#lisamumlar

[mumlamera]

Gå med mig.

Jag ringer min bror. Jag ringer min far, min vän och ibland till och med min mor.    Jag ringer vad klockan än slagit. Hur mycket solen än hunnit gå upp. Hur nykter jag än är på väg att bli.    Jag ringer tills någon svarar och även om så ingen gör, håller jag telefonen kvar som en snäcka mot örat. Mumlar. Pratar högt. Skrattar till, då och då.    Då och då springer jag ikapp någon okänd och ber henne - Gå med mig.    Hon säger aldrig nej. Mellan 23 och 06 är vi alla systrar. 

Jag går på trottoaren. Förbi höga murar, gatlyktor, människor på väg någonstans. Har inte andan långt upp i halsen och men någonstans mellan lungsäck och struphuvud. Kursen är styrd framåt, hemåt. En bil kör upp vid sidan om mig och vevar ned rutan. I ögonvrån ser jag att föraren mimar något men jag låtsas inte veta om det. - Alltså, han är nog bara lite smådryg.    Jag fortsätter framåt, hemåt. I samma takt och med samma anda. Förbi fler murar, gatlyktor och människor. Bilen fortsätter att rulla sakta vid min sida. Han fortsätter att forma sina läppar till något jag inte vill förstå. - Alltså, han vill nog bara leka lite macho.    Efter en lite för lång sträcka för att kunna betecknas som skojdryg kikar jag åt sidan och hans fokus är fortsatt riktad mot mig och det är något i sättet han tittar på mig som gör mig obekväm. Han bekläms inte över faktumet att jag nu styr stegen framåt, hemåt, lite snabbare och har en anda som letat sig enda upp i svalget. - Alltså, han vill säkert bara göra mig lite paranoid.    Efter vad som känns som en tid utan ände närmar jag mig min gata. Det är en liten sidogata till höger. Till min stora förfäran ser jag hur mannen i bilen kör in på den, innan jag själv hunnit svänga. - Alltså, det är säkert ingenting.    Men någonting säger mig ändå att jag inte bör gå in på den där gatan ensam med honom. Så jag finner tillhåll i en buske och när han åter kommer ut på den stora vägen, ställer jag mig upp och lämnar andan efter mig när jag tar löpet mot mitt hus. Det är då jag i ögonvrån urskiljer hur bilen gör en U-sväng mitt i vägen och åter kommer efter mig. - Alltså, jag är inte paranoid och han är inte lite smådryg.    Jag kommer fram till mitt hus, men dörren är låst och jag har ingen nyckel. (Mina vänner och jag hade visst blivit rånade av två… män… kvällen innan). Bilen kör upp och parkerar på uppfarten. Det är inte kul längre. Jag slår på dörren, allt vad mina nävar tillåter och kanske lite mer. Mannen kliver ur och går framåt, mot mig. - Alltså, ÖPPNA DÅ FÖR I HELVETE!    Så hörs ett rispande ljud från låset och dörren glider upp. Min vän, min undsättare, min syster, ser paniken i mina ögon och drar in mig. Låser, som om hon vet att det är hin själv som bankar på vår port.    Jag lägger mig på golvet och mitt kaninhjärta darrar. Geist och gnista lämnar mig abrupt. Skräcken - som en främmande fågel i mitt bröst. Hjärtat - som ett öppet sår.

Att drivas till att behöva resignera gentemot dessa män är inte bara en förlust och en förnedring för en själv. Det drabbar oss alla. För det syns inte på utsidan vilka som är ”dessa män” och där av kan ingen förskonas från misstanke.    ”Inte alla män!”, gastar några. Och nej, jag vet det. Inte alla män ofredar och våldtar, men nästan alla som ofredar och våldtar är män och fan ta dig som tycker att jag har råd att chansa.  

Jag ringer min bror, men det tar emot att berätta varför. Det tar emot att reproducera dikotomin mellan manligt och kvinnligt agerande. Det tar emot att medge att det finns ett lag med makt och ett med vanmakt och rädsla. Det är ingen förnimmelse och det gör mig så kolossalt förbannad!    Förbannad över att han har makten att alstra känslan av att jag är maktlös.    Och det känns på många vis som ett nederlag att erkänna att det just är av rädsla som jag springer ikapp främlingar på gatan och ber dem - Gå med mig.

