NAVID MODIRI

[navidmodiri-blog]

Nyföretagardagen i Göteborg

Jag blev inbjudan av Västra Götalandsregionen att blogga om och intervjua föreläsarna på Nyföretagardagen i Göteborg den 20:e mars.

Du kan läsa om dagen här: http://genvag.nu/blogg/nyforetagardagen-2013

Med värme / Navid.

[navidmodiri-blog]

En vardag då allt inte längre faller

Det är måndag morgon och jag stoppar inte i hörlurarna med musik i öronen samtidigt som jag stänger dörren till det lilla huset vid havet. Jag går inte förbi med en soppåse och slänger i det stora sopkärlet vid grinden. Jag åker varken buss eller bil till Malmö. Jag kliver inte in på Minc och äter frukost med Emelie. Vi pratar inte om härskartekniker, populärkultur eller helgens äventyr. Jag tar inte en kopp té.

Det är måndag morgon och jag sitter vid matbordet. I andra änden av rummet finns en stor soffa fylld med färgglada kuddar. Mitt i kuddarna ligger en liten ynklig varelse och snorar. Hennes blick är fast i TV:n. Bredvid henne ligger en platt kanin, en platt ko och en liten randig katt som mer ser ut som en slags dvärgtiger.

För två år sedan var det helt omöjligt för mig att med ett lugnt sinne ställa in möten, uppdrag, rådgivningspass och arbetsmöten med mitt team för att vara hemma med min dotter. Det var inte omöjligt ATT göra det men det var med en känsla av stress, besvärlighet och irritation som jag gjorde det. Inte irritation över henne eller att hon blivit sjuk. Snarare över det fakum att jag var så löjligt sårbar som egenföretagare och att allt föll när jag var borta.

En annan skillnad är att allt inte faller när jag är borta. Alex bokar om mötena och rådgivningspassen. Emelie håller fortet och fortsätter göra research, arbeta och boka in möten med intressanta personer samt driva våra projekt framåt. Jag kan jobba lite från köksbordet samtidigt som jag hämtar clementiner, vatten eller smörgåsar till knyttet i soffan.

Idag känner jag dessutom en stolthet och en självklarhet i att rensa mitt schema för att vara hemma med henne. Det finns en kärlek i det. En prioriteringsordning. En värme. 

Jag är inte världens bästa pappa och har långt att gå både vad gäller ansvar och mognad. Men när hon är sjuk så tar det en minut och så är schemat rensat. Inga konstigheter.

[navidmodiri-blog]

Konsten att tjäna pengar på det du älskar

Inte en enda lärare eller Syo-konsulent talade om för mig att jag kunde starta eget. Inte en enda förälder eller folder tipsade mig om att det fanns ett alternativ till att jobba under en chef. Livet byggdes på det enkla faktum att du föds, pluggar, jobbar och dör. Allt däremellan styrs och kontrolleras av någon annan: föräldrar, lärare och chefer.

  Den 20:e mars bjuder Mind your own business tillsammans med Västra Götalandsregionen in till en nyföretagardag med inspirationsföreläsningar, rådgivning och workshops för dig som driver eget. (övriga medarrangörer är även Almi och Business Region Göteborg).

  Det heter att DRIVA EGET men det betyder inte att du behöver göra allt själv. Det finns människor som har tagit steget till att starta eget företag innan dig och som vet hur det känns, vilka fällor du kan falla i och en hel del andra strategier som kan hjälpa dig på traven.

  Under nyföretagardagen som Västra Götalandsregionen anordnar i Göteborg kommer jag att glida runt och intervjua entreprenörer, föreläsare och rådgivare. Tanken är att sprida det som händer på dagen även på nätet så att även du som inte bor i Göteborg kan ta del av det som händer.

  Förhoppningsvis kommer några av de som startat företag få hjälp, känna sig mindre ensamma och våga fortsätta. Kanske en och annan tar steget till att starta eget. Även om ingen talade om för oss att vi kunde jobba med det vi älskar betyder det inte att vi måste göra samma sak. Vi kan tipsa, inspirera och engagera människor till att starta eget.

