#journalistbubblan

[whatsgoingonlove]

En massa skitsnack är allt man hör

Nedan följer ett gäng kommentarer som jag skrev i ett inlägg hos Journalistbubblan.

"Jag fick igår höra av en jag känner att journalister bara är såna som skriver om kungahuset. Så där fick man ju gå in med en mini-informationskampanj. Kändes tveksamt dock om mina fakta om vad journalister är/gör gick in. Har fått höra ett o annat om media och journalister av icke journalister, exempelvis att 90 % av det media skriver om är lögn. SUCK, tänkte jag då.

Har/kommer sluta berätta nu att jag är utbildad journalist, det känns liksom inte som nån idé. Eller snarare, det handlar nog mer om vem jag pratar med. Om det är värt att försöka föra ett intellektuellt samtal med denne. Lite sidospår, behövde bara skriva av mig lite.  

Vill bara korrigera en sak. Jag jobbar alltså inte som journalist idag, jag har dock läst det på högskola. Som sagt, jag är en av dessa som aldrig riktigt fick in en fot i branschen. Men det har ju diskuterats i andra grupper, många journalistutbildade och minskande antal journalistjobb. Men jag ska inte skylla på nån annan, kanske delvis mitt eget fel. Jag kanske inte visade framfötterna tilräckligt mycket, eller hade tillräckligt hårda armbågar.

Men att jag idag inte arbetar med journalistik innebär inte alls att jag inte längre är intresserad av journalistik o media. Och samhällsfrågor. Jag är MYCKET intresserad faktiskt. Jag förstår att man av mitt inlägg kan få, eller kanske, intrycket av att det är journalistkollegor som sagt de saker jag skrev, men nej, det är folk med icke-journalistisk bakgrund. Ibland när jag berättar att jag har läst journalistik för folk så möts jag av mycket fördomar o okunskap om media och journalister, vilket säkert ni idag yrkesverksamma jounalister också får möta.

Men allt beror ju på vem man pratar med, vissa utanför branschen funkar det att diskutera journalistiska ämnen/funderingar, eller samhällsfrågor och politik med. Med andra är det helt bortkastat/bortkastad tid och ansträngning från min sida, det enda som jag får ut är frustration och ilska över deras allmänna okunskap.

Och jag har alltmer börjat känna varför ska jag då försöka lyfta diskussionerna vid ex. fikabordet till en högre nivå. Med vissa är det bara bortkastad tid, bättre då att snacka om ytliga grejer med dessa personer och få sin dos av intellektuell stimulans på journalistiska forum som dessa o annorstädes. Det är därför jag blir lite betryckt när det framförs önskemål om att endast nu yrkesverksamma journalister ska få vara medlem i grupper som denna.

Och ja, jag vet att det från tid till annan dyker upp "troll" här, och jag har heller ingen bra lösning till hur vi ska lösa det. Men jag är väl ett exempel antar jag på nån som inte jobbar som journalist idag, men som trots det är mycket intresserad av vad som skrivs här."

Journalistbubblan, 11 april 2014, om rädslan för granskande journalistik. Journalistbubblan | Bra! Om rädslan för granskande journalistik. | Facebook

Aftonbladet Kultur, Martin Aagård: Kris för svensk intervjukonst, 10 april 2014. Podcastvärldens rädsla för granskande journalistik sprider sig. Kris för svensk intervjukonst

[whatsgoingonlove]

Politikens prinsessor

Som att vrida tiden tillbaka 60 år. Det var min initiala reaktion när jag 2014 såg skärmdumpen på Annie Lööf i Svensk Damtidnings artikelserie Politikens prinsessor första gången. Där satt hon milt leende iklädd turkos festblåsa. Det värsta var dock inte fotot, utan ”artikeln” intill. I den framställdes hon som ett våp vars största intresse var att leka med systersonen samt att oroa sig för stress efter att ha gått in i väggen.

