Bengtsson inser (till slut) att han inte kan stjäla den så länge Moa är museichef (antingen för att hon är för smart för honom att överlista eller för att Bemotus is a thing och han kan inte göra så mot henne – eller både och!), men han kan ju inte heller LÅTA bli att stjäla den??!! Det är en enorm skatt! I Kråksjö! Som han inte får ta! Det är omänskligt att göra så mot honom! Så han ”löser” situationen genom att resa till framtiden och stjäla den typ 2100. Visserligen kan han inte ta med den till nutiden (tidsparadox med två skatter i samma tid), men då VET han åtminstone att han har stulit den och att den är hans nu, fast om typ hundra år.
Eller… så reser han till 2100, with every intention of robbing the museum, men väl där får han syn på ett stort porträtt i entrén till minne av ”muséets grundare Moa Östskog 1987-2083” och då kan han inte med ta skatten, trots allt. Åker hem igen och sitter och är på väldigt märkligt humör i Moa och Pontus soffa, för han är så putt över att det verkar som att han ALDRIG kommer att kunna stjäla skatten men han älskar också Moa och Pontus så mycket och han vet inte riktigt vad han ska göra med alla dessa känslor och vill absolut inte föreställa sig en tid där de inte lever ochochoch???
Eller… han reser dit, gör sig beredd att stjäla skatten, men plötsligt dyker en synnerligen åldrad Clint upp och bara, ”Mmm, mamma trodde att du skulle försöka dig på något sådant här, så hon gillrade lite fällor som jag lovade att hålla kolla på. Hon hälsade att du ska lägga av och åka tillbaka till henne och pappa istället. Säg att du har varit här men vände om så kommer de att fixa ditt favoritfika som belöning och tröst.” Muttrande lommar Bengtsson tillbaka till 2020-talet och frågar Moa om hon verkligen behöver bry sig om vad som händer med skatten så långt fram tiden och det var väl onödigt att dra in Clint i det här, men när Moa och Pontus håller sitt löfte och fixar Bengtssons favoritfika och… distraherar honom på andra sätt, så är han ändå inte riktigt sur.
KONCEPT: Pontus och Bengtsson som slåss med svärd, medan Moa tittar på, och eventuellt ropar instruktioner.
Eller, du vet, Moa och Bengtsson slåss med svärd medan Pontus tittar på. (Men då är jag lite orolig för att Moa skulle bli för tävlingsinriktad och saker urarta... Eller vänta. Vid närmare eftertanke är det här en utmärkt idé.)
(Från main, men det är alltså JAG, en-snygg-mastertjuv, som skriver. Hm. Det känns lite märkligt att kalla mig själv det. Skulle tänkt efter före innan jag valde användarnamn.)
JAAA
Jag tror genuint Moa skulle ha jättesvårt att bara titta på, hon liksom backseat-drivear mer och mer och till slut kan hon inte låta bli att komma fram o "Nej, såhär..."
Pontus är nog bättre publik! Han beundrar de två andra så mycket också ååhh, big heart eyes!
Vi älskar när det urartar! Moa som lyckats få Bengtsson att välta omkull, har svärdet mot hans hals, "ger du upp nu, då?" Bengtsson vill såklart INTE ge upp, "Ehhh..."
Pontus: "jomen bara ge dig nu, det är ju tredje gången!"
Just nu går fic skrivandet lite trögt för livet kom ikapp mig och hälsade med en rejäl käftsmäll☺️så allt är inte så kul för tillfället MEN jag har en liten tease till ett väldigt tidigt utkast av Bemotus + barnen på solsemester😝
(lämnar det här och springer iväg och gömmer mig i mitt hörn igen)
”Jo, förresten, jag sade till dem att Bengtsson är er pojkvän.”
Det blev knäpptyst runt bordet där familjen – och Bengtsson – precis avslutat sin lördagslunch. Pontus hade rest sig för att plocka undan tallrikarna, och då hade Moa passat på att fråga Vida när hennes kompisar skulle komma.
”Om en timme eller så”, hade Vida svarat – och sedan hade hon släppt bomben.
Nu stirrade alla på henne, Clint med förvirrat rynkad panna, och de tre vuxna med varierande grad av häpnad och chock.