Klicka här för att läsa mer : www.genvag.nu

Med värme / Navid.

[navidmodiri-blog]

Det är inte bara ord

Människor som Rosa Parks och Martin Luther King. Adolf Hitler och Lady Gaga. Människor som skriver, sjunger och talar. Som använder ordet som något mer än bara linjer och prickar. Människor som Jonas Hassen Khemiri. Som skriver ett poetiskt brev riktat till Beatrice Ask angående debatten kring REVA och får över en halv miljon läsningar på kort tid.

Människor som förändrar världen med sin penna. Som med orden förflyttar människor till en plats där de inte har varit. Skapar världar, scener, samtal. Det Jonas gjorde med sin text kanske hjälpte många att förstå den vardagsrasism som pågår i vårt land på ett betydligt bättre sätt än många av de politiska beslut som tas varje dag i samma riktning. Det finns rasistiska strukturer och det finns viktiga politiska beslut som behöver ses över, tas och förändras. Men det finns också en känslomässig aspekt av det. De flesta människor i det här landet har inte känt det Jonas har känt. De har inte varit utsatta, påverkade eller haft möjligheten att förstå. De flesta människor i det här landet är inte rasister, de hatar inte invandrare, de vill inte rösta på Sverigedemokraterna. De förstår helt enkelt inte känslan av att bli utsatt för skevbehandling beroende på ursprung eller hudfärg.

Människors som delar med sig av sin berättelse på ett så drabbande sätt att andra känner sig som en del av handlingen. Människor som istället för att skrika JÄVLA RASSE eller stänga dörren istället öppnar dörren, fast bakdörren. Som smyger in i hjärtan, hem och medvetanden och använder orden som nycklar. 

För att uppnå förståelse mellan människor behöver vi förstå mer om människor. Vi föds inte som rasister eller anti-rasister. Vi är inte onda eller dumma. Vi har våra olikheter. Vi kommer alltid att ha våra olikheter. Men vi kan hjälpas åt att förstå varandra. Att tvinga människor till det är nog svårt. Att med ordens hjälp, textens makt och talets besynnerliga magi locka människor till nya perspektiv är med största sannolikhet det som kommer att skapa det Sverige vi vill leva i.

Så tack än en gång Jonas för dina ord. Tack för att du fortsätter skriva om det som är viktigt. Tack för att du använder dina ord för att beröra, utmana och skapa visioner om något annat. Jag är ur djupet av mitt hjärta tacksam och inspirerad. Du får mig att vilja fortsätta skriva och förändra.

Kära Beatrice Ask - http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

Khemiris ord kan bli nystart för antirasism - http://www.dn.se/kultur-noje/khemiris-text-kan-bli-nystart-for-antirasism

[navidmodiri-blog]

Blogg från ett hotell

Jag sitter på Clarion Post och har precis haft möte med PR-chefen. En dammsugare flyter omkring på heltäckningsmattan med en glad man i släptåg. Ett ungt par sitter bredvid mig och snackar design. En tysk pappa läser Jules Verne för sin son ett par bord bort. Jag jobbar lite här och lite där.

Förbereder spelningen på Wendelsbergs folhögskola ikväll med Navid Modiri & Gudarna. Skriver texter till min nya hemsida. Planerar en ledarskapsutbildning jag ska närvara på i England. Får ett mail från en klient som tycker jag ska skriva en bok av min nya föreläsning. Bokar in två dagars bokskrivande. Inser att jag just nu skriver fyra böcker åt fyra klienter och ingen till mig själv.

Dricker en kopp té. Har inte druckit kaffe på två månader. Har aldrig varit så här pigg. Det måste vara meditationen. Frånvaron av konstant skräpmat och kaffe. Att jag börjat göra musik igen. Saker som ger energi. Människor jag tycker om. Någon form av balans. Ro.

