Jag tänkte försöka beskriva hur det känns just nu.
Det har ju helt klart hänt nåt med kroppen och i början reagerade jag direkt med panik och domedagstänk. Akuten och operation och hela fadderullan. Inte dö ffs. För det kunde ju vara livsfarligt. Men akuten i coronatider och operera bort min gallblåsa? Vad är det som HÄNDER?
Så jag frågade honom vad han trodde det kunde vara. I början var det lösa svar av det är nog ingen fara, vilket inte kändes nog. Men när det mest akuta stressen och oron börjat lägga sig lite så började jag använda hjärnan igen och inte bara reptildelen. ÄR det här livshotande?
Han menade att han snarare trodde det handlade om att jag behöver göra val, äta bättre och inte vara så rädd för att klara mig på egen hand (som är på tapeten igen).
Jag började känna efter i min kropp. Hur känns det? Måste jag åka ner NU eller är det här för att jag läst något som KAN vara kopplat till det jag har? Så för några ögonblick så struntade jag i alla. Inga läkare eller någon annan utan hur kändes det i MIN kropp? Svaret jag fick var att det inte var livshotande. Jag behövde dock sköta mig och vila och äta snälla saker. Så där stod jag mellan läkares eventuella idé om mig och MIN idé om mig. Vem ska jag lyssna på? Jag valde mig. Jag valde att inte åka ner akut utan använda yoga poser (i soffan) och skonkost deluxe, plus lugnande musik och Louise Hays tankegångar. Jag började tänka mer klart igen. Oron och stressen började lägga sig. “Vi ska klara oss igenom det här kroppen” sa jag och klappade försiktigt på magen.
Nu har det gått typ 5 dagar och jag är mer stabil i kroppen. Det sticker fortfarande till och gör lite ont då och då och det är inte lätt att balansera det här.
Men allt det här är ytan. Varför kommer det här NU och vad vill det mig egentligen?
Det är dit jag velat. Jag tror inte på random eller elaka händelser som mest händer. Det har någon mening, något kopplat till mig långt in.
Jag har ju märkt att när jag äter kaiko och framförallt äter i stress och tröst så fuckar det upp sig REJÄLT. Och nu gjorde jag det där igen, jag sa det högt att så länge det inte har ihjäl mig så kommer jag göra allt för att bli fri och nå mina stora mål. Jag kände det. Det sa jag en vecka innan det här drog igång. och jag tror...och känner att det här är kopplat med en annan väg till målet. Jag tvingas in i skonkost och KAN inte äta mina känslor längre, jag måste (suuuuuck) känna de och acceptera dem. Vilket i sig är rätt jäkla fantastiskt för det leder en ju liksom...rätt igen. Att inte hantera sina känslor genom att äta upp dem, dricka bort dem eller träna bort dem gör att vi bara står still. De är för att skapa förändringar och vågar vi inte möta dem så är det mer same old(!)
Jag har redan märkt att mina tankegångar och saker har skiftat. Tankar på vad fan gör jag HÄR? har dykt upp igen. Det är som om man måste igenom den där mörka otäcka källaren för att hitta rätt igen.
Så jag har gått ner. Jag slutade sparka och hacka på berget och valde att gräva en tunnel istället. Det är svettigt, svårt och jag ifrågasätter min sanity lite sådär ett par gånger om dagen. Gör jag rätt? Dör jag av det här? Det finns inga svar utan mest en känsla. En intuition och att våga lite på...mig igen.
En känsla av att jag behöver det här kopplet nu. För långt ifrån tårtan och jag måste hantera hungern och torrfodret. Tårtan skadar mig bara och gör mig bara för trött för att orka nåt annat än att lägga mig i min koja igen. För att orka springa på ängen är det torrfoder och hantering som gäller. Tårtan är en snabb, ELAK fix som inte leder mig rätt. Allt för att jag inte kan hantera känslor properly.
Så det onda som gör ont är mer som kopplet. En konstant reminder om att nu är det jag som skärper mig och sköter mig. Om jag ska nordväst kan jag inte segla mot sydost. Och jag känner att vågskålen tippar kraftigt åt nordväst nu. Kommer jag klara det eller vänder jag till trygga hamnen i sydost igen? Jag vet inte. Jag känner mest att då är det hundkojan for life. och det...det går inte. Det är inget liv. Eller det är inte därför jag kom hit.
Så jag gräver. Jag känner känslor (försöker iaf), jag försöker prata med min kropp och fråga vad den behöver. Det som var galet rätt för två dagar sen (havregrynsgröt utan något till och en bit grovt rågbröd med lite smör) var inte rätt igår eller idag. Idag smakade gröten pappersklet och istället för att tvinga i mig gegget så frågade jag vad som behövdes istället. Svaret blev sallad och framförallt brysselkål i ugn. Men jag hade neither så jag försökte med spenat istället. Så frukosten blev en halv tallrik havregrynsklet med ytte kokossocker, en halv rågmacka och en mugg med spenat (pyttesmör, svartpeppar, nån droppe citron och droppar av sockerfri ketchup) Det gick ner. Magkatarren var inte nöjd i början men nu verkar det lugnat ner sig.
Så där sitter jag i min lilla jordkoja, i förhoppningen om att grävandet kommer leda mig till den där stranden, det där stället, det där Karinhemma.
Svävar jag i livsfara? Det finns ju 77 tusen saker med kroppen som det kan vara. Min kropp säger “näe men det gör lite ont”.
Men att känna att man lever någon annans liv, att man inte får göra det man vill i livet, det kan göra...”lite ont”. Jag tror det här är gamla känslor som inte hanterats, som nu kommer upp. JAG tror att hela anledningen till att jag tvingades gräva ner mig under berget var för att det går en stig där nere och den leder mig dit jag ska. Men den KRÄVER att jag fortsätter vara sann mot mig, känna och hantera mina känslor och därmed äta det som KROPPEN behöver och inte sorgen.
