att faktiskt göra det? Känslan av frustration är så påtaglig när jag ser på mitt verk. Jag vill aldrig känna den frustrationen och låsningen igen, och speciellt inte när jag faktiskt måste göra något. Men det kanske egentligen var exakt den jobbiga känslan som fick mig att göra det. Den yttre pressen. Och visst har jag känt exakt den känslan så många gånger förut. Betyg, skola, omdömen, deadline. Å ena sidan fick just denna pressen mig att göra något, att faktiskt skapa. Men å andra sidan gjorde den att jag kompromissade med min prestation. Jag ville bara få det gjort, rycka bort plåstret. Hur bra det blir spelar ingen roll bara jag gör det.
Framför mig har jag nu ett självporträtt av min egna amotivation. Motivet talar till mig, det känns viktigt att jag fick uttrycka vad jag kände i just den situationen. Att jag fick utlopp för det jag känner och att kunna förmedla frustrationen i att sitta fast känns på något vis bra. Som om det är genuint till mig, att jag kan stå för det jag skapat, att ingen annan sa till mig hur jag skulle göra det, när jag skulle göra det och varför jag skulle göra det. De fria valen känns viktiga för mig.
Jag undersöker bilden vidare. Vad känner jag egentligen när jag ser mitt verk? Det första ordet som dyker upp är lättnad. Lättnad i att dels känna att jag inte längre sitter fast, men också i att bevisa för mig själv att jag kan. Det likes bokstavligen svart på vitt framför mig att jag är kapabel till skapande och görande, till att uttrycka mig själv och till att gestalta. Jag känner mig duktig och mitt förtroende till min egna kompetens stiger. Det är inte en känsla av att jag klarar allt i hela världen, men det är en känsla av vinst, mitt självförtroende har ökat. Sedan känner jag också frustration. Jag ser faktiskt min egna frustration framför mig. Det känns jobbigt att eventuellt behöva gå igenom den processen igen, för den var inte njutbar. Den externa pressen var jättejobbig men det var också den som fick mig att röra mig framåt. Var det trevligt? Nej. Var det nödvändigt? Jag tror faktiskt det. Dessutom bevisade jag för mig själv att jag kan.
Idag vaknade jag faktiskt och var genuint motiverad. Det är som om gårdagens upplevelser fick mig att inse att mitt skapande inte nödvändigtvis begiver innebära ett misslyckande. Det kan vara kul, roligt och faktiskt sluta i något bra. Jag rider definitivt på vågen från igår.
Jag tittar på pappret. Jag tittar på pennan, men istället för att titta tillbaka på pappret agerar jag direkt och tar tag i pennan. Jag sätter stiftet mot pappret. Känner efter lite, är detta jobbigt? Nej, inte så värst faktiskt. Jag fortsätter skapandet. Inga problem, ingen frustration idag. Press, visst. Men inte som igår. När en struktur av ett ansikte börjar ta form känner jag återigen känslan av att det som nu börjar ta form framför mig, utefter mitt koncept och mina händer, faktiskt är rätt bra. Jag känner en direkt kontrast från igår, det känns så himla okonstigt alltihop! Jag fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. Men nu verka något hända. Har det verkligen bara gått två minuter? Och kan inte denna arm vara färdigskuggad snart. Tre minuter? Inte en chans. Om jag fortsätter i 20 minuter till så kan jag få en paus sen.
Jag stannar till. Vad är det som händer nu? Jag känner efter. Tittar på min bild. Känner efter igen. Jag har blivit uttråkad. Likt igår känner jag känslor av frustration, men inte av samma anledningar. Nästa helt tvärtom anledningar idag. Jag har ju faktiskt nästa precis gjort exakt detta. Samma process. Samma koncept, samma modell. Samma teknik men jag har sänkt mitt krav på prestation. Min bild från idag är inte alls lika komplicerad som igår. Jag sitter nu i ett elevperspektiv. Där jag, som också är min lärare, misslyckats med att ge mig en tillräckligt bra uppgift i relation till min kunskap, min kompetens. Jag greppar pennan igen och tänker ”om jag bara blir klar med linnet så kan jag göra något annat sen”. Denna tanken resulterar i en form av enfärgad svärta. Uppgiften kändes inte tilltalande längre, den utmanade mig inte och jag blev uttråkad. Vad tjänar jag på att göra saker jag redan kan? Jag stannar till vid denna tanken. För, vad tjänar jag på att göra saker jag redan kan? Stannar till en gång till. ”Vad tjänar jag”. Gårdagens uppgift hade ett tydligt syfte. Dagens uppgift var bara en reaktion på gårdagens lyckande. Dagens uppgift blir således rätt syfteslös, jag ser inte värdet i att göra något jag uppenbarligen redan kan, som inte heller har det tydliga målet som gårdagens uppgift hade. Idag kände jag mig kompet gentemot mitt skapande. Dessutom var den präglad av fria val. Men syftet var inte klart, målet var inte tillräckligt klart.