[navidmodiri-blog]

Att göra:

- planera inför Navid Modiri & Gudarnas skivsläpp till hösten, boka spelningar, fixa bokningsbolag så jag slipper boka alla spelningar själv, ta möte med skivbolag och lösa artwork, ny logotyp och pressbilder. ( älskar att jag får jobba med Nadim Elazzeh igen som gjorde omslaget till min EP, världen största hjärta och bästa skills inom ljussättning och foto)

- fortsätta göra research och skriva min föreläsning om "Självhärskan - konsten att göra dig själv lite sämre." Emelie har precis intervjuat Peter Gärdenfors för att samla material till föreläsningen. Dessutom har hon köpt en bok till mig som heter "Människan är en berättelse" som bara gör att jag vill släppa allt och sitta och läsa.

- fortsätta bjuda in bra människor till Sverige 3.0-samtalet i Malmö den 13:e april. Vi har fortfarande inte hittat någon lokal - funderar på Moriskan, Stadsbiblioteket, MECK. Snart femtio anmälda. Grymma namn.

- hitta en bra yogalärare i Malmö så att jag inte behöver åka till Stockholm varje gång jag ska yoga.

- skicka nya hemsidetexter till webbdesignern så att jag får upp navidmodiri.com med ett nytt ansikte inom ett par veckor.

- försöka få tag på Timbuktu och boka in vår studiosession i Sthlm.

- göra klart låtarna jag jammade fram med The Royal Concept i källaren på Norrmalmskyrkan.

- kamma mig.

- skaffa mig ett riktigt jobb.

- sluta skoja om så viktiga saker. I love this shit.

Med värme / Navid.

[navidmodiri-blog]

Till alla män på internationella kvinnodagen

Jag vet att det är internationella kvinnodagen men det här är en text till oss män. På samma dag som vi fokuserar på och hyllar kvinnor är det också i sin ordning att vi snubbar tar oss i kragen. Jag vet att det är smärtsamt att se dig själv som en del av problemet så jag har ett förslag. Se dig själv som en potentiell del av lösningen. Men för att göra det handlar det om att ta ansvar.

Jag är själv ett exempel. Hela mitt liv har jag sett mig själv som en man som ser det som en självklarhet att kvinnor och män ska vara jämställda. Jag har vuxit upp med en mamma och pappa som visat mig tydligt att män kan ta ansvar för hushållsarbete och kvinnor för räkningarna. Att det är lika okej att leka med dockor som med bilar. Att man tydligt ska fördömma länder och regimer som behandlar kvinnor illa. Det har nog gjort mig lite slarvig.

Problemet med att se dig själv som en jämställd man är att du slutar utvecklas. Du blir lat.

När jag som 26-åring blev pappa insåg jag snabbt att jämställdhetsfrågan inte alls var så självklar som jag trodde. Jag kände mig inträngd i ett hörn och dålig. Jag tog inte ut lika många föräldradagar, jag var inte lika involverad i vissa aspekter av min dotters liv som hennes mor och det blev mer och mer tydligt för mig att det inte längre var så självklart att jag var en jämställd man. 

Det är smärtsamt att se mig själv som en del av problemet eftersom jag gärna vill vara en av the good guys. Jag är väl inte en sån där mansgris. Jag är väl inte en sån där ointelligent kille.

Jo. I vissa avseenden är du nog det. Och första steget är att erkänna det och medvetandegöra problemet.

Kvinnor ska inte behöva kämpa för att komma upp till vår nivå. Det vore att ha för låga ambitioner. Kvinnor borde sätta målbilden långt över och förbi vad vi män har åstadkommit med oss själva. Och vi män behöver kämpa för att komma upp till vår egen potential som respektfulla och intelligenta människor.

Jag säger inte att jag vet exakt vad jag eller vi ska göra. Jag säger inte heller att jag är jämställd. Långt ifrån. Men jag tänker inte längre gå runt och låtsas som att jag är det längre. Även om det känns skitjobbigt att erkänna för mig själv och andra så är jag inte jämställd. 

Jag behöver träna mer, samtala mer och vara mer ärlig i diskussionerna kring jämställdhet och feminisim. Jag behöver ta tydligare avstånd från både kvinnohat och kvinnoförtryck. Jag behöver säga ifrån i situationer där kvinnor blir illa behandlade. Jag behöver göra det varje dag. I en strävan efter att bli bättre.

