Bengtsson inser (till slut) att han inte kan stjäla den så länge Moa är museichef (antingen för att hon är för smart för honom att överlista eller för att Bemotus is a thing och han kan inte göra så mot henne – eller både och!), men han kan ju inte heller LÅTA bli att stjäla den??!! Det är en enorm skatt! I Kråksjö! Som han inte får ta! Det är omänskligt att göra så mot honom! Så han ”löser” situationen genom att resa till framtiden och stjäla den typ 2100. Visserligen kan han inte ta med den till nutiden (tidsparadox med två skatter i samma tid), men då VET han åtminstone att han har stulit den och att den är hans nu, fast om typ hundra år.
Eller… så reser han till 2100, with every intention of robbing the museum, men väl där får han syn på ett stort porträtt i entrén till minne av ”muséets grundare Moa Östskog 1987-2083” och då kan han inte med ta skatten, trots allt. Åker hem igen och sitter och är på väldigt märkligt humör i Moa och Pontus soffa, för han är så putt över att det verkar som att han ALDRIG kommer att kunna stjäla skatten men han älskar också Moa och Pontus så mycket och han vet inte riktigt vad han ska göra med alla dessa känslor och vill absolut inte föreställa sig en tid där de inte lever ochochoch???
Eller… han reser dit, gör sig beredd att stjäla skatten, men plötsligt dyker en synnerligen åldrad Clint upp och bara, ”Mmm, mamma trodde att du skulle försöka dig på något sådant här, så hon gillrade lite fällor som jag lovade att hålla kolla på. Hon hälsade att du ska lägga av och åka tillbaka till henne och pappa istället. Säg att du har varit här men vände om så kommer de att fixa ditt favoritfika som belöning och tröst.” Muttrande lommar Bengtsson tillbaka till 2020-talet och frågar Moa om hon verkligen behöver bry sig om vad som händer med skatten så långt fram tiden och det var väl onödigt att dra in Clint i det här, men när Moa och Pontus håller sitt löfte och fixar Bengtssons favoritfika och… distraherar honom på andra sätt, så är han ändå inte riktigt sur.
KONCEPT: Pontus och Bengtsson som slåss med svärd, medan Moa tittar på, och eventuellt ropar instruktioner.
Eller, du vet, Moa och Bengtsson slåss med svärd medan Pontus tittar på. (Men då är jag lite orolig för att Moa skulle bli för tävlingsinriktad och saker urarta... Eller vänta. Vid närmare eftertanke är det här en utmärkt idé.)
(Från main, men det är alltså JAG, en-snygg-mastertjuv, som skriver. Hm. Det känns lite märkligt att kalla mig själv det. Skulle tänkt efter före innan jag valde användarnamn.)
JAAA
Jag tror genuint Moa skulle ha jättesvårt att bara titta på, hon liksom backseat-drivear mer och mer och till slut kan hon inte låta bli att komma fram o "Nej, såhär..."
Pontus är nog bättre publik! Han beundrar de två andra så mycket också ååhh, big heart eyes!
Vi älskar när det urartar! Moa som lyckats få Bengtsson att välta omkull, har svärdet mot hans hals, "ger du upp nu, då?" Bengtsson vill såklart INTE ge upp, "Ehhh..."
Pontus: "jomen bara ge dig nu, det är ju tredje gången!"
Just nu går fic skrivandet lite trögt för livet kom ikapp mig och hälsade med en rejäl käftsmäll☺️så allt är inte så kul för tillfället MEN jag har en liten tease till ett väldigt tidigt utkast av Bemotus + barnen på solsemester😝
(lämnar det här och springer iväg och gömmer mig i mitt hörn igen)
”Jo, förresten, jag sade till dem att Bengtsson är er pojkvän.”
Det blev knäpptyst runt bordet där familjen – och Bengtsson – precis avslutat sin lördagslunch. Pontus hade rest sig för att plocka undan tallrikarna, och då hade Moa passat på att fråga Vida när hennes kompisar skulle komma.
”Om en timme eller så”, hade Vida svarat – och sedan hade hon släppt bomben.
