1/10-21
min tankebana kan knappt gå så långt. jag vet att det är detta jag längtat efter i så många år och jag känner så stark lycka men jag försöker sträcka mig efter någon sorts tacksamhet men tanken tar stopp nånstans i bakhuvet. jag borde ändå sluta vara tacksam. de saker jag brukade vara aktivt tacksam över slutade alltid, som bra syn, bra rygg, bra mental hälsa. nä jag vill bara komma ihåg att känna lyckan extra mycket när man väl får. och det här med distans är ju lite bra nästan. när man ändå får känna denhär djupa sorgen trots att den inte är farlig. för vi träffas ju alltid igen. men ja jobbigt är det. det jag ville få sagt tror jag är att det är svårt att hänga med i svängarna och känna att livet är verkligt. att jag är samma person som e*elin i k*lix. eller e*elin i l*leå eller e*elin i u*eå. att jag varit sådär liten trots att jag inte kommer ihåg och trots att jag inte känner någon som helst koppling. jaja. jag tror inte jag kan annat än leva i stunden det kanske är därför jag håller fast vid det som varit så hårt hela tiden. jag vet inte själv så jag håller fast vid människor saker dagböcker och foton. borde kanske börja skriva igen. så jag inte glömmer bort denna underbara tid.