Och med det sagt vill jag också slänga ut en stor dos applåder och energi till er kvinnor. Ni är briljanta, viktiga och vackra. Jag är glad i själen över att jag är pappa till en dotter och att jag får följa med på hennes resa i livet. 

Heja er och heja oss.

[navidmodiri-blog]

Att göra om en spårvagn till ett dansgolv

Vi valde den kallaste dagen på året och bestämde oss för att spela in en musikvideo till låten "Någon håll i mig" med Navid Modiri & Gudarna. Gudarna kunde inte dyka upp för att de var utomlands, skulle bli pappor och av andra anledningar. Så det började mer eller mindre med att jag sprang runt på Göteborgs gator i mitt yviga mörka skägg, med en megafon och skrek: Någon håll i mig.

Förutsättningarna kunde varit mer till min fördel. Men det blev en spännande kväll. 

Det hela började med att jag satt på Drottningtorget och att videoregissören Roozbeh Behtaji ( som även regisserat den fantastiska tv-serien "Bastian" som finns på Svt play - http://www.svtplay.se/bastian ) tvingade mig att ropa "Hej" till förbipasserande i min megafon. Hälften sa hej tillbaka och den andra hälften... gjorde inte det....

Sen skulle jag sjunga på en spårvagn. Själv. Eller rättare sagt med min 100-kronors högtalare från Claes Ohlsson i handen där minsta höjning av ljudet gjorde att högtalaren lät som en misshandlad walkie talkie från 1923. Men det gick. Jag fick hälften av passagarerna på vagnen att sjunga och resten... gjorde inte det....

Sen skulle jag lära mig dansa.

Roozbeh har en lillasyster som är mindre ondskefull än han själv och en otroligt duktig dansare. Hon hade dragit ihop sitt dansgäng som hade satt ihop en koreografi till refrängen i låten. Denna koreografi skulle de sedan lära mig. Eller ja, koreografi vet jag inte. Det var enkla danssteg så att en plattfot som jag själv skulle kunna stega mig igenom det. Och det kunde jag. Tydligen var jag en naturbegåvning. Det gav mig kraft inför fortsättningen av kvällen. Vi skulle nu iväg för att hämta min kompis Olles bassstation. En stor vit tunna med en enorm ljudanläggning i. Ingen jävla 100-kronors högtalare från Claes Ohlsson alltså.

  Här är jag, Roozbeh och basstationen.

Några veckor tidigare hade vi lagt ut ett event på Facebook där vi bad om hjälp för att spela in vår musikvideo. Vi bad de som ville hjälpa till att ta på sig sköna och färgglada kläder, ta med sina partytricks och möta upp oss mitt i Nordstan i Göteborg. Ett trettiotal glada typer dök upp och Roozbehs fru Jasmine och hennes vän hade fixat fika till alla. Vi hängde och snackade lite och begav oss sedan ut till Brunnsparken för att sätta på musik i bassstationen och dansa loss totalt till låten.

  Här dansar vi loss totalt till låten.

Här är en skön lirare som undrar vad vi gör. Spelar in musikvideo svarar jag. Jasså säger han, får man vara med. Ja det får du, kan du dansa undrar jag. Nej, inte jag inte, svarar han. Då kan du stå här och nicka med huvudet om du gillar låten. Det gör jag svarade han.

Vi drog med hela gänget och bassstationen på en spårvagn och fortsatte att skrika "Någon håll i mig" och höja temperaturen. Det var lite skillnad att göra det med uppbackning. Både vokalt, musikaliskt men också gällande människorna.

Vi fortsatte upp till Poseidonstatyn på Avenyn och spelade in en scen där och gjorde även en rullandes scen där jag sköt bassstationen framför mig och hela det dansande gänget flippade längs med sidorna, bakom och framför mig. De sovande ryckte i sina sänger längs med den stora boulevardens gator. Kanske log de lite. Kanske muttrade någon stackars gubbe "Någon håll i mig" när han föll ur sin säng.

Vi tackade gänget som hade dykt upp och bestämde oss för att göra ytterligare ett stopp innan vi skulle avsluta på den stora festen nere vid Röda Sten där musikvideons sista scen skulle spelas in.