Moa tog ett djupt andetag. ”Varför då?!”
Vida gav henne en trött blick. ”Men vadå, skulle jag säga att han är Clints medelålders bästis och att det är därför han är här hela tiden, eller? Ni fattar ju hur knäppt det låter.”
”Medelålders?”
Moa ignorerade sin vana trogen Bengtsson. ”Men, är inte konstigt att dina föräldrar har en pojkvän då?”
”Mamma. Det är 2026. Det är inget konstigt med att vara poly.”
”Nej, nej, det är klart. Det är klart att det inte är det, gumman, det var inte så jag menade. Jag bara… det är ju Bengtsson.”
”Eh, jag skulle vara en jättebra pojkvän, faktiskt.”
”Kanske om du dejtade dig själv”, muttrade Moa, men utan någon riktig hetta. Hon var fortfarande för skakad av att ha tilldelats en andra (och oerhört irriterande) partner av sin tonårsdotter för att snäsa ordentligt. Visserligen var det jättekul att Vida så snabbt skaffat sig ett par nya kompisar när ingen av hennes högstadebästisar valt samma gymnasielinje, men om Moa hade vetat att hon skulle varit tvungen att låtsas hysa varma känslor för Bengtsson så skulle hon kanske ha protesterat när Vida informerade dem om Malva och Nilofar skulle sova över.
”Du kunde ju sagt att han var en släkting eller något”, föreslog Clint.
”Precis!” inflikade Moa. ”Pontus kusin från, jag vet inte, Stockholm kanske. Det skulle förklara varför han beter sig så konstigt.”
”Konstigt?”
Pontus lade sitt huvud på sned och lät blicken vandra mellan sin fru och tidsresenären. ”Jag vet inte, jag. Han kanske borde vara din kusin. Ni är lite lika.”
”Vi är inte lika.” Moa stirrade upprört på sin man.
”Mja”, sade Bengtsson. ”Skulle kunna vara, om du lade lite tid på det. Jag skulle kunna tipsa om—”
”Du”, sade Moa och pekade på Bengtsson, ”är tyst.” Hon vände sig mot Vida. ”Älskling, jag fattar att du inte vill att dina kompisar ska tycka att vi är… pinsamma, eller så, men jag tror inte att det kommer att funka att låtsas att Bengtsson är min och pappas pojkvän.”
”Ja, men nu har jag redan sagt att han är det. Jag kan ju inte ändra mig och säga att han är er kusin nu. Ni får bara spela med. Det”, tillade Vida bestämt när Moa öppnade munnen, ”är liksom inte mer än rätt. Jag har ställt upp för er massor av gånger.”
Moa stängde munnen. Hon kände det dåliga samvetet skölja över henne. Vida hade verkligen fått stå ut med en hel del, och hon hade tagit ett stort ansvar för Clint när Moa själv hade grävt ned sig i sitt jobb som ett sätt att hantera Ponuts försvinnande. Självklart var Moa – och Pontus, och Bengtsson, som verkligen var skyldiga dem alla ett antal tjänster – tvungen att finnas där för henne nu.
”Jag kanske bara skulle gå hem”, föreslog Bengtsson försiktigt och oväntat hjälpsamt.
”Nej!” protesterade Clint. ”Du har lovat att hjälpa mig med min uppsats om klostret! Den ska vara klar imorgon! Och sedan ska vi titta på Kenny Starfighter. Du lovade!”
”Eh, ja, just det.”
Moa svor inombords. När nu Bengtsson för en gångs skull kom med ett vettigt förslag så var det förstås ändå inte till någon nytta. Men det var ingen bra idé att försöka hålla honom och Clint isär när Clint motsatte sig det, det skapade alltid fler och värre problem.
”Och även om det skulle lösa situationen ikväll så gör den ju inte det på lång sikt”, sade Pontus, som av någon anledning inte alls verkade särskilt besvärad vare sig över att plötsligt ha en ny pojkvän eller att den pojkvännen var Bengtsson. ”Det är nog lika bra att gilla läget.” Han återupptog sin avdukning. ”Bengtsson, hjälper du mig med disken?”