”Sexistiskt och föminskande” som nån beskrev uppslaget. Och som feminist blev man ju beklämd över denna artikelserie. Dels att klä upp kvinnliga politiker i galakläder, men framförallt de fjantiga frågor som ställts till de. Man borde ju iofs inte bli förvånad när det handlar om Svensk Damtidning. Nåväl. Artikelserien med det larviga namnet Politikens prinsessor fick både ris och ros.

Sju kvinnor från olika riksdagspartier hade valts ut. Vad som hände med representanter från det åttonde riksdagspartiet vete sjutton. Valde Svensk Damtidning aktivt bort de, eller var det ingen kvinnlig representant från SD som ville delta? Antar att vi aldrig får svaret på den frågan.

Det verkar som Centerns Annie Lööf fick mest skit. Kanske beroende på att hon var först ut i artikelserien, vad det verkar. Annie Lööf har själv kommenterat artikelserien med orden ”De har intervjuat en kvinna från varje parti för personporträtt, som tidigare val. Anmärkningsvärt och trist att de ramar in det så” samt ”Nej, jag har inte valt Svensk Damtidnings vinkel `politikens prinsessor` på bla Dinamarca, Arnholt, mig, Romson & Jämtin.”

Visste hon inte vad hon ställde upp på när hon tackade ja till tidningen? Källa till citaten finns i Grön ungdoms debattartikel i ETC.

Svensk Damtidning menar själva att de inte hade något problem att få kvinnorna från de olika politiska partierna att ställa upp. Men VARFÖR ställde de upp på en artikelserie där de som de seriösa kvinnliga politiker de är framställs som kuttersmycken. Kanske för att det var kul att bli uppiffad, få snygga kläder på sig och bli sminkad. Vem gillar inte sånt liksom? Egentligen. Det som förvånar mig mest är att Rossana Dinamarca från V lät sig fotograferas och intervjuas i detta sammanhang. Även om hon blev jättesnygg på bilden. Nu har inte jag läst texten Svensk Damtidning skrev till bilden på henne. Men kanske fanns det andra motiv än bara att bli fotade i snygga kläder som låg bakom varför politikerna ställde upp:

”Det är valår, thats why de ställer upp. Fast hey, det finns ju de som tycker hon är snygg på bilden, vlket jag inte kan förneka. jag ser dock längre än så. Men tja, kanske är fel på mig som kvinna att tänka så. alla kvinnors dröm är ju egentligen att vara en pretty "prinsessa". (tillägg: jag var lite ironisk där på slutklämmen). Alltså klart man vil framstå som snygg, men… alltså inget fel i att klä upp sig. älskar långklänningar, det är vinkeln jag vänder mig mot, "politikens prinsessor". låt i så fall Reinfeldt o co porträtteras som politikns prinsar i diverse festutstyrlar, vilket vi inte lär få se...”  Kommentar jag skrev i Journalistbubblan där denna artikel diskuterades.

Tydligen var detta inte första gången Svensk Damtidning använde sig av detta journalistiska grepp. Men oavsett så undrar man ju hur tongångarna har gått på redaktionen när de funderade ut denna idè. Kanske gick det till så här: ”Politikens prinsessor! Jag skulle ha velat vara en fluga på väggen när man kom på detta. Tänk brainstorming. Tänk alla förkastade förslag. Tänk jublet när man kom på detta och kände "så bra, så rätt, så i tiden".

Många i kommentarsfälten slår ner på detta med att det är alltid är kvinnor som ska få den sortens frågor som ställs. Och som ska fotas i finkläder. En kommentar löd: ”Hahaha men håll med om att du aldrig skulle kunna motstå att köpa en tidning med Jan Björklund i trikåer och puffärmar och en prinskrona på skulten. Det är där de stora tidningspengarna finns.”