Det extra stoppet gjorde vi hemma hos Roozbehs och min kompis som har byggt om sitt vardagsrum till en bar.

Det som hände var att stället bestod av hälften svenskar och hälften iranier. Så det blev ett jävla handklappande och dans. Man kan se här på bilden att det också dykt upp en av Gudarna ( Jacob längst till höger ) och han klappar som om han inte har sett iranier tidigare. Vilket han har. Vi har känt varandra i flera år.

De sista bilderna från själva festen får ni inte ta del av utan helt enkelt hålla utkik efter videon när den väl kommer. Och det handlar inte om att jag snålar utan om att den som väntar på något gott och hela den biten. Jag kan ju inte ge dig hela musikvideon i stillbilder. Då har du ju inget att se fram emot. Så snäll är jag. Faktiskt. Så tills nästa gång kompis. Keep it real.

Med värme / Navid.

[navidmodiri-blog]

Jag älskar måndagar

Jag älskar måndagar och jag inser så fort jag skriver det att om jag hade läst det som inledningen till en text så hade jag förmodligen letat upp personen som hade skrivit det och gett honom en kram. I ansiktet. Med min hand. Hårt.

Trots det så älskar jag måndagar. Och jag står för det. Det handlar om tre saker.

(det är här du undrar om jag verkligen tänker lista tre anledningar till att älska måndagar, du förbereder handen till en örfil ifall vi skulle ses på stan)

För det första så tycker jag om det jag gör. Alltså det jag jobbar med. Det är en stor skillnad på det jag gör och det jag jobbar med. Kanske inte en enorm skillnad eftersom jag gör mycket och mycket av det skulle i andras ögon ses som jobb. Men ändå. Skillnaden finns där. Jag tycker både om det jag gör och det jag jobbar med. De flesta av mina klienter och kollegor är goda vänner eller på väg att bli. Det är en anledning till att kommunikationsbyrån jag håller på att starta kommer att heta som den heter. Jag tänker inte avslöja vad. Men ni får se.

(det är här du letar upp mig på Facebook för att skriva på min wall att jag är en hippie.)

För det andra så älskar jag måndagar för att alla andra verkar tycka att det är en jobbig dag. Jag gillar att gå i motsatt riktning. Obstinat kanske. Puberalt. Nästan lite drygt. Jag håller inte med dig.

Alla andra har fel. Måndagar är en fantastisk dag, det är som en vardagsversion av en flygplats : fullt med öppningar och destinationer. Allt är fan möjligt på en måndag. Söndagar däremot, där kan vi snacka ångest, veckan är borta, du har försakat alla chanser till att göra något gött. Men måndagar. Därifrån kan du flyga vart du vill.

(det är här du startar en kampanj för att alla bör avfölja mig på Twitter)

För det tredje så älskar jag måndagar för att det oftast betyder att jag får sitta på mitt kontor, vara hemma på kvällen och inte behöver packa en väska för att resa någonstans. Jag älskar att resa. Jag älskar också att vara hemma, sitta på mitt kontor, spendera en hel dag med att tänka, skriva, gå igenom vad som behöver göras och få gjort saker som legat och väntat på att jag ska göra dem. Det finns få saker som det finns så mycket njutning i som i att skriva en lista på vad som behöver bli gjort, bocka av listan och bli klar med den. Se att det händer något. Det är som att diska. Jag står vid vasken, det är smutsigt, jag sätter igång och efter en halvtimme är det rent. Dra med trasan över stålbänken. Allt lödder är borta. Själen är lugn.

(det är här du funderar på att ta ett bad med din brödröst och skriva ett avskedsbrev där du skyller på mig.

Måndagar är fantastiska. Det är samma sak med månaden augusti. Det är samma sak med flygplatser, centralstationer, nya relationer och förfester. Allt är möjligt. Ingenting har skitit sig än. Det går fortfarande att skapa något bra.

[navidmodiri-blog]

Salman Khan. En av mina bästa världsförändrare skulle hjälpa sina kusiner med matteläxorna och gjorde små Youtubefilmer. Idag hjälper Khan Academy över en miljon människor över hela världen att lära sig genom att använda video och interaktiva övningar.