Bengtsson såg missbelåten ut. ”Varför, eh, just jag? Jag är ju gäst. Och vattnet är inte bra för mina händer. Det torkar ut dem.”
Moa höll tillbaka en kommentar om att gäster brukade vara inbjudna och välkomna, och att Bengtsson inte var någotdera utan mest bara… där. Hon var faktiskt inte riktigt säker på hur det hade gått till när mannen som ställt till med så mycket problem för hennes familj på något sätt tycktes ha blivit nästan som en del av den. Numera var det mer regel än undantag att Bengtsson tillbringade åtminstone någon, ofta flera, kvällar i veckan hemma hos dem. I ärlighetens namn hade Moa vant sig och hade egentligen inget emot att att han kom och gick lite som han ville – men det innebar inte att hon inte tyckte att han skulle hållas kort. Eller att hon uppskattade tanken på att låtsas vara kär i honom.
Pontus gav Bengtsson ett leende och en blinkning, den charmiga sorten som alltid gjorde Moa alldeles varm inuti (och som hon bara var lite upprörd över att han slösade på Bengtsson). ”För att man måste hjälpas åt i ett förhållande, så klart. Och för att du är så bra på att hantera ömtåliga saker försiktigt”
”Jaha. Ja, det förstås.” Bengtsson reste sig upp och började samla ihop glasen.
Moa himlade med ögonen. Pontus hade snabbt upptäckt att det bästa sättet att få Bengtsson att göra som man bad honom var att kasta in en komplimang. Moa kunde inte förneka att det oftast fungerade utmärkt, men själv vägrade hon sjunka så lågt. Bengtsson kunde få komplimanger när han förtjänade dem, inte förr.
Sedan insåg hon att hon antaligen skulle vara tvungen att, om inte ge honom regelrätta ömhetsbetygelser, åtminstone vara aktivt trevlig mot Bengtsson under resten av kvällen. Hon stönade – men tystnade när hon såg upp och mötte Vidas stränga blick på andra sidan köksbordet.
”Var snäll”, sade Vida, som verkade förstå vad hon tänkte. ”Det är bara en kväll, det kommer inte döda dig.”
”Och när Simon har pratat klart så blir det uppträdanden med jonglörer och gycklare och så medan folk minglar, och så avslutas hela kvällen med prisutdelningen och en eldshow utanför när det blivit mörkt.”
Moa tystnade och drog efter andan. Hon hade pratat oupphörligen i tio minuter, och för en gångs skull hade Erland och Sirpa lyssnat uppmärksamt och utan att avbryta. Efter den lyckade museiinvigningen för några veckor sedan var hennes chefer betydligt mer beredda än förr att ta hennes idéer på allvar, och nu såg de på varandra och nickade gillande.
”Och budgeten… ?” undrade Erland.
”Ja, tanken är ju att det ska bära sig själv, med bankettbiljetter och knallar som betalar för att stå där, men vi har en del företagssponsorer också.”
”Mycket bra planerat, Moa”, sade Sirpa. ”Det här blir en stor dag för Kråksjö och för muséet.”
”Det här blir din stora dag, Moa”, tillade Erland.
”Din stora dag… ” ekade Sirpa.
Moa nickade litet osäkert. Å ena sidan var hon glad över att Erland och Sirpa äntligen tycktes villiga att ge henne sitt erkännande, å andra sidan var hon inte riktigt säker på vad de menade. Stor dag och stor dag, visst skulle det bli mycket jobb, men den historiska marknaden med medeltida lekar och bankett var bara ett av många evenemang hon planerade att genomföra, och nog hade väl själva invigningen varit en ännu större grej… ?
”Ja, precis”, sade hon tveksamt. ”Och då tänkte jag att—”
”Så självklart så ska alla som är viktiga för dig vara med.”
”Jo… ” Vad var det med dem? ”Ja, Pontus kommer så klart att vara där. Han ska klä ut sig också, sade han. Gå runt och skapa lite stämning.”
Erland och Sirpa utbytte en blick. Sedan vände de sig mot Moa igen och stirrade stint på henne, samtidigt som de nickade i takt, långsamt och med vad Moa bara kunde beskriva som tillkämpad uppmuntran.
