Jag har läst och uppskattat @niklasorrenius långa texter i flera år. Konstigt nog känns "Skotten i Köpenhamn" inte så mycket längre än hans reportage, trots att den är 400 sidor lång. Orennius idé är att undersöka yttrandefrihetens gränser i Sverige med Lars Vilks som studieobjekt, men konstnären är inte så mycket i fokus som jag väntat mig. Orrenius har vett att göra huvudpersonen till bifigur för att rikta ögat mot bokens huvudämne, och är glädjande nog inte med särskilt mycket själv heller. Han observerar ett möte här, blir visiterad där, lämnar en lapp under en sekatör där. Efter några hundra sidor undrar jag vad Orrenius egentligen tillför? Analyserna verkar få och det tycks nästan som om han bara observerar och skriver ut observationerna rakt av. Det är förstås skickligt gjort att få läsaren att känna så, och däri ligger Orrenius storhet som berättare. Han tar inte ställning, stör inte med onödiga krumelurer och kommentarer kring vilka han träffar och effekten är att hans röst inte dyker upp på sidorna, utan i mitt huvud, sammanblandad med mina egna tankar, helt utan den distans till en bok som jag brukar känna. Kanske är det därför boken inte känns längre än ett vanligt DN-reportage? Och kanske är det därför han vinner #augustpriset för den här boken imorgon? Jag tror det. #persboktips #niklasorrenius #skotteniköpenhamn #reportage #fackbok