[mumlamera]

Jag skulle vilja skriva

Världen mörkerläggs.  Frosten fryser blommorna på ängen,     dropparna från taket, 13% av alla vårt lands hjärtan.  Jag skulle vilja skriva om bultande åtrå, seriella (ack så monogama) förälskelser och om regnbågsnyanserna från berget.  Skulle vilja röra vid rumlande ungdomsår och en resenärs rädsla att fastna. Förklara för er om det vackra jag tror på, varit med om.

Men världen har mörklagts. Människor har blivit förgiftade av hat. Kvinnohat. Invandrarhat. Homohat. Transhat.       Förtryck, sexism, bodyshaming. Hat.  Vi måste prata om det här. Det är vår plikt som invånare i ett land som ger oss möjligheten.  Vi måste göra något åt det här; agera i köttvärlden och praktisera vad vi predikat. N-å-g-o-t.

Alla kan göra något.  Pennan är min närmsta bundsförvant och tillsammans ska vi manifestera för den kollektiva ängslan, tillhörande den utbredda illviljan. 

- Säg mig något vackert. Tror du fortfarande på kärleken? Tror du på godhet när människor på flykt fråntas en provisorisk oas av säkerhet i utkanten av alla medelklasskloster?  När de gyttras samman till en kvot av obstinata förskingrare. Berövas integritet och ifrågasätts på sanningen.  Tror du på likaberättigande när en kvinnokropp fortfarande inte är mer värd än den offentliga sektorns cisnorm förkunnar? När en våldtäkt utmärks med ifrågasättande? När du förväntas förstå varför patriarkala stenåldersstrukturer rättfärdigas och 100 miljoner flickor årligen beräknas giftas bort innan de myndigförklarats? 

Som makthaverska av en egen röst och två egna händer ska jag bygga en klagomur av sjuka ideal, konstant objektifiering och kronisk ignorans. Sedan ska jag möblera om vartenda huvud av okunskap och ge det stigma vars kalla hand breder ut sig sin rätt färg.      Sätta dess mörker i perspektiv.

Du och jag måste avstå fribiljetten som ger oss rätten att vända kappan efter vinden. Vinden av hat, rädsla och kunskapsbrist.

Till de utsatta ska vi tystna. Lyssna. Ge plats. Följa genom mörkret.  

[mumlamera]

Att räcka till

Jag. Pallar. Inte. Mer. Får man säga så? När man inte ens har hunnit fylla 21? Att man inte pallar? Att man kanske inte mår sådär jävla superkalas, egentligen. Jag vill så gärna tro jag vet allt, men på riktigt är jag helt vilse. Jag skulle gärna vilja veta allt. Kunna. Leverera. Men jag räcker inte till. Räcker aldrig riktigt enda fram, till något enda ting. 

Jag är återigen tillbaka där livet på sätt och vis började, då efter emancipationen från skola och flickrummet. Ön som gjorde de första avstampen på en nyvuxen version av mig själv. På mitt jobb är jag som en glufsande Pac-man-hona. Jag sväljer allt som kommer i min väg i en enda tugga. Far fram som om jag utvecklat en egen form av bokstavskombination och har slipat mig en tunga vassare än kockarnas köttknivar. Zapp! Skämten om mig är många, majoriteten har jag nog myntat själv. Förmodligen är det någon förvriden form av självbevarelsedrift. Mellan varven är jag högt uppe på taken och gömd långt ner under en nopprig gammal filt. Jag vill så jävla mycket. Jag vill hinna skriva alla ord, läsa alla böcker, vara politiskt engagerad, ta alla debatter, spela vräkig altsax, träna så svetten lackar, plugga mig intressant, skaffa mig ett berikande jobb, lägga hutlösa summor på att förändra min kropp, vara kär så att hjärtat bara nästan brister. Vara lycklig. Vara en dotter att vara stolt över. 

Men se på mig nu. Jag är inadekvat och har påtagliga neurotiska problem gällande min framtid. Och jag vet att jag långt ifrån är den enda. 

Det finns otaliga saker som pekar på att vår generation fötts in till den enklaste av världar; möjligheterna är oändlig, kosmos ligger för våra fötter, sky’s the limit, och ja, ni vet allt det där. Vi har alla möjligheter att förverkliga alla våra drömmar. Men kanske är det också det som är vårt problem. MÖJLIGHETERNA ÄR OÄNDLIGA. Vi har ingen orsak som på något sätt kan legitimera oss från att inte lyckas, från att inte göra allt. Och alla vi 90-talister blir fortsatt matade av stressen kring att livet är för kort, att vår tid är nu. “Du ska passa på nu, nu när du är så ung, Lisa. Gör allt. Sedan är det försent.” Jaha? Vad händer sedan då? Men alltså, det är både teoretiskt och fysiskt omöjligt för mig att göra allt, farmor. Och hur vet jag vart jag ska börja? Vilken väg som tar mig längst? Vilken väg som inte är plan men inte alldeles för gropig?  