[navidmodiri-blog]

Sverige 2.0

Det handlar inte bara om invandrare. Det räcker inte med att vi visar upp bilder på Zlatan, Laleh, Timbuktu och Nyamko Sabuni och säger "Titta, vad duktiga de är!" Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i - ett Sverige där en liten grupp människor definierar svenskhet utifrån midsommarstång, flagga och folkdräkt eller ett Sverige där svenskhet rymmer nyfikenhet, öppenhet och mångfald. Det handlar om hur vi behandlar människor vi inte känner. Det handlar om hur vi tar hand om främlingar. Det handlar om hur vi ser på olikheter. Det handlar inte bara om invandrare. Det handlar också om bögar, flator, udda fåglar, annorlunda idéer och sånt som inte passar in i en viss norm eller box. Det handlar lika mycket om Öckeröfamiljen som flyttade till Sävsjö och blev utfrysta för att de kom "utifrån". Det handlar lika mycket en kompis till mig som inte blev insläppt på en nattklubb i Göteborg för att han hade Downs syndrom. Det handlar lika mycket om att min dotter ska få leka med Spindelmannen och Barbie. Jag älskar det här landet. Jag vill bo här och jag vill att mina barn ska få växa upp här. Jag vill att de ska få träffa människor från alla möjliga samhällsklasser och länder. Jag vill att de ska få prova klänningar och kostymer, landsbygdsliv och storstadsfest.

Jag vill inte välja. Vill du?

-

Vi flyttade till Sverige 1985 och jag minns att jag de första 12 åren trodde att vi skulle flytta tillbaka till Iran. Så fort jag kände mig som en främling så kunde jag rymma in i tanken på att vi en dag skulle flytta tillbaka. Den där pusselbiten i hjärtat som fattades skulle fyllas med saffran. 1997 åkte vi tillbaka för att hälsa på kindnypande mostrar, mustaschprydda farbröder och yoghurtförpackningsskrynkliga farmödrar. Det första som hände var att en ung kille på stan pekade på mig och sa: turist. Främling. Blatte. Turist. När vi kom tillbaka till Sverige var jag förvirrad. Var fanns min flagga. Var jag iranier eller svensk. Jag kände mig rotlös. Hemlös. Främmande. 15 år senare har hålet i hjärtat fyllts med annat. Rötterna är fler än någonsin. Det finns ingen rotlöshet. Det finns ingen flagga. Det finns hur många som helst. Rötterna spretar åt alla håll. Ett nätverk av människor runt mig som får mig att känna mig som hemma. Sverige är alla ni. Sverige är du kompis.

-

Kära Jimmie. Att koppla beteenden till ras är väl definitionen av rasism? Jag försöker verkligen förstå Sverigedemokraterna. Jag tror att förståelse är en nyckel. Sen finns det en del av mig som är jävligt förbannad, sårad och ledsen. Men jag gör mitt yttersta för att lyssna, förstå och sen prata. Alternativt skrika lite ibland. Jag tror på ett bättre Sverige. Jag vill att du som läser det här

ska tro på ett bättre Sverige. Du också Jimmie. Att känna hopp och att sprida hopp känns otroligt relevant och aktuellt, i synnerhet nu. Att koppla framtid till hopp är väl definitionen av ledarskap? Jag försöker verkligen förstå Sverigedemokraterna. Ser inte så mycket hoppfullhet där dock. Inte så mycket framtid heller för den delen. Mer att det handlar om att begränsa, återgå och hitta tillbaka till en svunnen tid. Jag vet inte. Jimmie. Du kanske är som en av de där killarna som var populär på högstadiet men blev besviken på dig själv som vuxen och sen under din 30-årskris åkte tillbaka till fritidsgården och började ragga på 12-åringar och köra moppe. Att leva i ett mångfaldssamhälle är inte ett val du kan göra åt oss när vi lever i en global värld. Du kan inte stänga ute resten av världen. Vi är för många. Vad sägs om att hitta ett sätt att leva tillsammans istället? Ett sätt att hitta styrkor i våra olikheter? Jag är helt övertygad om att det går. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att det är svårt. Jag säger att det kommer att vara värt det. Med värme / Navid.