”Pontus, ja”, sade Sirpa allvarligt. ”Självklart. Och er pojkvän, förstås.”
”Ja, abso—” Moa blinkade till när hon insåg vad Sirpa hade sagt. ”Vänta. Vår vad?”
”Er pojkvän”, upprepade Sirpa långsamt och med eftertryck, som om problemet var att Moa inte hade hört henne.
”Ja, Nettan berättade för oss om honom”, flikade Erland in.
Moa slöt ögonen. Ånej. Ånej, ånej, ånej.
---
IN OTHER NEWS så har jag börjat skriva på del 3 av Som man låtsas får man ligga.
Bemotus fejkdejting fic: Som man låtsas får man ligga - del 2
Läs del 1 eller läs hela på AO3.
”Men hur startade branden?”
”Jo, det var en av nunnorna som—”
Moa stod vid köksbänken och rörde ihop en kaksmet och försökte låtsas som att hon inte tjuvlyssnade på Clint och Bengtsson. Hon ville inte verka alltför intresserad av vad tidsresenären hade att säga – men det var ju spännande att få höra mer om hur det faktiskt hade gått till ned klostret brann ned.
Visserligen var det lite oklart hur mycket av informationen Clint egentligen skulle kunna använda sig av. Han kunde inte gärna säga att ”min kompis som kan resa i tiden berättade det” om läraren frågade hur han visste att syster Clothilda råkat snubbla med ett levande ljus på väg tillbaka från ett nattligt besök i syster Teresias cell (högst eventuellt för att hon hade blivit överraskad av en mustaschprydd man som var på väg åt andra hållet med nattvardspokalen i silver… ). Men Clint hävdade bestämt att det var lättare för honom att komma ihåg vad som faktiskt stod i skolböckerna om han fick höra mer om hur det egentligen hade gått till, och tja, det var inte som att Moa tänkte protestera om Bengtsson för en gångs skull gjorde lite nytta.
Dessutom kanske de inte var så noga med källhänvisningar i fyran.
”Okej”, sammanfattade Clint, ”så klostret brann ned, och kungen lovade att betala för att bygga upp det, men sedan använde han pengarna till kriget mot Ryssland istället.”
”Mmm.”
Bengtssons röst lät plötsligt väldigt frånvarande, och Moa hörde hur Clint suckade. ”Sluta spegla dig i kniven.”
”Mmm, jag ska.”
Moa beslöt sig för att det vara dags ta ansvar för sin sons utbildning. Hon vände sig om och ryckte matkniven ur Bengtssons hand. ”Du är här för att hjälpa till, inte vara den första och största medlemmen i din egen fanclub”, sade hon strängt.
”Nej, om jag förstått saken rätt är det väl snarare ditt jobb, just ikväll.” Bengtsson hade muttrat ett förebrående ööh när han blev av med sin improviserade spegel, men nu log han vinnande istället. ”Och Pontus, förstås.”
”Vad är vårt jobb?” frågade Pontus, som precis kom in i köket med famnen full av tvätt, och därmed avbröt Moa redan innan hon hade börjat förklara för Bengtsson att han minsann inte skulle inbilla sig—
”Vara med i Bengtssons fanclub”, förklarade Clint. ”Så att Vidas kompisar tror att ni är ihop. Fast jag fattar inte varför vi inte bara kan säga sanningen”, tillade han.
”Nej, inte jag heller”, mumlade Moa, med visst eftertryck.
”Äsch, det blir väl inte så svårt att gå med i den klubben”, sade Pontus. ”Nu när man har en så bildskön pojkvän.” Med en blinking och ett litet leende sträckte han ut handen och kramade om Bengtssons axel.
Effekten blev inte vad Moa hade väntat sig. Inte för att hon någonsin hade testat, men hon hade ändå utgått ifrån att Bengtsson tog emot alla komplimanger med ett belåtet leende och som sin självklara rätt.
Istället såg han upp på Pontus med lätt särade läppar, som om han var på väg att säga något men hejdat sig halvvägs. Hans ögon hade blivit stora, och blicken i dem liksom skyddslös.