Och så, som en rågad nypa salt i såren tillämpar vi de sociala forumen. Som om vår samhällsbild inte var tillräckligt sjuk. Vi målar upp en bild av vad vi har lyckats med, jämför med andras bravader, drar slutsatsen att vi inte räcker. Så vi fortsätter att gapa efter mer och glömmer på vägen fullständigt att rannsaka oss själva. Vi förlorar oss i bilden av vad vi vill visa för alla andra, och drar i samma stund som vi tror oss ha gjort något unikt, på en kappa av föga tilltalande (och högst tillfällig) överlägsenhet. 

Det är så lätt när man kommer hemgalopperande på sina höga hästar att tro att träningsvärken från att ha kånkat en ryggsäck över halva världen inte alls är ett tecken på förkastlig fysik, utan växtvärk från att nu ha blivit den större människan. Sedan kommer vardagen ikapp, vi inser att ingenting har förändrats och att vi ergo måste försvinna igen. Vi är inte ensamma om att ha bestigit vulkaner och simmat med hajar - kreti och pleti gjorde det redan förra året (utan gallerbur!). Det blir en never ending jakt på att bli Facebookflödets allra mest fascinerande person. 

Hur vi ska kunna dechiffrera gåtan kring hur stressen och pressen i mindre smärtsam grad ska äta upp oss inifrån, har jag inget svar på. Om jag hade vetat hade jag aldrig legat i min säng precis i detta nu och drunknat i självömkan. I känslan av att inte räcka till, räcka enda fram. Men om du av en händelse vet, är du mer än välkommen att höra av dig. För jag, jag pallar inte mer. 

[mumlamera]

Jag ska bli stegen i natten, på väg hem för sista gången. Jag blir bäcken som ebbar ut i tomma intet. Jag kommer vara trottoarkantens sista sten. [Är!] Så med hjärtat i handen stod jag åter igen på gatan och lät stadens syrefattiga luft tömma mig på allt befintligt mod. Mina fingrar tvinnade mina lockar mellan sig medan blicken sökte sig långt in i mörkret.  Det hände. Igen. [Igen!]

Magsäcken jobbade frenetiskt trots att den var tom och gång på gång möttes jag ut av känslan att jag skulle spy ner staden i bottenlös självömkan.  Kan. Inte. Andas. [Fortfarande!]

Den oskrivna listan för reservationer revs i tusan bitar mitt framför mina ögon. Aldrig. Aldrig. Aldrig. För mig finns ingen. För alla andra finns jag. Så mycket skam kring min skeva självuppfattning.  Kring min naivitet. Som om att någon i hela världens skulle kunna känna så. För mig? [Dum-i-huvudet!]

Nej, inte alls. Jag ska vara liten. Alltid. Alltid.

Som ett tomtebloss för förälskelsen. Gång på gång sätter jag eld på mig själv som för att få känna. Så tänd av tanken att nästan vem som helst hade kunnat få ställa mig i brand. Bit för bit förkolnas, som askan sprungen av jorden. [Tillbaka!]

Men den här gången var det var så annorlunda (fortfarande underliggande glöd). Det var som en kula som rullade på riktigt, nedför. Snabbt. När jag drar tungan över översta tandraden och fuktar mina läppar, kan jag fortfarande känna smaken av dig. [Marlboro Light!]

Här fick du nästan hela mig. Nästan hela jävla mig. Utkastad på autobahn. Du fick mina hemligheter och svagheter. Mina drömmar och fantasifoster. Mina dåliga skämt och mina skratt från halsgropen. Och du fick mitt bara skinn (det skulle ju bara vara en biroll). Visst var hon din favoritkaraktär? [Naken!]

Jag är stegen i natten, på väg hem efter sista gången. Jag är melodramatisk och jag är självcentrerad som solen på himlavalvet. Har man fått sitt hjärta krossat är man ofta det, en stund.