[navidmodiri-blog]

Vill du bli redaktör för podcasten "Fuck your fears"?

Våren 2013 startar podcasten "Fuck your fears" med Johannes Hansen och Navid Modiri Johannes är personlig rådgivare åt toppchefer i näringslivet, elitidrottare och prisbelönta entreprenörer. Just nu föreläsar han om hur du kan bli modigare genom att utmana och leka med dina rädslor. Under 2013 släpper Johannes boken "Fuck your fears." Navid är känd som artist, programledare i Tv och radio och har arbetat som föreläsare och konsult åt företag som Ikea, Spotify, Volvo och Monki/Weekday. VAD: Vi söker just nu en redaktör som kommer att ansvara för klippning, administration och marknadsföring av podcasten. VEM: Du ska vara självgående, disciplinerad och flexibel. Du ska kunna lösa problem, älska att jobba och trivas med utmaningar. NÄR: Introduktion under hösten, lansering januari 2013. VAR: Stockholm. HUR: Skicka ett mail och berätta för oss varför du är rätt person, vilka som är dina svagheter och styrkor samt vad du har för vision för podcasten. Bifoga CV, referenser och personligt brev. Skicka senast 1:a dec till [email protected]

[navidmodiri-blog]

Från Slipknot till superkonsult

Jag sitter på Sheraton hotell i Stockholm och äter frukost. Deras utbud av frukt är magiskt och jag har sovit i 8 timmar. De spelar John Mayer i högtalarna och jag får plötsligt syn på mig själv utifrån. En yngre version av mig promenerar förbi och tittar in. Under ett ögonblick tittar vi på varandra. Den yngre versionen har en palestinasjal runt halsen, stora hörlurar tätt tryckta mot öronen och Slipknot pumpande på tinnitusvolym. Den äldre versionen av mig tittar ut och ler. Han har en ljus jeansskjorta, lite skägg och en mjuk blick. Den yngre versionen tittar på den äldre, skakar på huvudet och går vidare. När jag var sjutton åkte jag till Stockholm en sån här dag. Jag skulle bli fotograferad av tidskriften Glöd, en ungdomstidning som du kunde hitta på ungdomsmottagningar, skolor och fritidsgårdar. De hade anlitat mig som krönikör och nu skulle jag bli fotograferad. Jag minns att det var kallt och att jag gick förbi Sheraton hotell och kikade in. Det såg ut som en annan värld. Vuxna män satt med sina väskor och skägg. Den sjuttonåriga versionen av mig hade undrat vad den tjugonioåriga versionen av mig gör på Sheraton. Varför jag njuter av frukt, sömn och John Mayer. Den sjuttonåriga versionen av mig skulle frågat hur jag förändrar världen, om jag fortfarande skriver dikter och varför jag jobbar så hårt på att vara noggrann. Jag avslutar min frukost och går ut i bilen som väntar på mig. Min kollega sitter vid ratten och vi ska köra till Linköping, det händer saker i våra mobiltelefoner hela resan, på plats så gör vi en föreläsning tillsammans. Efteråt planerar vi vårt nästa uppdrag, bollar detaljerna i ett konsultuppdrag vi har tillsammans. Han frågar hur det går med min bok, min nästa skiva med mitt band och om jag längtar efter min dotter. Han säger att jag ser glad ut. Jag nickar.

[navidmodiri-blog]

Jag hatar dyra konsulter som löser problem

Jag älskar mitt jobb. Vissa dagar snurrar det så många tankar, processer, idéer, känslor och resonemang i kroppen att jag behöver stänga av all elektronisk utrustning, fälla upp mitt skrivbord och blunda när marken försvinner under fötterna. Och jag älskar fortfarande mitt jobb.

Jag åker runt med tåg, flyg och buss och träffar alla möjliga olika typer av människor och arbetar med kommunikation, förändringsprocesser och kreativitet. Igår var det 100 medarbetare från de 12 folkhögskolorna i Skåne, nästa vecka är det Posten, veckan därefter 200 nyföretagare i Stockholm och Linköping, veckan därefter ett litet företag som ska släppa ett app-spel för hjärnträning.