Nu stirrade alla på henne, Clint med förvirrat rynkad panna, och de tre vuxna med varierande grad av häpnad och chock.
Moa tog ett djupt andetag. ”Varför då?!”
Vida gav henne en trött blick. ”Men vadå, skulle jag säga att han är Clints medelålders bästis och att det är därför han är här hela tiden, eller? Ni fattar ju hur knäppt det låter.”
”Medelålders?”
Moa ignorerade sin vana trogen Bengtsson. ”Men, är inte konstigt att dina föräldrar har en pojkvän då?”
”Mamma. Det är 2026. Det är inget konstigt med att vara poly.”
”Nej, nej, det är klart. Det är klart att det inte är det, gumman, det var inte så jag menade. Jag bara… det är ju Bengtsson.”
”Eh, jag skulle vara en jättebra pojkvän, faktiskt.”
”Kanske om du dejtade dig själv”, muttrade Moa, men utan någon riktig hetta. Hon var fortfarande för skakad av att ha tilldelats en andra (och oerhört irriterande) partner av sin tonårsdotter för att snäsa ordentligt. Visserligen var det jättekul att Vida så snabbt skaffat sig ett par nya kompisar när ingen av hennes högstadebästisar valt samma gymnasielinje, men om Moa hade vetat att hon skulle varit tvungen att låtsas hysa varma känslor för Bengtsson så skulle hon kanske ha protesterat när Vida informerade dem om Malva och Nilofar skulle sova över.
”Du kunde ju sagt att han var en släkting eller något”, föreslog Clint.
”Precis!” inflikade Moa. ”Pontus kusin från, jag vet inte, Stockholm kanske. Det skulle förklara varför han beter sig så konstigt.”
”Konstigt?”
Pontus lade sitt huvud på sned och lät blicken vandra mellan sin fru och tidsresenären. ”Jag vet inte, jag. Han kanske borde vara din kusin. Ni är lite lika.”
”Vi är inte lika.” Moa stirrade upprört på sin man.
”Mja”, sade Bengtsson. ”Skulle kunna vara, om du lade lite tid på det. Jag skulle kunna tipsa om—”
”Du”, sade Moa och pekade på Bengtsson, ”är tyst.” Hon vände sig mot Vida. ”Älskling, jag fattar att du inte vill att dina kompisar ska tycka att vi är… pinsamma, eller så, men jag tror inte att det kommer att funka att låtsas att Bengtsson är min och pappas pojkvän.”
”Ja, men nu har jag redan sagt att han är det. Jag kan ju inte ändra mig och säga att han är er kusin nu. Ni får bara spela med. Det”, tillade Vida bestämt när Moa öppnade munnen, ”är liksom inte mer än rätt. Jag har ställt upp för er massor av gånger.”
Moa stängde munnen. Hon kände det dåliga samvetet skölja över henne. Vida hade verkligen fått stå ut med en hel del, och hon hade tagit ett stort ansvar för Clint när Moa själv hade grävt ned sig i sitt jobb som ett sätt att hantera Ponuts försvinnande. Självklart var Moa – och Pontus, och Bengtsson, som verkligen var skyldiga dem alla ett antal tjänster – tvungen att finnas där för henne nu.
”Jag kanske bara skulle gå hem”, föreslog Bengtsson försiktigt och oväntat hjälpsamt.
”Nej!” protesterade Clint. ”Du har lovat att hjälpa mig med min uppsats om klostret! Den ska vara klar imorgon! Och sedan ska vi titta på Kenny Starfighter. Du lovade!”
”Eh, ja, just det.”
Moa svor inombords. När nu Bengtsson för en gångs skull kom med ett vettigt förslag så var det förstås ändå inte till någon nytta. Men det var ingen bra idé att försöka hålla honom och Clint isär när Clint motsatte sig det, det skapade alltid fler och värre problem.
”Och även om det skulle lösa situationen ikväll så gör den ju inte det på lång sikt”, sade Pontus, som av någon anledning inte alls verkade särskilt besvärad vare sig över att plötsligt ha en ny pojkvän eller att den pojkvännen var Bengtsson. ”Det är nog lika bra att gilla läget.” Han återupptog sin avdukning. ”Bengtsson, hjälper du mig med disken?”
