I - RÖSTLÖSA RÖSTEN
En puls genom telefonernas nätverk
Nödcentralen.
:)
Sluta ringa hit. Det här numret är enbart för nödsituationer.
:)
Ni tar upp plats i kön. Hejdå.
Bruten men i det långa loppet konstant
Nödcentralen?
:)
Vi kan och kommer att polisanmäla dig om du fortsätter.
:)
Hejdå.
Vissa floder fortsätter rinna helt enkelt för att det är meningen
Nödcentralen.
:)
Några av dem rinner precis som det passar dem
Nödcentralen.
:)
Sluta! Sluta ringa hit om det inte är brådskande!
:)
Hallå?
:)
Jag lägger på nu.
Jag menar alltså att det finns vissa platser på jorden där vattnet skulle rinna uppåt, oavsett om det överensstämde med gravitationen eller inte
Nödcentralen.
:)
Det är han igen. Kom och lyssna.
:)
Hallå?
:)
Du hör, eller hur? Ingenting. Kan man int— Nej? Men vad vill du att jag ska göra då? Han fortsätter ringa hit och han slutar inte. Jag förstår inte vad det har med saken att göra? Han trakasserar mig! Ja— Ja. Ja.
Vilket förstås är naturvidrigt
Nödcentralen.
:)
Snälla. Jag ber dig, sluta nu. Du ringer alltid när det är jag som sitter här, är det något du vill mig? Har jag gjort något?
:)
Men säg någonting för helvete! Säg något så jag vet att du är där!
:)
Jag orkar inte… Jag orkar inte…
Men vem är det mest synd om; floden, eller de som inte kan uppskatta ett så underligt ting?
Nödcentralen?
:)
Om det är vem jag tror att det är ska du veta att hon inte är här längre. Hon har slutat.
:(
II - JACKPOT
Selma var ute och vandrade mitt i natten. Som den förnuftiga människa hon var såg hon till att ha på sig reflexer och gångstavar så här vid vintertid, och rikligt med kläder under sin tjocka jacka. Det finns en väg runt sjön nära hennes hus som hon brukar promenera på. Ungefär halvvägs på stigen skingras träden och man kan se den vita tallriken kasta dallrande skärvor i den mörka sjön. Ibland, när tröttheten överrumplar henne, tar hon en genväg genom skogen, och just den här natten (hon hade tagit Julius skift också) kände hon sig trött nog för att tillåta sig lite lättja. När hon en gång i tiden hade börjat med promenaderna runt sjön hade hon alltid haft Gideon med sig, men sedan några år tillbaka hade Gideon dött och hon hade låtit kremera hans dobbermanskropp, och från och med det hade hon vandrat ensam. Nu skrämde ljuden henne inte längre, eller bristen på andra ljud förutom hennes egna, för den delen. Vissa nätter kände hon sig nervös eller rentav oroad men det fungerade mest som motivation för att röra snabbare på sig.
Den här natten hade hon just kommit ur de tätaste delarna av den vita (fast i mörkret svarta) skogen när hon hörde det ihållande ljudet av en biltuta. Hon tog sig fram mot ljudet som ökade i styrka när träden glesnade, men hon anade redan det värsta. En bil, Volvo 240 (hon var något av en bilentusiast), påslagna lyktor, med huven krökt runt ett tjockt träd. Cirka 1440 kg och 136 hästkrafter rakt in i Moder Natur. Hon tog sig fram till föraren; en medelålders man med stripigt mörkt hår, lutad eller snarare smälld mot ratten, på bilrutan ett mönster som liknade spindelnät. Mannen hade en blå jacka och under den en vit ylletröja. Inga andra passagerare. Bilen måste ha sladdat på en isfläck eller väjt för ett rådjur och krockat mot trädet. Mannen föreföll död. Hennes tankar väntade inte med att lägga fram instruktionerna. Ring på hjälp, kolla om mannen är vid liv, stäng av bilen. Väldigt enkla steg att följa, och Selma tog sig runt bilen, till passagerarsätet, där hon öppnade dörren och satte sig ner. Hämtade andan. Träpanel. Sätet var kallt. Hon stängde dörren så att tutans ljud blev mindre genomträngande och sedan lutade hon sig bakåt. Billyktornas strålkastarljus på trädet fick allting annat runt det att anta en svart, platt nyans, som siluetter på större och grövre siluetter. Mannen låg fullständigt stilla i sin framåtlutade position. Selma stängde ögonen, tog ett djupt andetag. Kyla. En känsla av frid. Första gången på över 24 år. Tutans ljud surrade i långsamma vågor och hon lät sig föras med dem och sina egna andetag, till en plats mellan ljuset och mörkret, pulsen slog sig samman med resten av ljuden och de blandade sig tills ett enda läte ljöd genom skogen och henne och den döde föraren. Hon grät av lättnad. Hon förde händerna till ansiktet och kände på de våta strimmorna, spred dem över ansiktet. Allting kändes tomt och tyngdlöst. Hon gick igenom alla sina minnen, alla de hemska och vackra och brinnande minnen hon hade, hon bläddrade bland som fotografier och spred ut dem vid fötterna, på den mörkgröna gummimattan. De vibrerade till tutans ljud. Och så löstes de upp. Så öppnade hon sina ögon. Hon tackade någon slags version av Gud, för allt detta. Sedan steg hon ut och fortsatte hemåt.
