Mountainbiking i skottska TORRIDON
Det magiska Högländska landskapet kring Torridon lägger sig som en tröstande filt över min något sargade mountainbiking-själ.
Under de senaste timmarna har samma landskap, i närbild, brutit ner alla illusioner jag hade om hur skicklig och modig jag är som cyklist. Kvar blev verkligheten. En verklighet där jag inte forsar fram över teknisk single-track genom mäktiga landskap, självsäkert tar varje drop-off eller skickligt bunnyhoppar över stora som små hinder eller accelererar ut ur varje sväng. Verkligheten är den att jag står och fixar min andra punktering för dagen medan knotten äter upp varenda liten del av min hud som inte är täckt. Två punkteringar innan vi ens har klättrat färdigt den första biten och med regnet flygande i luften känner jag att Torridon och jag inte har fått en flygande start. Men det ska bli bättre.
Innan vår helg i Torridon sökte jag på nätet för att lära känna området lite. Jag nämner Torridon för friluftsintresserade skottar för att se deras reaktion. Vart du än läser eller vem du än frågar, berättas om att Torridon, ett område 34 mils bilfärd från Edinburgh på Skottlands nordvästra kust, är en av landets mest magnifika landskap. De flesta beskriver det även som Storbritanniens mest magnifika, många som Europas och inte få som en av världens mest magnifika naturområden. Ur ett cyklingsperspektiv har National Geographics dessutom placerat ”Bike Torridon Hills” på sin Ultimate Adventure Bucket List 2013 tillsammans med äventyr som ”Surf the North Shore, Hawaii”, ”Climb Lobuche East, Nepal” och ”Explore the Arctic”. På nätet florerar Santa Cruz reklamvideo där Andy Peat flyter fram över bergen i området.
När jag så sitter i min campervan med hojarna skakandes bakpå på väg till Torridon för en helgs cykling är det med den förundersökningen jag byggt upp förväntningarna. Torridon gör god reklam för sig och det känns som det perfekta målet för en av mina första riktiga turer utanför trailcentrens trygghet. När vi anländer till campingen är det mörkt och vad än landskapet och stigarna har att bjuda på får vänta till morgonen för att överraska mig.
Vi vaknar upp och efter en grötfrukost och en kopp starkt te checkar vi cyklarna och begär oss iväg. Landskapet döljer sig fortfarande när vi cyklar de första kilometrarna på den smala landsväg som löper längs med Glen Torridon. Bergen gömmer sig bakom en tät dimma och det är allmänt grått, precis så grått som många svenskar ser sig Skottland för sitt inre öga.
Planen är att cykla de 46 km som utgör ”alternative Torridon circuit”, det är den längsta turen jag tagit mig ann under mitt år med en mountain bike, och förmodligen också den svåraste. Vid Loch Clair svänger vi av landsvägen in på en mindre grusväg genom Coulin Forest och molnen lättar och landskapet uppenbarar sig men jag har redan vänt blicken till vägen och ser inte.
Efter ett tag svänger vi in på den första mindre stigen. Den klättrar snällt upp längs en fors men klättringen blir fort tuffare. Jag inser att den fukt jag trodde var de moln som lämnade dalen egentligen är regn. Strålande. 40 kilometer hård cykling i Skotskt regnväder. Jag har bott i Skottland länge nog för att veta att regn och måttlig vind inte är en godkänd ursäkt för att vända tillbaks. Vi fortsätter att klättra och stigen övergår så småningom till att bli stenig och svårcyklad.
Jag glömmer bort allt annat än min oförmåga att cykla och jag blir irriterad. Jag får snart min första punktering. 15 minuter senare min andra och nu har irritationen blivit uppgivenhet. Inför min första utförskörare vet jag att om jag får en klämpunktering nu har jag ingen cykelslang att byta till och jag kommer att få rulla cykeln hem till kampingen. Det är alltså här jag befinner mig då alla mina illusioner spruckit. Jag skäms lite över att jag dels trodde att jag var Andy Peat och dels över att jag inte konsekvent kan bunnyhoppa över vattendränage utan att få en klämpunka på bakhjulet. Vad för cyklist är jag egentligen?