Moa blinkade. Så här hade hon aldrig sett Bengtsson förr, och det var något med uttrycket i hans ansikte, och med Pontus hand på hans axel, med Pontus leende—
Det varade bara ett ögonblick, sedan tycktes Bengtsson hämta sig. Log hastigt och blev sitt vanliga, självsäkra jag. ”Nä. Precis. Där hade ni tur, att ni fick en så stilig pojkvän, och inte någon av Clints andra kompisar. Gustav Vasa, till exempel.”
”Han är inte min kompis”, sade Clint irriterat. ”Och kan vi fortsätta nu? Jag behöver veta mer om klostret.”
”Och jag skulle gärna höra mer om när ni var där på 1300-talet och letade efter mig”, sade Pontus, som till skillnad från Moa tyckte att det var helt oproblematiskt att en synnerligen opålitlig man släpade med deras son till diverse tider där han blev hotad med svärd eller (närapå) tvångsinskriven som munk.
Fast det fanns i och för sig bitar av den historien som Moa också uppskattade… ”Ja, berätta om när du blev tillfångatagen och kastade i en fängelsehåla”, sade hon. Tanken på tidsresnären slagen i järn av mycket tillfredställande – och skulle kanske kunna distrahera henne från de märkliga känslor som det korta ögonblicket alldeles nyss hade väckt. ”Jag kan var med i den fancluben.”
Bengtsson öppnade munnen för att säga något, säkert dumt, men innan han hann få fram ett ord ringde det på dörren.
”Jag öppnar”, ropade Vida som kom nedrusande från övervåningen, och strax efteråt hade hon släppt in två tjejer, en lång och blond och en spenslig med kort mörkt hår, och (lite motvilligt, när Moa och Pontus oombett gått ut i hallen för att hälsa) presenterat dem som Malva och Nilofar.
Moa log så avslappnat hon kunde. ”Ja, jag heter Moa och det här är Pontus och där borta i köket sitter Vidas bror Clint med… ja, vår… ” Moa tystnade. Ordet pojkvän ville inte riktigt ta sig över hennes läppar, även om det bara var på låtsas. ”Vår… ja, Bengtsson.”
Möjligen var vår Bengtsson inte mycket bättre än vår pojkvän... Vida verkade inte tycka med det i alla fall, för hon skakade trött på huvudet. ”Kom, så går vi upp”, sade hon till sina kompisar.
”Pizzan kommer snart”, ropade Moa efter dem. Vida hummade något, men svarade inte, och sedan hade tjejerna försvunnit in på hennes rum.
Moa vände sig till Pontus. ”Tror du de tyckte jag var pinsam?”
Pontus ryckte på axlarna. ”Antagligen. Men tonåringar tycker alltid man är pinsam.” Han verkade inte särskilt bekymrad över den saken. ”Nu är det väl dags att öppna en flaska vin, va? Vill ’vår’ Bengtsson också ha ett glas?” Han höjde rösten och vände sig mot köksbordet.
”Mmm, det skulle jag väl kunna tänka mig. Men först måste jag pudra näsan. Och så föredrar jag kanske Bildsköne.”
Moa väntade tills han hade försvunnit iväg till toaletten innan hon gav Pontus en förintande blick. ”Jag menade inte att han är vår Bengtsson”, väste hon.
Pontus lade armarna på hennes axlar och gav henne en snabb puss på näsan. Han log. ”Äh. Han är ju det. På sätt och vis.”
Med ett stön lät sig Moa omfamnas. Herregud. På sätt och vis var han väl det.
---
Pizzan hade leverats och blivit uppäten. Som tur var hade Vida och hennes kompisar bestämt sig för att äta på Vidas rum; Moa visste inte riktigt hur de skulle ha tagit sig igenom middagen annars. Pontus och Bengtsson verkade ta det hela med ro, men själv kände hon sig rätt stressad över att när som helst kunna bli tvungen att kliva in i rollen som Bengtssons käresta.
Det måste i och för sig medges att han faktiskt verkade göra en ansträning för att bete sig vettigt; när de ätit klart hade han helt frivilligt hjälpt till att plocka av bordet, och var nu i full gång med att blanda saft till sig och Clint.
Frånvarande fyllde Moa på sitt vinglas, och ställde undan flaskan i kylskåpet. Micron plingade; snacksen var klara.
