2:06! Det får man väl vara nöjd med? Det är fyra minuter snabbare än vad jag hade som mål från början.
Jag har sprungit mina långpass i storm, ösregn, snöstorm. I bitande minusgrader och plus 5. Så då var det väl ganska typiskt att det på själva tävlingsdagen är strålande solsken och klarblå himmel och över 20 plusgrader. Minst! Som tur var hade jag köpt en solskärm att ha på huvudet när jag hämtade ut min nummerlapp dagen innan så jag var ovanligt bra förberedd.
Stämningen ute vid Sjöhistoriska museet var avslappnad och trevlig. Allt var mycket bra organiserat. Snabbt och smidigt lämnade jag in mina överdragskläder och ställde mig i den gassande solen och småpratade med andra löpare i den långa toakön.
Starten var, till skillnad från mina tidigare lopp, både lugn och värdig. Ingen framrusande buffelhjord med vassa armbågar som på Tjejmilen.
Trots att 1600 löpare bara hade en liten trottoar att samsas på i början så gick det riktigt bra.
Efter vätskepåfyllning vid Skansen började fältet spridas ut mer.
Jag hade ju tänkt att ta rygg på 2:09-farthållaren men hon sprang så fort att jag bestämde mig för att inte haka på utan bara lita på mina Garmin och mitt eget tempo. Så den första milen var riktigt njutbar, trots värmen. Lite jobbigt var det väl att banan kantades av helglediga stockholmare som låg och njöt i solen och mumsade i sig sin picknick. Strax före 10 km satt Falun Gong-anhängare på rad i gräset i en tyst protest. Det gav mig nåt att tänka på fram till varvningen.
Efter att jag hade varvat Sjöhistoriska kunde jag tillåta mig själv att tänka: - Nu är jag på väg hem! Jag fixar det här utan mental kollaps. Fast den låg nog lite på lur när jag kom till Djurgårdsbron för andra gången. Överhettad och med svetten rinnande längs ryggen och ansiktet, så stördes min koncentration av en shortsklädd man vid avspärrningen som stod och slafsade i sig en mjukglass och frustade: “Jaha, va äre för brudar som springer i den här värmen då?” Just då ville jag bara kliva över avspärrningen och trycka upp den där glassen i näsan på honom.
Men mitt humör lyftes ganska snabbt igen eftersom jag strax därefter sprang förbi 2:09-farthållaren.
Vid varje vätskekontroll drack jag en mun vatten och kastade en mugg i ansiktet. Och så petade jag i mig min Dextrosol vid 5 km och en Enervit vid 10. Men jag har fått för mig att min mage inte gillar Enervit så jag ska nog hoppa över den i framtiden. Vid 15 km fick jag en bit energibar och vid sista vätskekontrollen drack jag lite energidryck.
På sista varvet sprang vi hela Hunduddsvägen och det började kännas riktigt segt i benen och huvudet. Men inte lika segt som de sista 3 km då mina ben började bli rejält trötta. Till min förvåning så visade det sig att jag faktiskt hade ökat farten lite de sista 2 km. Men det blev ingen sedvanlig spurt de sista 500 eftersom kroppen inte hade lust med det.
Jag tror aldrig jag har varit så nöjd med en löpning som när jag sprang över mållinjen! På 2:06 dessutom. Och så fick man ju ett tjusigt pärlarmband istället för medalj.