[mumlamera]

Fulsex och en arg tysk

Vi sitter i de, vad jag misstänker med tanke på den ingrodda stanken, nedkissade sofforna som Dave och Phil tidigare under dagen hittat på gatan. Vi sitter här varje kväll. Ignorerar faktumet att äventyret finns utanför husets väggar och hissnande minnen inte lär skapas innanför dem. Vi sitter och tittar på varandra. På våra telefoner. Växlar emellan. Huset är sterilt och könlöst, bortsett från den stora Rip Curl-affischen som täcker väggen till vänster om mig. Den föreställer en surftjej i för liten bikini och skriker patriakat och inredningskänsla som hos en hormonstinn tonårskille. Annars ekar väggarna tomma och golvet är begravt under en ingången heltäckningsmatta. Huset är så neutralt att hade det inte varit för just sofforna så hade det nog helt saknat doft. Kanske hade det varit att föredra. "So Lisa, are you gonna go out tonight? Find a boy?". Min tyska roomie Phil flinar på ett sådant vidrigt sätt som bara han kan. En blick räcker och han tystnar tvärt. Daves hår ligger i våta testar på huvudet efter eftermiddagens surf. Han verkar inte lyssna utan är i vanlig ordning nedsjunken i sin eskapistiska dagdrömsbubbla. Lika många gånger som jag betraktat honom med en viss avsmak och oförståelse, har jag också tittat på honom och avundats hans förmåga att sväva iväg från alla måsten och istället till fullo låta sig omslutas av vild fantasi och skrupelfri egoism. 

De nyinflyttade tjejerna från Finland flackar med blickarna och mumlar något lika ohörbart som oförståeligt till varandra. De är påtagligt besvärade av den tryckta stämningen som uppstått mellan mig och Phil. Den argentinska killen, som jag aldrig kom att lära mig namnet på, ser oförstående ut. Jag vet ännu inte riktigt hur bra hans engelska är men jag är absolut säker på att han begriper vad jag säger när jag med vass ton åter vänder mig till Phil och väser "Fuck off. Go call your hooker friends". Sista veckans livliga diskussioner har fortfarande inte kommit någonstans och jag är uppretad till en grad då mina fingertoppar kliar och mina tårkanaler känns skrämmande ytliga. Vi har bråkat nästan konstant.  Varför? 

Det hela började för knappt två veckor sedan. Jag delade rum med en av de mest underhållande tjejer jag någonsin träffat. Hon skrattade (och fick mig att skratta) oupphörligt, var ett socialt geni och hon raggade upp killar som om det var det Gud hade sänt henne till jorden för att göra. Phil verkade ganska omedelbart fatta tycke för henne. Ett tycke, som mer än förståeligt från min sida, blev helt obesvarat. Min reskompis och jag dansade obekymrat nätterna i ända och sällan såg du oss utan ett stort glas vin i handen. Phil och Dave betraktade allt som oftast som två hökar från baren. 

Och så en eftermiddag, när vi i enligt vana satt där i vardagsrummet och smuttade billigt rödvin utbrister Phil "You cunt!" till min vän. En kort tystnad följer innan påhoppen sedan kommer som badbollshagel från klar himmel.  Hon är en hora. Hon är en fitta (ett epitet jag dock inte har några personliga problem med eftersom min fitta är helt underbar och min BFF). Hon är lössläppt. Hon krossar hjärtan. Och han, han hyser ingen form av respekt för sådana som henne. Åter tystnad. Jag rynkar pannan i så många veck att det ser ut som om att jag precis gått igenom sju svåra år eller eventuellt är besläktad med en shar pei-hund. Inte nog med att hans påhopp är fullständigt befängda, han försöker legitimera dem alla genom att gång på gång påpeka att han inte respekterar henne. Phil menar alltså: om du inte får personen du vill ha, då behöver du följaktligen inte respektera denna OCH du intar även rätten att kalla dem precis vad du vill. Termer som sexuella trakasserier, hot, förtryck, ofredande - de försvinner alla mirakulöst. "Jag har sett sådana som dig; du bara uppmuntrar killar, har sex med dem och krossar deras hjärtan. Jag äcklas av tjejer som ligger runt." Själv förstår jag inte riktigt om Phils problem ligger i att han ringaktar jakten, sexet eller känslorna som (kan) efterföljer/a. Speciellt förvirrad blir jag med tanke på att han senast dagen innan berättat om alla gånger han köpt sex och snart måste ut på klubben för att få köttets lustar tillfredsställda. Det verkar som att oavsett hur man som tjej agerat ändå hade slutat upp i dålig dager hos denne förargade man. 