Några fler kritiska röster mot artikelserien: ”Givetvis går meningarna isär huruvida det här var ett smart drag eller inte. Jag tycker dock att man som politiker under valår bör hålla en seriös framtoning. Politik är inte en lek. Den påverkar människors vardag och liv. Politik får aldrig bli dokusåpa eller modeshow. I min smak är detta omdömeslöst, men det står givetvis dig fritt att tycka Lööf är jättefin. Vad nu det har med politik att göra...”

”Varför kan kvinnliga politiker inte få lyftas fram utan tal om barn och svimmande? Varför fotas hon inte i maktpositioner och VARFÖR i hela världen går man med på att kallas för prinsessa? Prinsessor väntar ju på makt utan att faktiskt ha någon... ”

”Media: "Äntligen fick vi dig Annie! Vi visste väl att du innerst inne är en liten prinsessa som längtar efter barn och inte en kompetent, och ambitiös kvinna!" Varför ställer hon upp på den här typen av objektifiering? Mvh/Centerpartist”

Centerpartiet, 12 mars 2014. Svensk Damtidning har en artikelserie som heter Politikens prinsessor, varje vecka med en kvinnlig politiker från något av sju riksdagspartier. Denna vecka är det Centerpartiets partiledare Annie Lööf i fokus. https://www.facebook.com/centerpartiet/photos/a.405041859340/10152351295384341/?type=3&theater

Journalistbubblan, 13 mars 2014. För att lätta upp stämningen efter alla "mediekritiker" som huserat i gruppen ett tag kan man ju dela med sig av det här smärtsamt humoristiska exemplet på hur politikens medialisering har gått lite för långt. Journalistbubblan | För att lätta upp stämningen efter alla "mediekritiker" som huserat i gruppen ett tag kan man ju dela med sig av det här smärtsamt humoristiska e... | Facebook (genomgången, juli 2025)

ETC, Debatt, Grön ungdom: "Unket och förlegat av Svensk damtidning", 14 mars -14. Svensk damtidning har intervjuat sju av landets mäktigaste kvinnor. Resultatet, artikelserien "Politikens prinsessor", är sexistiskt och förminskande, menar två företrädare för Grön ungdom.  "Unket och förlegat av Svensk damtidning" | Dagens ETC

Expressen: Toppolitiker ställer upp på galabilder, 27 april -14 samt 1 april -16. Så här ser de ut, "Politikens prinsessor", när de har tagit på sig den kände designern Göran Alfredssons galakläder. Och när den kände hovfotografen Charles Hammarsten bjudit in dem i sin studio. – Det är andra gången som vi i en valrörelse har klätt upp våra mest kända kvinnliga politiker. Och de älskar det, säger Svensk Damtidnings chefredaktör Karin Lennmor. Men bilderna har väckt starka känslor. Toppolitiker ställer upp på galabilder | Nyheter | Expressen

[whatsgoingonlove]

Ibland kallas ju Sverige för USA:s 51:a delstat

De svenska medierna fokuserar rätt mycket på USA för tillfället. Kanske inte så konstigt med Donald Trump som president. För andra gången!

Men självklart finns det kritiker, det finns det alltid, som menar att medierna skriver för mycket om USA och borde skriva om andra länder och ledare med. I det här fallet Kina. Tycker mig ha läst samma klagosång förut från det hållet. Bland annat gjordes ett stort nummer för att namnet på Kinas president ej förekommit alls, i princip, i en undersökning om svenska mediers rapportering. Men det kan ju ha skrivits om Kina ändå, utan att presidentens namn nämnts. Något som också togs upp av en deltagare i tråden. Visst, vi svenskar är besatta av att läsa om ”Trumpen” och USA. Men är det så konstigt. Egentligen. Journalisterna skriver ju, till viss del i alla fall, om det läsarna vill läsa om. Några i kommentarsfältet menar även att anledningen till att journalister avstår från att skriva mer om diktaturer är för att där är mer svårarbetat för journalister. Journalister riskerar att hamna i fängelse om de rapporterar kritiskt, även svårt att få tillgång till källor som bekräftar saker. Och det är ju möjligt.