Väl i vardagsrummet ställde Moa ned skålen med rykande färska smörpopcorn på soffbordet och slog sig ned mellan Pontus och Clint. Bengtsson, som kommit efter med saftkanna och glas, rörde sig mot sitt vanliga hörn på andra sidan om Clint. Men Pontus stoppade honom med en gest: ”Där kan du inte sitta.”
”Varför inte? Det gör jag ju, eh, alltid.”
Moa insåg med viss bestörtning att han hade rätt. Hur tusan hade det blivit så att Bengtsson hade en egen och särskild plats i hennes soffa?
Pontus höjde menande på ögonbrynen. ”Jo, men idag kanske du vill sitta lite närmare mig och Moa?”
”Jaha. Ja. Det vill jag förstås.” Bengtsson såg inte helt övertygad ut, men han gjorde som han blev tillsagd och trängde in sig mellan Clint och Moa i mitten av soffan. ”Det här var ju mysigt.” Han gav Moa ett snabbt leende, och hon himlade med ögonen, men sade inget. Det var inte som att hon hade något emot att sitt tätt tryckt mot Pontus, som lade sin arm om henne. Och Bengtsson var varm och luktade alltid gott, så det det kunde varit värre att sitta så nära honom också, det fick hon medge.
”Kan vi börja titta nu?” frågade Clint otåligt, till synes både obekymrad och ointresserad av de vuxnas charad. ”Bengtsson har inte sett den här förut.”
Det hade med tiden visat sig att listan på filmer som Bengtsson inte hade sett var mycket lång, och att den inte inkluderade någonting som släppts efter 1984 när Kråksjös lilla biograf stängde. Clint hade gjort det till sin uppgift att bredda tidsresenärens vyer, och det var långt ifrån första gången som de klämde ihop sig i soffan för att se något som Clint särskilt ville visa. Ganska ofta tog Moa och Pontus tillfället i akt och gjorde något på egen hand, men det hände också att de – och Vida – anslöt sig till filmkvällen. Just idag hade Vida dessutom varit tydlig med att vore extra lämpligt om de gjorde det, så att de var ur vägen och inte råkade störa henne och hennes kompisar.
”Vad är det vi ska se nu då?” frågade Bengtsson. ”Ett rymdäventyr, sade du.”
Moa misstänkte att han i själ och hjärta var mindre intresserad av att faktiskt se filmen och mer av att göra Clint glad. Det… var rätt gulligt, det fick hon ju erkänna. Hon kastade ett förstulet ögonkast åt sidan och såg hur Bengtsson lyssnade uppmärksamt och nickade medan Clint snabbt sammanfattade vad som hänt i TV-serien som föregick filmen, samtidigt som introt rullade.
Moa smuttade på sitt vin, och kände hur hon började slappna av. Pontus fingrar lekte förstrött med hennes hår, och hon lutade huvudet mot hans axel och drog in hans välbekanta, trygga doft. Gud, vad hon hade saknat den när han hade varit borta. Det var snart tio månader sedan han kom hem, men ibland hade hon fortfarande svårt att tro han faktiskt var tillbaka.
Plötsligt hördes skratt och steg i trappan. Tjejerna var på väg ned. Först tänkte Moa inte mer på det – men sedan insåg hon att det kanske såg lite märkligt ut om hon och Pontus satt och gosade uppkrupna i ett hörn av soffan medan deras förmodade pojkvän satt och diskuterade choklad-Zingo med Clint i det andra. Hastigt greppade hon Bengtssons hand och drog den till sig.
”Eh, vad gör du?” frågade Bengtsson häpet, men när Moa grimaserade mot trappan gick det tydligen upp ett ljus, för han protesterade inte mera utan makade istället lite på sig, så att han hamnade närmare dem.
Moa vred på huvudet för att se om Pontus verkade ta illa upp över hennes tilltag, men han log bara mot Bengtsson, och placerade sedan en puss på Moas huvud. Han var med på noterna. Bra.
Det prasslade och slogs i skåpdörrar i köket bakom dem; tydligen var tjejerna på jakt efter något ätbart. ”Mamma, var har vi popcorn?” ropade Vida. ”Jag hittar dem inte. Har ni tagit alla?”
