Tänk om jag aldrig hittar hem
Någonstans där två språk möts, i mittpunkten av en syntax och ett hjärta, där vid vassen när vattnet stilla flyter bort, och solen ännu strålar, kommer ett minne tillbaka. Av en gammal kvinna som väntar i dörröppningen. Svartklädd, insvept, en vit sjal runt huvudet. Närmast hjärtat en klenod, den hade hon fått av sin far precis innan han blev sjuk och dog. Hon var sex år gammal då. Varje dag vid samma tid, strax innan solens sista strålar försvinner står hon vid dörren, på första trappstegen, tittar långt bort i gränden, där barnen några ännu sparkar boll, skrattar och springer, och mödrar ropar hårt och argt att barnen skall komma nu
Någonstans långt borta i en annan kontinent och ett annat land tar två barn sina första staplande steg. Trycker ansiktet mot glasrutan ser monsunregnet falla ner, grönskan där är vild, och om nätterna flyter krokodiler förbi. Ser allt flyta förbi. De där barnen hör inte dit. Ett landskap som ingenting vet om dem. Barnen vet inte vad som är annorlunda, de vet bara att någonting har skett. Att golvet under händer och fötter känns på ett annat sätt när de kryper och går, att luften inte bär sig åt på samma sätt ej heller sanden. Att somna här om nätterna var också annorlunda, och maten den var också annorlunda, och moderns ansikte också annorlunda.
Någonstans fortsätter en kvinna laga nya maträtter varje dag i hopp om att stänga ute allt som rör sig. Allt det som kunde likna en känsla. Blodröda rosor vid tegelväggen under en mörk himmel, hon ser dem från köksfönstret. De väcker något i henne, det kan liknas vid rädsla, för allt som är en känsla är en rädsla, och hon förstår inte varför rosorna har en sådan makt över henne; att allt utanför henne har makt över henne, fastän hon gör sitt bästa att hålla allt på avstånd. En tanke växer ut vid sidan av det hon beskådar, desto rödare rosor, desto fetare spaghettisås, hon kommer att göra den så fet att ingenting kan ta sig igenom. Att låta allting ske i långsam takt.
Någon annanstans letar en man efter sitt eget hjärta, och kanske kunde han hitta det om han visste vad han letade efter. Mannen har letat i hela sitt liv, han har letat överallt förutom inom sig själv. Han letade hos kvinnorna,arbetet, vetenskapen, gud, men det var inte där han fanns. Sig själv såsom han en gång var som barn. Han kunde inte längre minnas detta barn, bara som ett vagt minne, ungefär som en bok man läst vars innehåll man inte längre minns, men ändå minns man att den bok, den specifika bok, som dragit i smärtbanden. Det vaga minnet kunde komma och gå som en ande, vidrörde honom mjukt, som vore det en liten kattunge som försiktigt tryckte sig mot smärtstygnen. Att få tillgång till sitt inre, i själva verket är människor sig lika - sorgliga - att det inte stiger över tröskeln på det rum där allting finns, att leta efter nycklar överallt är dörren stod öppen. Han börjar åldras, det märks tydligt på händerna, håret och runt ögonen.
(Att leva ett helt människoliv förgäves.)
Han letar inte så mycket den dagen, det är söndag och på söndagar är han alltid trött, han talar i telefon med sin syster, som bor i ett annat land, systern talar och talar, och talar. Slutligen säger hon: än sen om vi inte trivs här? Vi flyttar bara till ett nytt land, och ett nytt land, och ett nytt land. Det sorgliga härvid var inte det systern sa, utan det systern inte sa. Hade hon vetat skulle hon ha sagt: än sen då, vi tänker fortsätta fly. Inget kan komma ikapp mig annat än döden.
Dårskapen har redan passerat en gräns, och därifrån syns den ej mer, bara som en prick. Man måste komma nära sitt eget hjärta, man måste finna sitt eget hjärta. Annars har man levt ett helt människoliv förgäves. Ett liv som redan är svårt att leva: vet ni egentligen hur mödosamt ett människoliv är? Hur mycket lidande det rymmer? I grunden gränslöst. Men inget är som lidandet utan hjärta. Med hjärtat är man trygg, med hjärtat lär man sig sörja, med hjärtat gör det inte ont på samma sätt.
Någon någonstans forskar på hur traumatiska minnen programmeras in i hjärnan på ett annat sätt än andra minnen.