Jag tror i och för sig mest att det handlar om nyhetsvärdering. Läsare i allmänhet är mer intresserade av att läsa om vad som försiggår i USA än om vad som sker i Kina. Intresset att läsa om det avlägsna och svårförståeliga är lågt hos människor. Och mer då, varför föredrar vi att läsa om vad som sker i USA framför Kina eller andra underrapporterade länder?

Jo, dels så behärskar det amerikanska språket, och vi förstår det politiska systemet, åtminstone någorlunda. Men det är mer än det som ligger bakom svenskarnas stora intresse för USA.

Jag skrev så här: ”Jag tycker ändå inte att det är så konstigt att media fokuserar mer på USA. Banden mellan Sverige och USA är så mycket större än mellan Sverige och Kina. Svenskar reser mer till USA än Kina, folk har mer släktingar och vänner där. Och inte minst har vi ju översköljts av populärkultur från USA sen lång tid tillbaka. Vi har en helt annan relation till USA än till Kina. Närhetsprincipen. Inte geografiskt kanske, men kulturellt.”

Jag utvecklar mitt resonemang vidare kring Trump. Sex år sen jag skrev detta och det stämmer nu åter igen. Särskilt sista meningen. ”Sen ska tilläggas att Trump är en speciell figur. Han kan inte jämföras med andra amerikanska presidenter. Kan inte minnas att det skrevs så här mycket om exemelvis George Bush när han var president. Trump drar läsare genom sitt sätt att vara och saker han säger och gör. En udda och kontroversiell fågel i det politiska systemet. Kan ibland komma på mig själv att tänka att hur sjutton kan ha blivit vald till president.”

Artiklar: Kinamedia, 27 november 2018. To get a China visa, Swedish journalist have to answer questions on Gui Minhai, the CCP and me - Kinamedia

Kinamedia, 5 januari 2019. Trump dominerar svenska medier, Xi Jinping inte ens topp 30 - Kinamedia

Aftonbladet, artikelserie om övervakningssamhället i Kina, 2018-2020. Superstaten – om Kinas övervakning

Journalistbubblan, 5 januari 2019. Journalistbubblan | Trump dominerar fortfarande i svenska medier; omnämndes 2018 fler gånger än Löfven och Kristersson tillsammans, valår och regeringskris till trot... | Facebook

[whatsgoingonlove]

Ja, det kan man undra varför det är enbart när vissa böcker gallras ut som protesterna blir så högljudda...

“Samtidigt i en annan verklighet har bibliotek gallrat bland böcker sedan de inrättades medan denna debatt om censur (…) framför allt förd affekterade vuxna män. Verkar totalt gått överstyr i orimlighet och realism när det nu berör två barnböcker . Och skälet är att böckerna innehåller kränkande för folkgrupp begrepp. Man undrar varför inte samma indignation uppstår inför tex utsorterade upplagor av Alice Lyttkens Svenska mödrar väcker samma affekt . Den är stort sett omöjlig att få tag på . På något svenskt folkbibliotek idag.

Så kanske de som tar till stora ord och vill leda folkdomstolen mot yttrandefrihetsbrott istället tog och funderade på vad handlar denna indignation egentligen om. För inte tusan handlar det om att böcker skrivs i nya utgåvor eller byts mot mer läsarönskade titlar.

Jag undrar fortfarande varför det är så viktigt att behålla formuleringen negerkung i en barnbok. Det kan naturligtvis bero på min låga utbildningsnivå. Men är det då inte en önskvärd ambition att den som har en högre sänker sig till att upplysa de mindre vetande till en acceptabel minsta kvalitet.”