”Mmm”, svarade Moa, aningen skuldmedvetet. ”Det fanns bara två påsar kvar så vi poppade båda. Men vi har ätit av dem redan, ni kan ta resten.”
Vida suckade litet, men kom in i vardagsrummet och plockade upp skålen. Malva och Nilofar följde efter på avstånd, och Moa undvek noggrant att se på dem, eller på Pontus, eller på Bengtsson.
”Har ni kul?” frågad hon sin dotter, och gjorde sitt allra bästa för att låta helt normal på rösten, hej-jag-heter-Moa-och-jag-sitter-här-med-min-man-och-vår-låtsasälskare-inget-konstigt-med-det.
”Ja”, svarade Vida kort, och vände på klacken – men Moa tyckte sig märka att hon kastat ett gillande ögonkast mot hennes och Bengtssons sammanflätade händer.
”Men jag vill ha mer popcorn”, protesterade Clint när tjejerna försvann med skålen.
”Det finns chips i skafferiet”, sade Pontus. ”Du kan hämta dem istället.”
Clint pausade filmen, och Moa funderade på om det var läge att släppa Bengtssons hand än -det lät som om Vida och hennes vänner gått upp för trappan igen, men hon beslöt sig för att avvakta, ifall någon stod och spanade från trappkrönet.
Clint kom tillbaka med chipsen, och Kenny Starfighters kamp för att bli galaxhjälte fortsatte. Utan att riktigt tänka på vad hon gjorde drog Moa med tummen över Bengtssons handrygg. Huden var väldigt len – och det var ju inte någon överraskning, tänkte Moa med en fnysning. Bengtsson tillbringade säkert flera timmar varje dag med att smörja in hela sig med återfuktande lotion. Naglarna var kortklippta och nagelbanden mycket välskötta, fingrarna långa och prydda med ett antal ringar (säkerligen både dyra och stulna).
Hon suckade lite och lutade sig tillbaka mot Pontus igen, och försökte fokusera på filmen istället för på… andra saker.
Det var inte förrän en bra stund senare, när världen ännu en gång hade räddats undan förintelse och Bengtsson förskiktigt ställde sig upp som Moa insåg att hon hade fortsatt hålla hans hand genom resten av filmen. Hon släppte omedelbart taget, och kände hur hon rodnade. ”Oj, ursäkta!”
”Det gjorde inget”, försäkrade Bengtsson med ett chevralesk leende. ”Det är, eh, alltid trevligt när vackra damer håller en i handen.”
Pontus skrattade till. ”Och Moa är definitivt den person jag skulle vilja hålla i om en rymdskurk attackerade.”
”Absolut.” Bengtsson nickade.
Moa fnös för att dölja att hon fortfarande var lite röd om kinderna. ”Du skulle ju vara den attackerande rymdskurken.”
”Då skulle det inte bli mycket till strid, för folk skulle vara för upptagna med att beundra min skönhet för att slåss. Ha, utomjordisk vacker. Det har något.”
”Folk attackerar dig ju hela tiden”, påpekade Clint.
Bengtsson gav honom en sårad blick. ”Det kan, eh, uppstå missförstånd ibland. Folk tänker inte alltid klart.”
”Och ser kanske dåligt, va”, föreslog Moa spetsigt.
”Just det”, svarade Bengtsson, utan att visa några tecken på att han förstod att hon drev med honom. ”Och på tal om det så är det dags för mig att gå hem. Jag måste, eh, tänka på min skönhetssömn.”
”Behovet är ju inte jättestort”, sade Pontus glatt, samtidigt som han och Moa också reste sig ur soffan. Moa gav honom en hastigt blick: det verkade verkligen gå väldigt lätt för Pontus att glida in i rollen som pojkvän.
Kanske borde det göra henne svartsjuk. Men det Moa kände när Pontus log mot Bengtsson och Bengtsson tittade tillbaka på honom med samma förvånade och nästan sårbara blick som inne i köket tidigare… det var något, men det var inte svartsjuka.
Hon harklade sig. ”Klockan är rätt mycket, så Clint ska nog börja göra sig iordning för att sova i alla fall.”
