Promenera eller spatsera?
Det är påskdag. Vi har övernattat på sommarstugan och lämnat de två äldsta flickorna på gården för att gå på promenad med två-åringen. Aprilsolen värmer när vi kommer ut från skogen och svänger ut på kalhygget. Frun säger: ”det är ganska skönt att gå i en två-årings takt”.
Och det är det ju. För sällan promenerar man i den takten. Vi funderar på några synonymer till orden gå och promenera. Flanera, spatsera, vandra, marschera kommer vi på. Andra är strosa, traska, ströva.
Vi fortsätter att samtala om ord och språk. Språket lever som bekant. Nya ord kommer in, ord som inte används faller bort. Ord som beskriver att ”förflytta sig till fots” genomgår också förändringar. Ord som allt mer används i den betydelsen är gå och promenera. Vandra kan också användas. Ord som faller bort är flanera, spatsera, ströva och i viss mån strosa.
Vad beskriver en sådan här utveckling? En ”promenad” är nyttig. Den ger motion, avbrott och frisk luft. En promenad kombinerar nytta och nöje. Promenaden har ett mål – det kan vara en sträcka eller en tid. ”Vandra” används för att beskriva en upplevelse, som att ”vandra i fjällen”.
Men den lustfyllda förflyttningen till fots, som stannar upp för att känna solen i ansiktet eller för att se hur smältvattnet rinner, den saknar vi snart ord för. Tomas Sjödin skriver i ”Det händer när du vilar”:
Att vila är att bestämma sig för att det just nu är bra nog.
Flanerandet, spatserandet, strosandet och strövandet beskriver detta. Just nu är det bra nog. Men dessa ord använder vi nästan inte mer. Det målinriktade är på intågande. Det marscherar in.
