No more pain bitch, you took me for granted. Took my heart and ran it straight into the planet
Spegeln lutade sig mot väggen som den alltid gjorde, hon kollade sig runt i rummet innan hon stängde dörren. Sakta, släpade hon sina ben mot spegeln och satte sig ner framför den. Hon kollade intensivt på sin egna spegelbild för att försöka komma ihåg det orden han en gång hade sagt till henne. “Du är vacker, min älskling. Du är den vackraste människan som någonsin vandrat på denna planet.” Det var de orden som gick på den långa, mörka och tomma vägen i hennes huvud. Hon kunde inte se det han hade sagt. Hon kunde inte förstå varför han hade sagt det. Personen hon såg i spegeln var ingen som hon ansåg sig vara vacker eller det minsta söt - för enligt henne är alla människor åtminstone söta. Men hon såg det inte alls. Allt hon såg var en människa med fel, en människa som var tom och på något sätt patetisk. Hon såg en människa som aldrig skulle kunna bli älskad för vad hon var. Hon var en person som inte kunde leva varken ensam eller med någon annan.
Hon skrev de orden som han hade sagt till henne på spegeln. De fyllde hennes hjärna med frågor som aldrig kommer att bli besvarade. Hon stirrade på ordet vacker och kunde fortfarande inte koppla de ordet med henne själv. Paniken började krypa fram i hennes själ, för ordet fick henne att vilja skrika, det fick henne att vilja springa så långt att ingen skulle kunna få tag på henne. Hon visste inte vad ordet betydde, hon visste inte hur hon skulle hantera ordet eller känslan som fick hennes kropp att vilja fall ihop i tusen bitar.
Hon ställde sig upp och tog tag i de första hårda objektet hon kunde hitta. Hon skrek och kastade objektet i spegeln. Tårarna började rinna ner för hennes kind, hennes kropp började darra och hon drog sina händer över ansiktet. “Fan.” skrek hon med all kraft hon hade kvar. Nu fanns det ingenting kvar för henne. Hennes tankar var fyllda med frågor. Hennes kropp slutade funktionera och benen vek sig. Hon kände ett hugg i hjärtat och föll mot marken. Tårarna fortsatte att falla ner för hennes kinder och livskraften hade försvunnit. Rösterna i huvudet, berättade för henne att ingen skulle kunna älska någon som henne, de förklarade hur hon aldrig skulle kunna fixa sig själv. Dom skrek och bad henne att försvinna. Dom sa att hon kom till världen för att alla andra skulle må bra av att se henne. Inte för att hon skulle rädda dom, utan för att dom kände sig starkare, lyckligare, vackrare och även bättre än henne när hon var runt dom. Rösterna berättade att hennes patetiska liv inte var värd någons uppmärksamhet, dom sa att hon kunde aldrig vara tillräcklig.
Hon blinkade ett flertal gånger för att få bort tårarna som föll ner för hennes kinder som en ström. Hon kollade runt sig igen, och såg glasbitarna från spegeln ligga runt henne. Hon tog tag i en av dom och beslutade sig för att lyssna på rösterna. Rösterna har rätt. Dom kände henne utantill och om dom inte ville ha henne runt sig, hur kan någon annan vilja det då? Hon tog ett djupt andetag samtidigt som hon tryckte den förstörda glasbiten mot sin handled. Rösterna påminde henne ännu en gång att det var de enda rätta, att det inte fanns någon annan utväg. Hon var tvungen att försvinna för att alla skulle kunna må bra igen. Hon kollade ner på sin handled och drog glasbiten över hennes handled. Pulsen pulserade och blodet rann med kraft från ådern. Hon kände hur hennes hjärta började dunka snabbare; smällen kommer snart, snart är jag där jag hör hemma tänkte hon - och precis innan hon kände att hjärtat slutade slå. Så hörde hon rösterna i huvudet säga; “Han älskar dig mer än sitt egna liv. Du tog precis döda på hans själ och hans vilja att leva.”