Jag sitter och blickar ut genom fönstret. Utanför svischar frodiga grönbeten, bullriga hav och uppvärmda villakvarter förbi. Allt är så lugnt och ändå så fullt av liv. Så uppe i sina egna livscirklar. Jag sitter och tänker på våra livsexistentiella frågor, på ödet och slumpen, på himlen och dödens död. På vad jag ska äta till kvällsmat. Alla dessa obesvarade frågor lämnar mig så fruktansvärt otillfredsställd att även om jag bestämt mig för att begrunda vart enda hörn av oklarheterna till dess att jag funnit ett svar som för mig känns som sanningen, så snöar mina tankar iväg på andra håll.
Kvinnan mitt emot mig, vart är hon på väg? Fick hon åka ut till torpet varje sommar som barn? Tycker hon i hemlighet om tanken på att få vara en man? Har hon en älskare?
- Vad fanns innan Big Bang? Vad kom först; vetenskapen eller hoppet?
Den medelålders mannen som nyfiket sneglar på mig snett mittemot, vad tänker han om mig? Han vet inte att hans blick avspeglas i fönstret och att jag egentligen stirrar lika ogenerat på honom. Han har nog inga barn. Han är nog en sådan som valde karriären och låtsas glömma sin första kärlek i parallellklassen på gymnasiet. Egentligen så vill han inget hellre än att vara med henne.
- Om allt är en slump, finns det då en evighet? Är Ödet och Gud samma sak?
Mitt hår luktar rök och en bultande huvudvärk påminner mig om att vatten är en bra sak. Till nästa natt i dimma ska jag försöka komma ihåg det, dricka vartannat. Tåget skumpar och tutar och tutar och tutar. Det slår mig; det står säkert någon på spåret. Någon vill inte leva mer och jag kommer föralltid vara en del av dennes död.
- Finns det ett liv efter döden? Visst borde kroppen i slamsor bli jord; men en själ? Om den finns, kommer den då bli en del av tåget eller dess räls?
Vi krossar inga hjärtan eller ben denna dag, utan min resa från Göteborg förblir förhållandevis händelselös. Nu kommer godisvagnen – äntligen. Medan jag glupskt tuggar i mig chokladkakan börjar ett barn gråta. Hennes mamma vaggar henne febrilt fram och tillbaka, hyschar lite, en blandning av vördnad och stress över den ovilliga uppmärksamheten.
- Är det slumpen som ödesbestyr vart vi hamnar under vår levnad? Att barnet precis skulle börja gråta när vi dundrade förbi den gråaste av städer? Så skönt det hade varit med en Gud, en högre makt som sedan länge bestämt vilka gator jag ska vandra och vilka misstag jag måste göra. Då måste jag ju även till himlen få komma. Men det är långt ifrån en självklarhet att människor som förespråkar ödet även predikar för en Gud. Jag tror faktiskt att en talande majoritet, i alla fall i vårt svennebanansamhälle, istället talar om ”något”. Att all vår världs genialitet, komplexitet och skönhet skulle härstamma från en slump känns ovärdigt och osannolikt menar de. Fast en Gud, det känns ju också lite konstigt. Pinsamt. För enkelt. Men om vi ponerar att vi faktiskt styrs av ödet, då finns det ju heller ingenting som heter tur. Eller otur. Eller olycka. Eller sammanträffande. Allt kretsar kring orsak och verkan. Det känns för mig utopiskt. Kanske är det för oss ännu oupptäckta universella lagar?
Jag tänker på min nya klänning och hur den hade smitit runt mina axlar och framhävt mina nyckelben. Hur den i provhyttens obarmhärtiga lysrörsljus ändå hade gjort mig vacker. Relativt åtminstone. Jag hoppas så innerligt att jag ska få använda den i sommar, att någon ska få se mig i den och tänka precis samma sak. ”Hon passar verkligen i den klänningen”. Jag ska smutta på mitt vin och le och rodna lite grann. Så full av dagdrömmar.
- Men även om jag i hjärtat tror på slumpen, så finns det fortfarande för många frågetecken för att min hjärna helt och hållet ska vara såld. För jag tror också på intelligensen, och hur kan det finnas både en intelligens och en slump? De skulle ju i sådana fall verka om vartannat, verka bara ibland. Och det finns väl inget som tyder på att vi eller vår naturs intelligens bara existerar ibland? Eller kanske är det så att vi, vår värld och universum förändras genom entropi, naturlagar om förändring som ständigt pågår men varken går att se eller känna. Kan det vara så att slumpen är en del av entropin, som är grunden till allt som händer men verkar utan mål?
Tåget saktar in. Jag ser min hemstad och just idag förefaller den extra vacker. Människor ler emot varandra och en vän i en bil tutar på mig när jag drar min resväska över den ingångna trottoaren. Av en slump börjar samtidigt Håkan Hellströms ”En vän med en bil” ljuda i mina öron. Eller?
Idag tror jag i varje fall det.