Det finns en sak jag har tänkt på den senaste tiden och som hör ihop med alla de här människorna jag träffar. Som hör ihop med alla uppdrag. Alla situationer:

Jag vägrar lösa deras problem.

Jag vet att det låter märkligt med tanke på att jag jobbar som konsult och föreläsare men jag har väldigt svårt för konsulter och föreläsare. Jag vill inte konsultera, jag vill hjälpa människor att förstå. Jag vill inte föreläsa, jag vill hjälpa människor att förstå. Jag vill inte skapa lösningar. Jag vill hjälpa. Människor. Att. Förstå. Varför?

Så att de kan lösa problemen själva.

Eddie Obeng talar på ted.com om hur vi hanterar förändring. Eller snarare om hur vi inte hanterar förändring. Det Eddie talar om är att vi försöker hitta lösningar och svar istället för att skapa färdigheter. Förändring är inte ett svar. Det är inte en lösning. Så fort du har en lösning så har den blivit omodern och du behöver hyra in en dyr konsult till för att hitta nästa lösning, nästa programvara, nästa big thing. Jag hatar dyra konsulter som ger dig kassa lösningar. De är precis lika kassa som kassa föräldrar som plockar undan efter sina barn eller kassa lärare som istället för att hjälpa eleverna att förstå, löser problemet åt dem genom att ge dem svaret.

Jag förväntar mig otroligt mycket av människor och jag ställer samma krav på mig själv. Jag lärt mig att varje människa rymmer ett segel. När seglet vecklas ut så växer även vi. Och svindeln du får när tankarna snurrar, känslorna snurrar och idéerna snurrar är det där seglet på insidan som pockar på din uppmärksamhet. Som talar om för dig att det kan bli precis hur stort som helst.

[navidmodiri-blog]

[navidmodiri-blog]

Hur många procent av hjärtat använder du?

Vetenskapen talar om att vi bara använder 4% av våra hjärnor. Hur många procent av ditt hjärta använder du? Jag menar allvar. Under en vanlig jävla dag, alla de människor du passerar på gatan, spårvagnen, på jobbet, skolan, arbetsplatsen, hemma - jag säger inte att du ska gå fram till varenda en och prata och dela med dig av hela ditt liv. Det finns inte, det hinner du inte, det kan du inte och varför skulle du göra det? Men de människor du har i ditt liv. Hur stor del av ditt hjärta får de ta del av. Hur många procent av ditt hjärta är närvarande när du talar, arbetar, lyssnar, är ensam. Jag tycker det här är obehagligt att prata om. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Ingen har lärt mig något om det här. Jag kan räkna upp floder i Halland, Bergmans alla filmer, rabbla Usas nationalsång men jag har svårt att känna efter hur det känns i hjärtat. Jag vet inte ens vad det betyder. Hjärtat? Vet vi ens om det är där alla dom här känslorna sitter. Hjärtat. Jag är förälskad. I hjärtat. Jag bär sorg. I hjärtat. Jag hatar dig. Fuck you. Här. I hjärtat. Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag vissa dagar känner mig lugn. Och det känns som att lugnet kommer härifrån. De dagarna snackar jag mot taxichaufförer, stannar lite extra när jag köper kaffe och ser till att jag får kvinnan på cafét hör att jag lyssnar. Jag kanske ger henne boken jag läser. För att hon behöver den mer än jag. För att det känns så. I hjärtat. Jag har inga ord för det. Jag kan inte hitta en rationell förklaring. Det bara känns här. I hjärtat. Jag tycker det här är svårt att skriva om. Jag vet inte hur jag ska avsluta den här texten. Jag bara

[navidmodiri-blog]

Navid Modiri & Gudarna spelar på Pustervik i Göteborg den 30:e november och gör sin första spelning på nästan tre år. Bandet har bjudits in av organisationen Ung Cancer och ska tillsammans med Isak Strand VS TOE, DJ Promoe, Dennis Camitz, Felicia Brandström, J-OL och Johanna Ritscher supporta organisationen i deras kamp för att fucka cancern.

Här köper du biljett: http://www.ungcancershop.se/biljett-p-148-c-166.aspx