Inte mina ord. Detta är kommentarer från en diskussion 2017 inne i Journalistbubblan. En tråd som blivit raderad. Diskussionen tog sin avstamp i att Botkyrka bibliotek valt att gallra ut gamla upplagor av Pippi i Söderhavet och ersätta de med nyare upplagor. Och sen var debatten igång. Om censur och bokbål.... Vad det handlar om är i de flesta fall en önskan från semirasistiskt håll en vilja att behålla texter som innehåller rasistiska uttryck. 

Länkar om ämnet: 

Botkyrka bibliotek erbjuder besökare köpa ”Pippi Långstrump i Söderhavet” – annars eldas de upp - Nyheter Idag

Janne Josefsson hörde av sig, och han har fortfarande fel – Aktuellt Fokus

Därför rensar Botkyrka ut Pippi Långstrump (expressen.se) 

[whatsgoingonlove]

Samtidigt i Kirurgbubblan: `Det är ju bara att ta fram morakniven och cutta bort cancersvulsten. Lite sprit på kniven bara och kör.` Följdeffekt: Inga kirurger i Kirurgbubblan. Kvar blir galenpannorna som alltid vet bäst, alltid missförstår och som aldrig lyssnar på dem som har kompetens. Ungefär dit är Journalistbubblan på väg.

Källa: https://www.facebook.com/groups/207125839302364/permalink/3377138815634368/

Ibland känns det så där inne ja... 

[whatsgoingonlove]

Jo, kritik mot journalister det har man hört en del. Bland annat hört av folk att 90 procent av det som står i tidningarna ska vara lögn. Eh..., ok... Nu är inte jag så naiv så jag tror att allt som står eller man hör är sant. Lite källkritik får man ju ha. Det förekommer säkert uppgifter som är felaktiga, antingen av misstag, missuppfattningar eller annat. Samt rena lögner. Men det här med att texter ska vara "sanna och relevanta" då, nåt som ständigt upprepades på journalistutbildningen. Men, men, jag har ju fått höra med att så kanske det var när jag studerade journalistik för tio år sen inte idag. Ok, nehe, är det så.... Har slutat diskutera journalister och journalistik med folk utanför branschen. Ingen idé för jag får alltid klä skott för de dåligheter som förekommer i pressen.

Mooooi

Rensar lite i min mail och hittar en tråd från Journalistbubblan. En gammal tråd från 2013 (!). En numer borttagen tråd där en ”kvinna” rasar mot journalister. Det gamla vanliga okunniga och fördomsfulla tugget om journalister från folk som inte vet ett skvatt om media och journalistik. Saker som man hört tusen gånger vid det här laget. Jag la i vart fall ut kommentaren ovan i den tråden. Och ja, jag har haft kollegor som har sagt dessa saker till mig. Önskar att jag kunde säga att jag ej går i svaromål idag när folk påstår saker om media och journalister som ej stämmer. Tyvärr så gör jag det, men jag försöker att låta bli. Det är att som att kasta pärlor för svin för folk som ändå inte vill ta till sig av det man säger. 

[whatsgoingonlove]

Vilda diskussioner i Journalistbubblan

Tråd inne på Journalistbubblan från mitten av januari -16 som drog iväg. "Hur kan SVT få för sig att pixla detta grova överfall på en småbarnsmamma? Vad har han för skyddsbehov egentligen?" https://www.facebook.com/groups/207125839302364/permalink/1245652968782974/ Många anmärkningsvärda kommentar i den, inte minst denna: J. T: Nu hänger man ju inte ut fel person om man avpixlar denne brottsling. Fel person kan naturligtvis gripas men det är ju inte en risk man eliminerar genom att pixla mannen. Snarare riskerar fler att misstänkas. Och att fel person grips är ju inte hela världen. Sen är det att underskatta läsarna om man tror att folk ska ge sig ut på jakt efter den här mannen och ta lagen i egna händer. ---- Nehe, att fel person grips är inte hela världen. Say what. Helt vrickat resonemang.

