"Den här tiden förra året satt jag på balkongen, klockan var väl närmare fyra på natten. Jag tittade ut över himlen, det var inga moln på himlen och jag såg stjärnorna tydligare än vad jag tidigare sett stjärnor och nu, när jag sitter på balkongen, upplever jag samma himmel, den är lika nattsvart, det är inga moln på himlen, jag ser stjärnorna tydligare än vad jag tidigare sett stjärnor och nu, när jag sitter på balkongen, upplever jag samma känsla som jag upplevde för ett år sedan. Det var precis lika stilla som det är nu. Det är någonting vackert i hur händelser och känslor upprepar sig. Varje händelse och varje känsla är betingad, vare sig det är av en person eller en upplevelse (en person är en upplevelse), och i upprepningen av händelsen eller känslan finns det ett spår av det förgångna. Samtidigt som man får känslan åter, med allt vad den innebär, är upplevelsen – den betingade – unik, och mellan upplevelsen och den återbesökta känslan uppstår ett mellanrum, där vad som tidigare upplevdes – vad som tidigare betingade känslan – har sin plats. Och nu, när jag sitter här på balkongen och upplever samma himmel, lika nattsvart, utan moln på himlen, med stjärnor tydligare än vad jag tidigare sett stjärnor, finner jag dig i tomrummet mellan upplevelsen och känslan.”