Tillbaka i vardagsrummet, nu en dryg vecka efter att min kumpan åkt vidare, påpekar jag att jag nog tycker att det är värre att man behöver betala för att få ligga, än ligga med någon man träffar ute. Faktumet att de nyinflyttade tittar med stora ögon på Phil, att jag redan satt en stämpel på honom, struntar jag fullständigt i. Han ligger långt utanför mitt empatiregister. Han försöker förtvivlat sminka upp situationen, "At least they got paid and knew what would happen. At least I didn't break anyones heart". Jaha, men vad fint av dig, Phil. Det borde ju nästan kunna klassas som någon form av samhällstjänst. 

Plötsligt så är det inte akten att "ligga runt" som grämer min tyska stackars roomie - utan alla hjärtan som kommer till skada längs vägen. Hans dubbelmoral är skrattretande och det är så tydligt att hans ilska bottnar i ren och skär avundsjuka. Men så kommer slaget - "Varför ska du skydda henne för? Du är ju inte sådan - du hatar ju män. Du har ju problem på andra hållet". Argentinaren nickar av någon outgrundlig anledning och jag höjer ett ögonbryn i stil med "och-vart-fan-fick-du-luft-ifrån" mot honom. Mitt signum som svår och samhällskritisk är i detta hus inte okränkbart, vilket för mig känns obekant. Obekant för att jag inte tror mig betraktas som svår hemma. Obekant för att beteckningen svår för just många där hemma är något som alltid betraktats som åtråvärt. Här är det jag som sätts på den noppriga offerkoftan, trots att diskussionen tog sin start i andra änden. 

Vid det här laget är jag så arg att jag har svårt att hitta orden. Jag vill skrika på svenska och berätta att om det inte varit för att jag är ett känslomässigt vrak hade jag minsann konsumerat killar som om de var billiga Gina Tricot-trosor. Vill skrika att det inte är män jag hatar - utan inskränkta människor som dem. Jag vill ruska deras axlar och med den sista gälla stämma som finns kvar ryta att jag får vara precis som jag är, och jag ska inte behöva bli ifrågasatt för vad jag inte gör, likaväl som jag ska behöva bli det för vad jag gör. Men orden kommer inte. Jag bara stirrar tomt på dem och undrar på vilken skattkarta jag kan få vägen för att hitta hoppet för människan. 

Så det är fult att ligga. Det är fult att inte ligga. Det är fult att ligga för att du är tjej. Det är fult att ligga för att du inte har några intentioner att ingå ett förhållande med personen i fråga. Det är fult att ligga med flera. Men fulast av allt - det är att ifrågasätta killarna som gör precis samma sak. 

[mumlamera]

Yoko Ono och kallt kaffe

I slutet av den svenska sommaren besökte jag Wannås med en kär vän. Det var en solig dag och vi hade båda precis avslutat en intensiv säsong på Öland. Hösten med alla sina möjligheter och frågetecken låg inför våra fötter och jag hade lite försiktigt på min näthinna börjat måla upp en romantisk saga med mig själv som huvudkaraktär och Australien som min spelplan. Det var då ännu oproblematiskt och omåttligt tilltalande. Vi kom fram till Yoko Onos konstbidrag och gick där bland äppelträden och försökte funderade ut precis något så klokt som själva Astrid Lindgren kunnat tänka. Men jag var självisk. Jag är ju liksom lagd åt det hållet. Efter lite hummande och tjuvläsande av tidigare önskningar skrev jag min lapp med min snirkliga handstil. Jag skulle just till att knyta fast den så högt upp i trädet jag bara nådde för att aldrig någon igen skulle kunna läsa den, när jag kände ett iakttagande. Bakom mig, eller snarare under mig, stod en turist med asiatiskt påbrå och fotograferande mig så vilt att jag nästan funderade över om han möjligtvis kunde förväxlat mig med prinsessan. Eller kanske Soffipropp, i min högst oklara snedtoffs. Och jag minns att jag tänkte att oj, vilket misstag du gör käre turist från långt, långt borta, dessa orakade innebandyvader kommer sällan bringa några goda minnen från Wannås, det kan jag ju lova dig.  

