Perth har de senaste tre dagarna fått ge sitt allt för att visa sina bästa sidor. De årliga 3000 soltimmarna har lyckats falla ur ramen för min vistelse då molntäcket legat tätt och regnet hotar men trots detta har staden imponerat stort. Det är ju trots allt runt 20-25 grader och påminner till viss del om den ibland så frustrerande (uteblivna) svenska sommarn.
Världens mest isolerade storstad sägs de och det märks, jag vet inte hur men det bara gör de. Folk är annorlunda (både för de bättre som det sämre), det är något i blicken. De är stolta och känner sig förmodligen störst och bäst. För som sagt ingen är här i närheten för att ifrågasätta dom. Melbourne är fyra flygtimmar bort och ja, så här är dom faktiskt störst. Med den kompakta stadskärnan som erbjuder en mysig mix av äldre och splitternya byggnader tar man sig lätt runt till fots och ja, det tackar min smala backpacker budget så graciöst för. Det är denna udda mix av byggnader och människor som inte försöker passa in, utan bara är där dom är som ger en skön känsla och staden flyter på i sitt alldeles egna tempo, som om inget annat existerar. När vi (en avdankad Holländare) på kvällen promenerar längs gatorna, i någon idyll av alla förorter, klockan har precis slagit nio och en väl vald mix av affärer har fortfarande öppet, cafe efter cafe är fullt av folk. Unga som gamla. Det är en skön känsla och vi slår oss ner för en pint. Perth är inte så dumt trots allt.
