The only way that doesn’t kill me
Ett steg i taget, en bit här och en där för att bygga upp slottet igen. Ruinerna i bakgrunden skvallrar om vad som hänt. Sagan försvann när rullgardinen åkte upp och visade alla hål och skavanker. Det enklaste vore att bara lämna det där. Låta det vara ytterligare en krigszon och mest stenar i olika färger överallt. Men jag gick tillbaka. Jag lyfte på en sten och plötsligt såg jag salarna och dansen. jag kom ihåg lukterna och varför jag stannat och byggt så länge. För vi skulle bygga för evigt.
Men vad är för evigt? Och ska man bygga fortfarande bygga när så många stormvindar lyckas få tag i stenarna man så varsamt lagt dit? Slottets forna prakt går på repeat i mitt bakhuvud och jag vill dit igen. Jag vill till danserna, färgerna och tokigheterna!
Men jag vet vad jag behöver göra då. Jag vet att det är bit för bit som gäller och ställa sig på stegen. Några bitar är tillagda och ibland glimmar det till i ljuset och plötsligt är det som om jag ser färger jag glömt. Som att jag förstår och landar i mig igen.
För det var mitt hem och min borg, det är det fortfarande. Även om det regnar in och jag har byggt en eldstad för att hålla mig torr och överleva så jag kan fortsätta bygga.