En annan intressant comment var denna som jag totalt håller med: M. Å: Men vad menar du med mörkande? Tycker du inte principen om att utelämna uppgifter om kön, religion, yrke, nationalitet, sexualitet osv om det är irrelevant i sammanhanget är rimlig? Eller är det enbart härkomst som ska anges? Om det är det enda du anser ska publiceras och inte andra personliga uppgifter, ja då är din åsikt rasistisk.

[whatsgoingonlove]

My thoughts: Trött på facebook

(ursprungligen utlagt 20 juli -15 på min andra blogg)

Kommentar jag läste inne på Journalistbubblan för nån vecka sen och som påverkade mig starkt:

“Smartphones ger bara en illusion av kommunikation och påverkan. Vi blir tvärtom ensammare och mer känslomässigt isolerade och frustrerade än någonsin. Ta denna diskussion t.ex. i just detta kommentarsfält. Vi kommer att glömma den omedelbart. Den lämnar inget avtryck i någon av oss. Vi kommer aldrig att återvända till den och vi kommer inte att ha ändrat beteende eller uppfattning efter att vi mötts just här i just detta ämne. Du är lite mera ensam efter att ha läst mitt inlägg än du var innan. Lite mer isolerad. Med näsan i den lilla rektangeln framför dig. Undviker du just nu din sambo eller ditt barn medan du läser mina ord? Eller kör du bil?

Facebook är en tom klösbräda av teflon. En känslomässig ödetomt. En icke opinionsbildande återvändsgränd. En madrasserad cell. Den opinion som bildas här är försvunnen i samma ögonblick vi rör på tummen litegrand. Ängladamm. Ett hav av nothing som vi sjunker i tillsammans medan vi avvecklat intimiteten och sensitiviteten i det långsamma, intuitiva, intensiva mellanmänskliga mötet i verkligheten. Mer konst borde gestalta just detta.

Det här säger alltså undertecknad, som tillverkade Sveriges andra tidning på nätet 1994 och har tillbringat 20 teknikintensiva, uppkopplade år sedan dess med att medskapa, bidra och genomgå varenda liten digital trend, varenda sekund under den tiden. Och ändå är min slutsats att vi inte kan hantera balansen i den digitala, sociala verkligheten. Vi har blivit addicts. Informations- och bekräftelsetorskar. Ironin: Jag meddelar er detta i ett socialt medium, på en smartphone. Go figure.  Gör en filosofivända på det.”

Kommer verkligen att försöja begränsa min tid på fb. Och definitivt att kolla mindre på min fb-vägg. Känns som 80-90 procent skit, och resten nåt som ger mig nåt. Och är det värt det? Vissa sidor och grupper kommer jag dock följa, men det är en annan sak. Men jag är urless på att se dessa familjebilder på folk jag inte ens känner. “Här sitter vi och myser med familjen xx”. Who are they, liksom? Lika ointressant som förr när man kollade igenom diabilder från nån familjs semester. Men så har vi ju då de små guldkornen, nåt som verkligen i.n.t-r.e.s.s.e.r.a.r mig i flödet. Men å andra sidan har jag vid det här laget rätt bra koll på vem som lägger t sånt, så vore jag smart skulle jag bara kolla in på deras sidor med jämna mellanrum.. Å andra sidan, det har hänt.

Dock fortsätter mitt utrensande av inlägg, gillande och kommentarer jag gjort på fb under de sex år jag varit medlem. Och dessutom använt två (!) konton så det är ju dubbelt upp av allting. Kommer nog aldrig kunna ta bort allt, det vet jag, men så mycket jag nu kommer åt. Och en del vet jag redan nu att jag ej har access till eftersom jag gått ur grupperna, eller slutat vara fb-vän med folk. En del gånger på initiativ av mig, ibland från motparten. Upptäckte bara för några dagar sedan att en tjej jag lärde känna genom Så minns vi vårt 80-tal och som jag kom bra överens med på en gång tagit bort mig som fb-vän. Sårade mig lite, särskilt eftersom vi faktiskt träffats. Till skillnad från en hel del andra fb-vänner jag mött genom forumet.