Bengtsson såg missbelåten ut. ”Varför, eh, just jag? Jag är ju gäst. Och vattnet är inte bra för mina händer. Det torkar ut dem.”
Moa höll tillbaka en kommentar om att gäster brukade vara inbjudna och välkomna, och att Bengtsson inte var någotdera utan mest bara… där. Hon var faktiskt inte riktigt säker på hur det hade gått till när mannen som ställt till med så mycket problem för hennes familj på något sätt tycktes ha blivit nästan som en del av den. Numera var det mer regel än undantag att Bengtsson tillbringade åtminstone någon, ofta flera, kvällar i veckan hemma hos dem. I ärlighetens namn hade Moa vant sig och hade egentligen inget emot att att han kom och gick lite som han ville – men det innebar inte att hon inte tyckte att han skulle hållas kort. Eller att hon uppskattade tanken på att låtsas vara kär i honom.
Pontus gav Bengtsson ett leende och en blinkning, den charmiga sorten som alltid gjorde Moa alldeles varm inuti (och som hon bara var lite upprörd över att han slösade på Bengtsson). ”För att man måste hjälpas åt i ett förhållande, så klart. Och för att du är så bra på att hantera ömtåliga saker försiktigt”
”Jaha. Ja, det förstås.” Bengtsson reste sig upp och började samla ihop glasen.
Moa himlade med ögonen. Pontus hade snabbt upptäckt att det bästa sättet att få Bengtsson att göra som man bad honom var att kasta in en komplimang. Moa kunde inte förneka att det oftast fungerade utmärkt, men själv vägrade hon sjunka så lågt. Bengtsson kunde få komplimanger när han förtjänade dem, inte förr.
Sedan insåg hon att hon antaligen skulle vara tvungen att, om inte ge honom regelrätta ömhetsbetygelser, åtminstone vara aktivt trevlig mot Bengtsson under resten av kvällen. Hon stönade – men tystnade när hon såg upp och mötte Vidas stränga blick på andra sidan köksbordet.
”Var snäll”, sade Vida, som verkade förstå vad hon tänkte. ”Det är bara en kväll, det kommer inte döda dig.”
Det är redan långt efter midnatt, och för ett ögonblick tvekar du utanför dörren. Visst borde du gå tillbaka hem istället – du borde inte störa, de sover säkert redan, ska säkert upp imorgon, ska gå till jobbet. Vad gör du ens här?
Du har varit borta i nästan en vecka. (En vecka för dig; du har ingen aning om hur lång tid det har gått för dem, här. Du glömde kolla kalendern innan du for.) En längre resa än du hade tänkt dig, det blev en del strul. Inget du inte kunde hantera förstås – tidernas bäste tjuv måste kunna improvisera. Det tog bara lite extra tid, och tid kan du alltid skaffa mer av.
För inte alls länge sedan hade du inte ens funderat över om du varit borta i två timmar eller tvåhundra; du hade tagit ett långt bad istället och beundrat ditt senaste byte och gratulerat dig själv åt ännu en lyckad kupp.
Nu stannar du bara i gömstället länge nog för att hastigt vaska av dig, byta underställ och skjorta. Kristallvasen med guldmotiv står övergiven på en hylla, du ska titta närmare på den imorgon. En vecka kan vara en väldigt lång tid, också.
Och nu står du här. Ännu tvekar du. De sover redan. Du borde inte störa dem.
En vecka kan vara en lång tid, eller kort.
Du trycker ned handtaget och skjuter upp dörren och stiger in. Hänger tyst av dig din rock och tar tyst av dig skorna och tyst går du upp för trappan och undviker instinktivt alla ställen som kan knarra, du kan den här trappan nu, och du är trots allt van vid att smyga dig in i sovande hus, ljudlöst.
Du går förbi Clints rum, förbi Vidas. Dörren till det senare står öppen, rummet ligger stilla och öde. Sommarlov, minns du – då brukar ungdomar nu för tiden vara ute och springa hela nätterna. Moa hade sagt något om det och skakat på huvudet, men hon hade lett också. Unnar Vida det, förstår du; glädjs åt att dottern kan fokusera på att ha roligt, inte på att ta hand om familjen.