Så om jag ska vara ärlig till 98%, vilket fortfarande är cirka 63% för mycket, och även om det kommer få er att dra förtretliga suckar, så åkte jag faktiskt till stor del iväg för att finna någon sorts av förvirrad kärlek till mig själv och till någon annan. På min lapp till Yoko Ono står det "Jag vill hitta mig själv och kärlek, långt där borta i Australien". Så naivt och klyschigt att jag nästan äcklas av mig själv när jag tänker tillbaka på det. Men idag, snart 20,5 år übergammal har jag kommit till en och annan insikt. Kanske inte fantastiskt banbrytande, men hur ska jag kunna hitta något, som inte är förlorat? Jag är ju här, i min halvsvettiga hostelssäng mitt i centrala Melbourne. Högst väldigt mycket jag. Inte kommer det göra någon skillnad att jag åker till Indien, hänger med ett gäng klänningsklädda gubbar med prick i pannan och inte yttrar ett knysst på en vecka. Jag kommer ju fortfarande heta samma namn, ha samma okontrollerat lockiga hår och grönmelerade ögon. Jag kommer fortfarande få hjärtklappning av köer och avsky folk som snarkar. Jag kommer inte kunna radera vardag med rutin. Vad jag däremot kan göra är att börja bygga mig själv. Göra saker som tar mig en bit på vägen till den människa jag vill vara. För varje dags backe jag bestiger med den inställningen, så kommer jag komma lite närmare molnen. Det låter så himla mycket lättare dessutom. Jag är komplett värdelös på att leta, men nog vet jag hur man bygger. Och sedan det där med kärlek. Särrrlek som finnarna säger och som jag tycker låter betydligt mer logiskt. (Det lägger sig också vackert på tungan, tycker jag.) Det har jag ju hittat. Det har jag idag, snart 20,5 år stenåldersgammal, genom en nu ofattbart värdefull vän insett. Det tog mig faktiskt inte mer än 24 timmar på australienskisk mark. Min kärlek hittade jag i hänförande, härliga vänner. Bottenlös, villkorslös och helt oersättlig kärlek. De är sådana som kommer älska mig fastän jag kanintuggar i mig päron, samlar det i kinderna och sedan ogenerat spottar ut det i yoghurten. Personer som ringer dagen efter fastän jag fräste som en rabiessmittad katt åt dem när de tog min sista tequilashot ifrån mig där vid tre-snåret. Dem som jag skrattar med och kan räkna med och vara precis så översvämmad i färgpalettens alla känslor med - utan att de springer iväg med händerna för öronen. Åh Gud, tack Gud, tack för dem (eller kanske åh Zlatan, för som svensk så worshippar jag mer sådana som Zlatan och ABBA än hen där diffusa Gud). Åh, vad mitt nedkylda lilla Skånehjärta klämtar hårt för dessa människor. 

Idag vaknade jag ensam. Eller jag vaknade i ett rum med tio för mig helt okända personer, men kände mig alldeles panikfyllt ensam. Jag flydde ut i en närliggande park och satte mig ned på en filt och stirrade på alla människor för skyndade förbi mig, alla på väg till något. Alla med ett syfte och ett mål i blicken. Först frågade jag mig, som jag många gånger gjort på den där resan, vad det är jag egentligen håller på med? Vem tror jag att jag är, som ska klara av att föra mig utan minsta tillstymmelse till trygghet på andra sidan jorden ensam? Jag gjorde en pudel i tron på att bara jag lämnade allt hemma, så skulle sedan bitarna per automatik falla på plats. Att det skulle finnas något högre gömt, en utopi liggandes någonstans där under spackel och tygtrasor. Att jag huxflux skulle bli något annat och därmed inte behövde någon mer. Jag drack mitt medköpta kaffe och tog några djupa andetag som alltid fungerat dämpande för mig. Sedan sa jag högt, med en lätt schizofrenisk Dr Phil-röst, att jakten på mig själv inte är något självspelande piano, utan något som jag hela tiden måste underhålla och arbeta för. Likaså idag. Ett djup andetag, en sipp till av mitt nu avslagna kaffe och en tanke på alla mina vänner som fortfarande i allra högsta grad är där, även om jag inte är just med dem. Och plötsligt var jag lugn, tog ner luvan som jag gömt mig under och lät världen bli lite mer verklig.  Kanske är det så, att om jag alltid bär med mig hela mitt hjärta, då kommer jag heller aldrig gå riktigt vilse, sa mitt andra jag i sitt allra mest pedagogiska tonfall. 

Och på sätt och vis så känns det som att denna dagen blev periferin av min resa i Australien. Jag är långt ifrån färdig med mitt äventyr, men önskan i Yoko Onos äppelträd, den har till stor del uppfyllts.

