#lifeintranslation

[outpostjournal-blog]

this sign reads: "No babies on the trampoline!" ⚔✖️❌⭕️☠👶🏻 #lifeintranslation #rulesofengagement

[ciaoedie-blog]

Saturday night dead

Så bara en ensam natt ikväll. Ställde in mina planer och kröp ihop i soffan under mitt duntäcke. Går sådär med tentan, den är i princip klar men vet inte om jag är nöjd... vet inte om jag orkar bry mig dock. Har varit så otroligt svårt att koncentrera mig och behålla fokus den här veckan att det känns som en otrolig accomplishment oavsett.

Jag tror jag kommer pendla mellan engelska och svenska på den här "bloggen", lite utefter vad jag känner för helt enkelt. Nu känner jag för svenska, så då blir det svenska! I think I'm gonna go back and forth between english and swedish on this "blog"... just go by what I feel like. And now I feel like swedish.

Får inte börja i terapi på grund av mitt beslut att resa utomlands i januari. Dom vill inte påbörja en behandling och avbryta den efter några månader sa dom, så jag återkomma när jag kommit hem... Var jättejobbigt att höra, och ännu jobbigare att höra att även om jag inte skulle ha rest utomlands hade det varit kört då jag rökte på för några veckor sedan och man tydligen måste ha varit helt drogfri i minst sex månader innan man börjar terapi. Hade jag vetat det hade jag aldrig rökt på, herregud, det hade varit enkelt att strunta i. Men jag visste inte, ärligt. Hade ingen aning. Nu spelade det ju ingen roll eftersom jag ändå ska utomlands, men det känns ju ändå dumt... som att jag gjort bort mig.

Terapeuten som gjorde bedömningen (ja, vi hade ett helt möte och pratade om alla mina issues trots att jag alltså inte kan börja nu) ansåg även att jag dricker för mycket. Jag blev förvånad och ledsen, men ändå inte så förvånad tror jag... jag menar, jag vet ju att jag ibland druckit för att jag varit deprimerad och bara tänkt "fuck it, fuck everything, fuck everyone". Så hon tyckte att jag borde försöka skära ner på det tills jag kommer hem från utlandet, allt jag kan för att vara så beredd som möjligt för terapin då. Och självklart inte röka på, det säger sig självt. Tur att jag inte nämnde att jag hade prövat kokain för första gången i augusti... då hade jag väl framstått som en riktig drogälskare. Vilket jag inte är, jag är bara... smått destruktiv och äventyrslysten, farlig kombination.

Men jag vill ju få rätsida på mitt liv. Jag vill ju det. Så ja, jag ska lyssna på det hon sa och jag ska boka in tider hos min psykolog istället för terapin nu fram tills att jag åker i januari. Jag ska försöka ännu mer. Jag har försökt hela tiden! Men det blir så svårt ibland... och nu har det gått sedan i början av sommaren sedan jag hade en session med min psykolog och jag känner mig ömtålig och fucked up. Men okej okej, jag ska försöka, jag lovar... jag försöker hela tiden... hoppas bara att ni ser det. Hoppas att det märks... för det är inte så jävla enkelt.

So it's saturday night dead here right now, thinking of watching Hannibal or some other disturbing shit. Or maybe something romantic... either way, ice cream is in order.

[ciaoedie-blog]

First post

So this is my little experiment to see if I can finally utilize a social media for something other than posing and getting nice comments. Like most of us I have a Facebook, an Instagram and a Twitter account where my posts usually consist of photos (of me, or friends, or funny things..), check-ins with funny or flirty taglines, status updates with observations on daily life written in a way to make me seem smart och funny. All of this culminates in satisfying my need for instant gratification (by likes or comments) but doesn't really do anything for me on a deeper level. The level where I am a person suffering from depression and anxiety, trying to get professional help and finding it more difficult and time consuming than I could have ever imagined.

I used to write songs, poetry, short stories, play guitar almost every day, sketch things and so on... now I can barely string a chorus together. It feels like my life has become more empty lately, which is ironic concidering how fabulous my life appears on Facebook and Instagram and Twitter. I'm tired of not having an outlet for how I really feel, the kind I used to have when I could still write songs. So I've decided to get yet another social media account, Tumblr. Here I intend to actually write what I want and think and feel, without censoring and without posing or posting any real photos of myself. It's not about me, but it's about my self. I don't want any likes and I don't want to hear about it from someone I vaguely know the next day: Oh that thing you posted online was soo funny and soo cute. Because whatever the post was, it was probably posing. So this time I won't add any of my friends or even tell them I have Tumblr. Because this one's for me, fuckers.