Ibland när jag vänder mig om och ser tillbaka på mitt liv så har jag svårt att se en driftig mångsysslare. Jag ser en flykting.
Mitt liv började med att vi flydde: från flygplansbomber, politiska hot och en kompromisslös regim. Sen har jag bara fortsatt fly. Fortsatt leta efter en lugn plats där jag kan ställa ner min väska. Komma hem.
De säger att din personlighet sätts innan du är tre år gammal. Mina tre första år var en förberedelse och ett genomförande av en flykt. Så det är alltså det min personlighet domineras av. Kul.
Jag har en god vän, en slags bror, som har en liknande bakgrund. Vi påminner om varandra i utstrålning och äger samma maniska behov av att stämma av med vår omgivning; är jag på rätt väg? Får jag göra det här? Ska jag ha den här slipsen?
Häromdagen pratade jag med min bror i telefon. Vi hörs nästan varje dag. Vi pratade om besattheten av att hela tiden leta efter något som ska göra dig hel. Att vi genom hela livet har letat efter personer, idéer, böcker, filosofer, yogis, gurus, platser, retreats, kurser eller andra sanningar som ska....ja... jag vet inte. Ge dig känslan av att vara klar. Hemma. Färdigletad.
Problemet sa vi, är att om du letar hela livet efter något eller någon som ska göra dig hel så kommer du alltid att se på dig själv som trasig. Eller är det tvärtom? Vad tycker du som läser? Är jag på rätt väg?
Ibland när jag vänder mig om har jag svårt att se den kreativa idésprutan som andra verkar se mig som. Jag ser en liten trött pojke som bara vill sätta sig ner, sluta springa runt med väskan och kartan. Bli klar. Säga: här är jag. Jag är framme nu.
