I tillitens och lydnadens skola
Kallelsen att arbeta som frälsningsofficer och Arméns livsstil är som att låta sig införliva sig med det okända. Ingen kan veta vad morgondagen har med sig, men en frälsningsofficers möjligheter att förutse sin egen framtid är ytterst svåra. Jag kan inte veta, var jag kommer att bo, hurudant det arbetet ser ut som jag får t.ex. om fem år. Jag kan ej äga min bostad och det lönar sig inte att inneha mycket saker, för för det gör flytten så mycket svårare. Till en början tycktes allt detta vara ett offer och sedan började det verka som ett endastort äventyr. Att avstå erån ägandet och viljan att sträva efter en hög karriär har varit befriande.
Det största offret, som vi varit tvungna att göra, har varit det att vi nödgats bo långt från vänner och familj. Under moderskapsledigheten accentuerades det här på ett alldeles speciellt sätt, ty jag är länge utan vuxensällskap och längtar efter att träffa mina anhöriga. Jag har också börjat fundera mitt barns framtid och det får offret att visa sig i ett nytt perspektiv. Det är fantastsikt att bege sig på ett äventyr tillsammans med en som så mycket älskar. Man kan packa rycksäcken med de nödvändigaste och låta Guds vilja fylla seglen. Man kan drömma om stora ting och glömma allt det vana och vardagliga. Det är en helt annan sak att vara på äventyr med ett barn. Sakerna ryms inte i en ryggsäck, utan det behövs en bil till det. Rutiner och rytmer blir ytterst viktiga. Det inte vuxna emellan så dramatiskt om man inte kan träffas på några månader. I ett litet barns liv händer det mycket inom några månader.
Det att få barn sätter tilliten och lydnaden på prov. Sitt eget liv kan man offra, fastän man innerst inne skulle ha en liten känsla av farhåga. När det gäller ett barns liv är det svårare att offra något. Jag har varit tvungen att ställa mig den frågan om jag ens har rätt att göra så. I mitten av dessa farhågor har följande sång börjat tona i mitt inre: ”Trust and obey, for there´s no other way to be happy in Jesus, but to trust an obey.” (John. H. Sammis) Fritt översatt till svenska star det så här: Lita på din Gud och var lydig, ty det finns inte något annat sätt att vara i Jesus. I Frälsningsarméns gamla sångbok är det sång nummer 209, men översättningen är inte riktigt noggrann. Jag citerar sången på engelska, därför att jag upplever, att kärnan i sången ligger just i detta ordpar ”trust and obey”. Tillit och lydnad går hand i hand.
Då jag har lyssnat på frälsningsofficerares levnadsbeskrivningar har jag fått många bevis på hur Gud tar hand om familjer och barn. Jag måste allt framgent ty mig till den tron och lita på att det, att när Gud lät Akseli födas just i den här familjen, så är allt väl. Mitt barn kan geografiskt sett bli rotlöst men jag kan lära honom, att de viktigaste rötter en människa kan få är att vara rotad på Kristus. Att sträva vidare från den grunden är gott och bra, vad än livet har med sig. Min lydnad innebär att vara trogen min egen kallelse och noggrant lyssna den Helige Andes tal i mitt inre, ty min viktigaste kallelse är just nu att vara mamma åt Akseli, fastän kallelsen även innebär det att jag ger mitt liv att som frälsningsofficer bli brukad av Gud. Det är knappast Guds vilja att någondera av uppgifterna blir försummade. I bästa falls vävs de samman i en harmonisk helhet, där de båda stöder varandra. Det är helt säkert inte lätt att finna denna harmoni. Jag vill därför ty mig till budskapet i sången jag nyss citerade: när jag litar på Gud och är lydig den kallelse som han gett mig i hjärtat, får jag leva ett lyckligt liv – och i ett lyckligt hem är det säkert också lätt för mitt barn att vara lycklig.