III - DERAS LÄPPAR ÖVER MINA
De står över mig, ser på mig. Några nervösa, andra roade, vissa ointresserade, apatiska. Och några blickar förstår jag inte. En av dem, jag vet att han heter Rufus, ser på mig med sina stora, utstående ögon. Vad tänker han på?
“Vi använder oss alltså av 30 tryck och två lugna inblåsningar”
Moa på knä bredvid mig, handen på min arm. Hur många år har vi känt varandra, Moa? Du ser ut som du brukar, talar angeläget, lite stressat. Det är inte som att de är på väg någonstans, Moa. De är här just för att lära sig.
“Se till att hålla takten stadig, lås armbågarna och använd överkroppens tyngd när ni trycker. Här, över bröstbenet.”
Din handflata är varm och lite fuktig. Tror jag. Du masserar ett hjärta som inte finns. Minns du när jag i början försökte berätta det för dig? Du kanske inte hörde. Men jag minns. Jag trodde du var dum eller något. Och nu, kyssen. Luft i mina lungor. Jag fryser till en bit, som jag alltid gör. Men sedan kan jag slappna av. Faktiskt njuta. Dessa unga och deras försiktiga läppar, osäkra andetag. Deras fingrar är tunna precis som dina men på ett annat sätt. Jag brukade känna mig smutsig. Då våldförde de sig på mig, och du var deras sadistiske ledare. Men nu är det annorlunda. Till och med vackert. Jag minns en av pojkarna som stack ner sin tunga, jag trodde det var för att han skulle skoja med sina vänner efteråt. Men han sade ingenting. Och jag förstod. Det är så mycket som de visar mig, Moa. Jag överröses av mjuka, hårda, stela, lösa händer, alla över mitt bröst, alla som trycker, ett, två, tre och så vidare. Deras läppar, mina läppar. Livgivare. Omtanke. De vill att jag lever. Så står de där och tittar på mig, men de får inget svar.
Minns du när alla de andra hade åkt hem och du stannade kvar, Moa? Någonting som hade hänt mellan dig och honom, du öppnade en flaska vin. Jag hörde dig mumla för dig själv. Sedan tog du fram mig. Du pratade med mig, blicken någon annanstans, men du pratade med mig. Och jag lyssnade. Din hand på min arm, och sedan på mitt bröst. Jag önskade att jag kunde röra tillbaka, eller besvara. Så många gånger som jag velat svara dig. Försäkra dig. Du berättade så mycket för mig den natten, hemligheter bara mellan oss två. Och minns du kyssen? Eller är det så att du inte vill minnas? Passionerad, eld, gift, desperata händer kring mitt huvud jag älskade dig så och jag kysste, jag försökte kyssa tillbaka. Sedan låste du in mig i skåpet igen. Nu ser du mig med skam i ögonen. Men du borde inte skämmas, för det var rent och fint och från och med en natten har jag sett dig Moa, som du är. Som du borde vara. Men du kan inte höra mig och dina kyssar är flyktiga, som deras. Bara minnen. Det är allt jag har.