[mumlamera]

Rummet luktar bakfylla och ånger. Tjejen på andra sidan rummet försöker vagga sig själv till sömns igen, likt ett spädbarn. Fram och tillbaka. Hennes hår ligger i stripor över de bruna axlarna och gårdagens mascara har lagt sig som en linje av asfalt under ögonen.  Det luktar bakfylla och ånger.  På golvet står mjölk. En halvfull förpackning. Det står ölburkar. Komplett tomma, allihop. Påbörjat rökta cigaretter ligger i vimlet på golvet.  - Vem släcker en påbörjad cigarett? Eller vem sparar en tänd? Hela detta rum i vakuum och frågetecken, gömt mellan en parentes och slutkört med ett utropstecken. [Slut!]

Mina lakan ska jag lägga i tvätten även om jag vet att det är jag som är smutsig.  

Och ett stygn av saknad slår mig. Jag saknar inte någon eller något utan helheten och tryggheten och självklarheten av att vara ett naturligt inslag i bilden. Jag saknar männen i kostym som vänder sina ansikten upp mot solen när våren gör sitt försiktiga intåg. Som blommor. Lilla Paris vackraste blommor, det är folket. Barnen i parken och pensionärerna på parkbänkarna. Tulpaner, liljor, snödroppar. Några maskrosor. Fantastiskt hur livet varje år förvånas och glädjs åt att samma sol också denna vår väljer att belysa oss med all sin gunst. Det ligger något vackert i den förvåningen. Här finns inte något liknande. (En viss förvåning när solen någon dag lyser med sin frånvaro). Under en av dessa dagar; när den svenska avundsjukan kommit på sin kant; så bytte jag alla våra glödlampor i lägenheten.

Trots att den enda som egentligen var trasig var jag. 

Jag gick ut i korridoren, sjönk med ryggen mot väggen ned på golvet och blev sittandes. Min laptop i knäet och mannen med stort D i öronen. [Avskärmad]. Det var precis när livet börjat ta en törn mot verklighet. Mot rutin och kanske, kanske trygghet. Men så kom han; från andra sidan av alla sidor som det går att vara andra på. Så långt ifrån en förväntning kan vara. Två varma händer djupt under mitt kalla skinn. Natten blev ickeexistent och alldeles för kort trots att alla nätter innan känts som evigheter. Fylld av mörker och sagor och händer mot en vägg som frös av AC:n. Allting var plötsligt magi och up-side-down utverkade vi stordåd.  Men dagen kom. Den gör ju liksom alltid det. I korridoren stod han igen och mätte mig med blicken som för att se mitt värde. 0,87. (Det känns rimligt att han tänkte det). En liten fläck på högra hörnet av hjärtat, det var vad jag fick. I den sekundens insikt ville jag lätta mina bomullsvingar och flyga till något långt, långt bort. Det fanns ingen rutin kvar att präglas för. Utanför hörde jag kakaduorna sjunga för att de slapp vara människa.

När dörren slagits igen slängde jag alla våra IKEA-ljus. Fastän det bara var jag som var bränd. 

Så jag bestämde mig för en ny början. Inga slut; inga avsked; inga “aldrig igen”. Jag bedrog såväl min hjärna som mitt hjärta. Säkert kommer de någon gång få reda på mitt förräderi men då ska jag berätta att jag endast gjorde det för oss. [Självbevarelsedrift]. Lindar in stukningen i påhittad optimism. Om jag intalar mig själv tillräckligt många gånger kanske det också blir sant.  Så jag och min början och mina likasinnade tog en väska under armen och flög till något långt, långt borta. (Jag glömde mina bomullsvingar).   

Och på alla dess sätt som jag inte nämnt, men som jag sedan tidigare på min näthinna målat så full av färger, hade mitt äventyr kunnat bli - men så blev det inte. Den andra vägen ledde långt bortom engelsktalande hjärtan och kvällar i sudd. Den andra vägen ledde till; ja, det vet jag inte än.

Någonting blir det alltid.

[mumlamera]

Jag hatar inte, men.

Vi är tillbaka på dansgolvet, trots att vi lovat att oss själva att det för längesedan varit tillräckligt. Vi dansar. Låter tonerna gå som vågor ut i kroppen, genom alla muskler, ut i fingerspetsarna. Vid kroppens slut tar en annan kropp vid. Varm och bestämd. Men, jag vill ju inte? Det tycks vara irrelevant eftersom han inte visar minsta tecken på att bry sig om mitt intresse, det räcker att han själv är tänd som ett tomtebloss. Det är glöd som far och flyger runt om i hela lokalen. Två händer runt midjan och och två läppar tryckta mot något som bara tillhör mig. Trodde jag. 

Jag har skrivit om det förr och jag skriver om det igen. Ska skriva tills jag känner att jag på något plan har gjort en skillnad, om inte för systraskapet så för mig själv. För kommande döttrar. 