”Klockan är bara halv tio”, protesterade Clint halvhjärtat, men tillade sedan omedelbart, ”fast jag är faktiskt rätt trött. Hej då, Bengtsson.”
”Hej då. Dröm om skatter.” Bengtsson skrockade för sig själv, och gick mot hallen. Pontus lade handen på Moas axel och ledde dem efter; tydligen skulle här tas farväl ordentligt, nu när de tillbringat hela kvällen tillsammans på en icke-dejt.
Det visade sig vara ett ödesdigert beslut, för när Bengtsson precis hade svept halsduken om sig så dök Vida och hennes kompisar plötsligt upp och började ta på sig sina jackor.
”Ska ni gå ut?” undrade Moa förvånat.
”Vi ska bara ner till kiosken och köpa mer godis”, sade Vida. ”Är Bengtsson på väg hem, eller?”
Oj då. Skulle det verka misstänkt att han inte sov över? ”Ja”, sade Moa hastigt. ”Ja, han… han måste upp väldigt tidigt imorgon och ville inte väcka mig och pappa, så han sover hemma inatt.”
”Jag frågade inte”, muttrade Vida, och utbytte menande ögonkast med sina kompisar. Malva och Nilofar såg dock inte alls ut som om de tyckte att situationen var obekväm; om något så betraktade de Bengtsson med ohöljt intresse. Han, ständigt uppmärksamhetstörstande, lade förstås märke till det och gav dem ett av sina snabba, litet opersonligt charmiga leenden. De två tjejerna såg på varandra och fnissade, men mer förtjust än nedlåtande.
Han kastade en osäker blick på Pontus och Moa, och alltför sent insåg Moa vilken besvärlig situation de försatt sig i. Hur skulle de göra nu? Hur sade man egentligen god natt till sin pojkvän på ett rimligt och framför allt trovärdigt sätt? Tack för ikväll kändes inte rätt, men vad—
”Tack själv”, sade Pontus obesvärat—och sedan klev han fram och lade sin hand bakom Bengtsson nacke och gav honom en snabb puss på munnen. ”Vi hörs imorgon.”
Moa var tvungen att hålla tillbaka en flämtning. Den märkliga känslan från tidigare kom tillbaka, starkare än någonsin, och den gjorde att när Bengtsson vände sig om och – med lätt rodnande kinder och en stilla fråga i sina blå ögon – böjde sig över henne så ryggade Moa inte undan, utan höjde hakan och lät Bengtsson pressa sina läppar mot hennes.
Kyssen var helt lätt, lika flyktig som den Pontus givit Bengtsson, men ändå fick den det att gå som en elektrisk stöt genom Moa; en pirrande, brännande känsla som fick huden att kännas för trång, och som fick henne att längta efter att lägga armarna om Bengtsson och dra honom närmare sig. Hon tog ett djup, nästan helt stadigt, andetag och—
”Oj, förlåt, det var inte meningen att störa—!”
Vid ljudet av den nya rösten ryckte Moa till, och backade hastigt bort från Bengtsson. Innanför ytterdörren, som hon måste ha öppnat utan att någon av dem lagt märke till det, stod Nettan och stirrade på dem med stora ögon.
”Jag skulle bara lämna fotona från invigningen, du behövde ju ha dem före imorgon, sade du, så då tänkte jag… Men jag ska inte stanna, jag ser att ni är upptagna, jag lägger bilderna här.”
Och innan Moa eller någon annan hann säga något hade Nettan lämnat ett stort brunt kuvert på hallbordet och försvunnit iväg igen.
”Ja, vi ska nog också gå nu”, sade Vida hastigt. Hon såg skakad ut, och den storögda blicken hon gav Moa var ursäktande. ”Kiosken stänger snart.”
Hon tog tag i Malva och Nilofar, som följt hela scenen med ogenerad fascination, och mer eller mindre släpade dem ut genom dörren. Kvar i hallen stod Moa och Pontus och Bengtsson.
”Ojdå”, sade Bengtsson till slut och inte till någon särskild. ”Jag hoppas att det här, eh, inte ställer till med några problem.”
Kyssarna eller att Nettan såg dem? tänkte Moa. Men hon sade inget, för hon visste redan svaret: det var både och – och det skulle definitivt ställa till problem.
