... #1
Diskrepansen mellan vad jag tänker och tycker är ofta stor. Till exempel tänker jag ibland på hur det skulle vara att avsluta sitt liv, fast detta är inget jag tycker, varken för mitt liv eller för någon annan. Jag har ganska klara uppfattningar om den saken (var de nu kommer ifrån...) Problemet är ju att de saker jag tänker ibland kan vara av sådan art att de är fullständigt olämpliga om man ser det ur alla socialt acceptabla former av samvaro, men de finns ändå där och jag har ett behov av att få samtala om saken. Ibland befinner jag mig i sammanhang där man prövande försöker kasta ut en tanke till allmän beskådan för att se hur det tas emot. Oftast med avsky. Då får man bedyra att det var sarkasm. Det finns oftast en bakväg för att slippa göras till åtlöje.
Jag har mer och mer kommit att känna att det är tankarna som är mest intressanta. Mina åsikter förändras ju ständigt, men sakta sakta. Mer spännande är det med tankar som kan uppstå hastigt i mötet med nya människor, kulturer och intryck. Jag försöker att bejaka mina tankar. Inte så att jag omhuldar dessa och gör dess innehåll till mitt, men jag vill inte avfärda dessa för att de inte överensstämmer med vad jag tycker.