Det var för ett par år sen, ett gäng från Klotterplanket träffades på en krog nära Slussen och åt middag. Jag hade å andra sidan rätt trööööökigt under kvällen, vilket jag hade svårt att dölja. Jag hade ju inget gemensamt med de andra runt bordet. Det blir alltid så när jag umgås med jämnåriga, de har ju barn i 20-25 årsåldern och har nästan allihop minst ett äktenskap bakom sig. Det enda vi har gemensamt är vårt förflutna, våra minnen, musikaliska och andra från 70- och 80-talen. Eftersom vi växte upp och var ungdomar under samma tidsperiod delar vi ju en hel del gemensamma minnen från den tiden, även fast vi inte kände varandra alls då. Vi delar samma gemensamma referensramar vad gäller gamla minnen.

Men tack och lov att jag är så van att bara umgås med mig själv och verkligen uppskattar att göra saker själv. Annars hade det blivit jäkligt jobbigt. För ibland känns det som jag inte passar in nånstans.  Känner mig ibland som Lucy, den felande länken mellan apa och människa. Liksom henne passar inte heller jag in i mallen nånstans. Eller ja, ytligt passar jag in överallt, jag anpassar mig. Men egentligen aldrig riktigt.

Som sagt, uppskattar verkligen mitt eget sällskap. Redan när jag var barn lekte jag mycket för mig själv, så jag är van. Men ibland saknar jag nån att diskutera seriösa ämnen med, och inte bara fundera över sånt för mig själv. Jag saknar ett intellektuellt bollplank helt enkelt. Nån med liknande referensramar. Nån som delar mina värderingar. Nån som är intelligent men som samtidigt har barnasinnet i behåll. En rolig jävel men som det även går att diskutera samhällsfrågor, journalistik eller polititik. Men jag har väl mer och mer insett att såna personer existererar inte. Förutom jag själv då. Ja, alla människor är unika, men jag är fan unikast av de alla. Jovisst, jag är övertygad om att det finns massor av folk som såväl delar mina värderingar och som jag skulle ha stort utbyte av att diskutera seriösa ämnen med. Dock verkar det vad gäller detta så går det inte att både ha kakan och äta den. De individer som både har (min typ av) humor och där det samtidigt går att diskutera seriösa ämnen är jävligt lätträknade här i världen. Gäller bägge könen.

Jag har i vart fall upplevt det så. Så, så många gånger. De som det funkar att föra serösa intellektuella samtal med är i övrigt tämligen trista och saknar min vilda sida, hon med barnasinnet i (nåväl, visst) behåll. Och sen har vi då peeps där jag kunnat få utlopp för min humor och/eller halvvilda, slightly omogna sida, men då har min intellektuella sida fått stå tillbaka. Big time. Önskar så att det fanns nån plats/person där bägge sidor hos mig skulle kunna få blomma ut,. Utan att folk reagerar och tänker, ey, vad är detta? Och gud ska veta att jag upplevt den känslan.

Inte ofta jag tänker på detta, ingen idé liksom, men ibland saknar jag en plats där jag helt kan vara mig själv utan att ständigt känna att jag måste hålla vissa sidor av mig själv i schack. Där vissa sidor av mig får stå tillbaka. För så känner jag idag när jag talar med människor. Alltid. Alltid. Men insett mer och mer, hey AK, det kan du fetglömma. Som sagt, tillbaks till Lucy då, den felande länken. Liksom hon anses som den felande länken mellan apa och människa så antar jag att även jag är nån slags felande länk. Vad gäller den jag är. Bara genom att vara jag. I guess. Och det var väl sjuttion vad jag blev seriös då i detta inlägg. Var ju inte alls meningen. Jag som inte har tid för detta egentligen nu på min lediga dag. Måste ju diska. Bland annat. Oj, från värsta djupdjup-funderingarna till nåt så banalt och vardagligt som tal om disk.