Tyst skjuter du upp dörren till stora sovrummet, men sedan stannar du till på tröskeln, för där sitter Moa i sängen och läser och sover inte alls.
Hon ser upp på dig. Ser inte förvånad ut. ”Hej.”
”Ursäkta”, säger du dumt. ”Jag, eh, trodde inte att någon skulle vara vaken.”
Moa höjer på ögonbrynen. ”Så, vadå, smög du dig in för att stjäla bordsilvret eller? Det har vi inte i sovrummet.”
Du börjar haspla ur dig en bortförklaring, det går på ren instinkt, men hon avbryter dig omedelbart, med ett litet leende som är både retsamt och oväntat mjukt. ”Vi väntade på dig, fattar du väl. Eller”, tillägger hon och sneglar ned mot Pontus, som slumrar med öppen mun, ”jag gjorde det, och Pontus försökte. Han och Mårten har varit ute och fiskat hela helgen, så han var helt slut. Somnade på två minuter.”
Trots det puttar hon till sin man med ett han är här nu och Pontus klipper med ögonen och vaknar, spricker upp i ett sömnigt med brett leende när han får syn på dig. ”Hallå där, Bildsköne.” Rösten är skrovlig; blicken är klar.
Du står kvar på tröskeln. Känner dig märkligt ur balans. Vet inte vad du väntade dig, men inte detta. ”Men, eh, hur kunde ni veta att jag skulle komma ikväll?”
Moa gäspar och lägger boken åt sidan. ”Vida messade att hon såg en ljusblixt borta vid ruinen när hon och Nilo gick förbi där för ett par timmar sedan. Sade att du nog var tillbaka igen.”
”Och så tänkte vi att du kanske skulle komma förbi”, fyller Pontus i, med det där lilla leendet som du fortfarande inte riktigt vet hur du ska reagera på. Det känner dig för väl, det ser dig alltför bra; det skrämmer och det värmer dig.
Som allt med detta. Att de gissade att du skulle komma. Att de ville det.
Att de väntat på dig.
”Tänkte du stå där hela natten eller?” frågar Moa när du tydligen varit tyst för länge. ”Vissa av oss ska jobba imorgon bitti.”
”Och vissa av oss ska det inte”, säger Pontus glatt, och makar sig åt sidan.
Gör plats för dig, mellan sig och Moa.
”Nä, jag ska inte heller jobba”, säger du och kliver in i rummet. Stänger dörren bakom dig. Ler; ett försök att återfå fattningen.
”Det var ju en överraskning”, muttrar Moa, men när du vänder ryggen till för att klä av dig släcker hon ljuset, och det är en vänlighet. Andra gånger kräver hon att du ska vända dig mot dem; släpper dig inte med blicken; njuter av att se dig rodna.
Inte ikväll. Ikväll släcker hon ljuset, och när du kryper ned mellan henne och Pontus, i utrymmet de gjort för dig, stryker hon med fingrarna över ditt hår och trycker en kyss mot dina läppar, och en mot din panna, och sedan drar hon dig till sig så att du vilar mot hennes axel, och Pontus lägger sin arm över din midja och hans kropp är varm mot din rygg och hans mun är varm mot din nacke när han mumlar välkommen hem och du omsluts av deras värme och deras doft och du vet fortfarande inte hur länge du har varit borta, men vet att du inte ville låta det bli lika länge, nästa gång.
En av grejerna som Moa arrangerar i samband med Kråksjös officiella midsommarfirande är en nattpromenad för att plocka sju sorters blommor och själv är hon förstås redan lyckligt gift och så, men hon måste ju ändå deltaga i aktiviteten hon fixar, så hon plockar sina blomster och av någon anledning lägger hon dem faktiskt under huvudkudden när det är dags att lägga sig - "nu drömmer du om mig, va" retas Pontus - och när hon vaknar nästa dag och inser att hon har drömt om Bengtsson hela natten... Ah. Awkward.