Den allmänna köttmarknad som jag nu märkt även råder på ett internationellt plan, är inte bara förnedrande, kränkande och sexuellt ofredande - den får en att tappa lusten. Lusten till att dansa; lusten att sjunga; lusten att le. Att våga möta ett leende. (Trots att man använt Listerine och blekt tänder för pengarna man inte har.) Aldrig vill jag att någon ska råna mina döttrar på den lusten.

Så man kan kalla mig pessimist. Svår. Olycksprofet. Allt kanske till en viss del stämmer. Oavsett så kommer jag aldrig kunna finna mig i de sexuella trakasserierna som flödar i epoken som jag av någon tilldelades att födas in i. Hoppas jag åtminstone, av hela mitt hjärta. För likt det kan göra ont i mitt bröst av all ensamhet, så kan det också göra precis lika ont av att inte få vara just ensam. Att vilja ha kakan och samtidigt äta den, fast ändå helt tvärt om. Jag vill inte: bli nekad ett jobb för att jag är tjej. Få ett jobb för att jag är tjej. Bli nekad inträde för att jag ser ut på ett visst sätt. Bli insläppt för att jag ser ut på ett visst sätt. Stå ensam i bar med mungiporna vid knävecken. Bli tafsad på i en bar för att jag inte stod med mungiporna vid knävecken. Jag vill inte bli hånad eller skuldbelagd för att jag har en klänning med urringning. Jag vill inte bli ofredad eller tagen på för att jag har en klänning med urringning. Jag vill inte bli bemött, behandlad, tolkad eller betraktad på ett visst sätt, för att jag tillhör ett visst kön.

Han kallar in henne som att hon var en liten kissekatt. Hon viftar lyckligt på svansen och skuttar på en valps bekymersfria ben dit. Förstår hon på vägen att detta helt omöjligt kan vara första gången han provar strategin? Att någon annan har lika självklart som blodet i kroppen (och hans nu dirigerande stav) redan fallit och att han lever vidare på denna succés våg. Bryr sig egentligen inte om hon är hon, eller hon är någon annan. Jag kan så tydligt se den drillade sambadansen fram mellan tjejerna, att han rör sig med en målinriktad blick. Förr eller senare kommer någon att säga ja, fångas i hans lejongrepp och ligga naken mellan smutsiga lakan. 

Kommer mina barn födas till ett sundare ideal och ett hälsosammare genustänk? Jag får nog bara leva på hoppet i den frågan. Hoppet på att lågan för tron på jämställdhet aldrig slocknar.  Att kvinnohatet i princip funnits lika länge som människan vandrat på jorden finns dokumenterat sedan länge, men att manschauvinismen fortfarande tillåts verka och frodas i vårt så kallade välutvecklade samhälle får mig skämmas att jag överhuvudtaget tillhör människosläktet. Vem skapade denna klyfta från första början? Vilka var männen som indoktrinerade sina lika att tro att de på ett såväl intellektuellt som fysiskt plan stod ovan kvinnan? Var i detta vakuum föddes hatet? Vad gjorde vi, gör vi, som till denna milda grad utgör ett sådant hot, så att vi måste förtryckas? 

Jag säger siffran och han tittar med både en besviken och äcklad blick på mig. Det bränner som nålar mot min hud och jag drabbas av en ofrivillig skamkänsla. "Det trodde jag inte om dig". Tystnad. Fast sedan rycks jag ur min trans och blir förbannad. Jag har inte delat med mig av mig själv till många och även om jag så hade gjort det så hade det inte spelat någon roll. Det har alltid varit, och kommer alltid vara, mina val och min kropp. Han har dessutom själv en siffra på en bra bit över det dubbla. Men när vi sitter där mitt emot varandra framför TVns illvilliga sken verkar det oväsentligt. 

Det är en patologisk samhällsopinion som råder där män åter tilldelas rätten att till fullo leva på det sätt de behagar, medan kvinnor blir kränkbara från första åtagande eller snedsteg. Vi har blivit så matade med denna uppfattning att vi förutom att bara följa den, även tillåter den bli en legitim sanning. Så jag låter min alarmklocka åter en gång gå av och ber bara för att vi alla vaknar nu. Att vi låter oss leva på än det sätt som behagar oss.  Att vi istället för att tatuera in citat vi hittat på sociala forum införlivar den gamla mediaprofilen Grynets slagord. "Ta ingen skit!". Gärna i en fet text mitt i handflatan, så att vi aldrig glömmer.