Den första utförsköraren ner mot Achnashellach är teknisk och kräver allt jag har, inklusive mitt mod. Ibland kräver den mer än jag har och jag kliver av cykeln ett par gånger. Besvikelsen över min bristande skicklighet sitter i och dämpar mig även om jag vet att jag befinner mig på en fantastisk descent. Stigen slingrar sig genom branta passager med mycket sten och stenhällar för att avsluta genom en skog innan vi når stationen i Achnashellach.
Vi följer landsvägen längs Loch Dughaill till Cougal innan vi svänger upp mot nästa klättring. Några minuters cykling på enkel landsväg är precis vad en vansinnigt negativ brud behöver för att få ordning på sinnet. Jag kan ta in landskapet utan att behöva tänka på nästa drop-off och det är så oerhört vackert. Jag har inte ens märkt att solen har tagit sig fram och bränt bort alla moln och visat upp Torridons alla berg.
Nu lägger sig landskapet som den tröstande filten över mig. Stigen kanske kräver lite för mycket av mig ibland, jag kanske inte är så skicklig på cykeln som jag hoppats, det kanske tar lite längre tid än planerat men jag inser hur grymt det är att jag faktiskt är här.
Inför den nästa störa klättringen känner jag mig bra mycket mer positiv. Vi klättrar stadigt mot Loch Coire Fionnraich. Stigen blir svårare och cyklarna åker upp på ryggen när vi tar oss upp mot Bealach Na Lice. Vi stannar ofta och ser oss omkring. Jag har börjat gilla att ha min cykel på ryggen och faller in i ett behagligt lunk och utan att jag märker det kommer vi till toppen. Det är ett sådant klassiskt filmögonblick att det går att höra musikens crescendo. Vi kommer runt en krök och Loch an Eon med omgivande berg uppenbarar sig, vi ser ner till byn och kampingen och bakom det Liatach och Ben Eighe. Solen lyser klart och färgerna känns nästan redigerade. Det är obeskrivligt vackert.
Den här vyn gör allt värt det. När vi sedan sätter fart nerför turens sista utförsåkning ner mot Annat skjuter alla lyckonerver samtidigt. Utsikten är magisk, åkningen lika bra. 400 meter faller stigen på stenig flödande singletrack. Det är en sådan typ av stig som får åkare på alla nivåer att känna sig uppspelta och som fantastiska cyklister. Det bästa är att även om du kraschar så vinner du eftersom du får mer tid att insupa utsikten. Men ingen kraschar och just när mina lår börjar bränna av trötthet når vi slutet av descenten och den sista kilometern går längs med havsviken tillbaks till campingen.
Senare på kvällen, efter en lång varm dusch, en stor middag, ett par öl och en tub med smärtlindring för knottbetten, sitter vi och ser solen försvinna för dagen. Bergen faller rakt ner i havet, molnen dansar kring bergstopparna, och solen lägger ett varmt gyllene sken över det Skotska landskapet. Det har varit en perfekt dag på cykeln och jag skriver upp mig själv på listan på dem som ooh-ar och aaah-ar när du nämner Torridon och mer än gärna ger den grymma reklam som platsen förtjänar för sin cykling.
................................................................................................
Boende: Vi bodde på campingen vid Torridon Hostel. Den är gratis och det finns toalett och en dusch. Ingen lyxcamping men helt klart värt pengarna. Många bor på Torridon Hostel som ligger perfekt till för att sticka ut på cykeln och kostar från 18 pund. Råkar du vara en lyxcyklist finns the Torridon med dubbelrum från 230 pund per natt och en fin restaurang. Besök www.visittorridon.co.uk för att hitta boende som passar dig.
Transport: Hyr bil. Torridon är inte skottlands medelpunkt utan lite av ett "bortglömt" hörn.
Mat: Torridon är så pass off-route att det är ovanligt få pubbar i närheten. Vi brukar gå all-in på campingfronten och har med oss allt själva. Men det finns naturligtvis tillgång till en pint: Torridon inn är ett ställe. Återigen; besök visittorridon.co.uk för mer info.
Guide: Jag har ingen erfarenhet av cykel-guider eller resor i Skottland men de här gubbarna har fantastiskt rykte. I allt om MTB nr 2 (2013) guidar de Ric i reportaget om Isle of Skye. Jag kommer definitivt boka med dem någon gång när budgeten inte går till att köpa cyklar. www.go-where.co.uk
