Om så kallad "hållbar utveckling" [fragment]
Begreppet "hållbar utveckling" försöker ringa in miljömässiga problem med sociala och ekonomiska, och begripa deras samverkan på ett sammanhängande vis. Men någon rigorös begreppslig utarbetning har inte gjorts och inte oväntat rymmer det därför flera problematiska aspekter. Begreppet formulerades först av Lester Brown 1981, men kom att användas brett först i och med den sk ”Brundtlandsrapporten” (Vår gemensamma framtid, 1987). De definierade hållbar utveckling som: "Hållbar utveckling är en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att öventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillgodose sina behov." En grundförutsättning för detta är ekosystemens förmåga att återhämta sig. En följd är att hållbar utveckling inte är ett tillstånd utan en kontinuerlig process. Kommittén insåg fort att människans samspel med "miljön" kräver ett brett perspektiv. De gav begreppet tre dimensioner: ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Ingen dimension kan isoleras från de andra utan att det återverkar negativt. Olika förutsättningar ger så klart olika strategier för hur hållbarhet ska uppnås, men samutveckling är i alla fall viktigt eller avgörande. Ekologisk hållbarhet är dock i hög grad en grundförutsättning och sätter därför ramarna för ekonomin och det sociala. Den sociala dimensionen är den mest diffusa då den innefattar mänskliga "behov" och "kultur". Gränsdragningen gentemot ekonomin exempelvis blir lika diffus. Frågor kring bostäder, infrastruktur och institutioner har till exempel inordnats under det sociala. Så kallat ”socialt kapital” lyfts fram liksom andra problematiska begrepp som ”tillit”. Många antaganden görs som inte expliceras och dimensionernas komplexa samspel behandlas inte. Den ekonomiska dimensionen utgår från den typiska nationalekonomiska förståelsen av ekonomin som ”hushållning av resurser”. ”Hållbart” blir i denna dimensionen då ”stabilitet” och långsiktighet. Självfallet är den ekonomiska dimensionen av begreppet hållbar utveckling den mest ifrågasatta, i regel då med tillväxten som central fråga.
Försök till konkretisering gjordes 1992 med Riodeklarationen och handlingsprogrammet Agenda 21. Handlingsprogrammet, som är icke-bindnande, lägger relativt stor vikt på kommunerna. I praktiken har det ofta resulterat i informationskampanjer, och stor vikt har lagts på "medborgerligt deltagande". Gällande näringslivet har ISO 26000 identifierat ett antal områden för "socialt ansvarstagande". Tam kritik riktas mot "kortsiktighet" som inte beaktar "hushållning av resurser". Kodord som genomsyrar dokumenten än samverkan, harmoni, balans, etc. "Situationen är paradoxal" (om man saknar en förståelse av det kapitalistiska produktionssättet).
Det har sedemera gjorts en skillnad mellan svag och stark hållbarhet, där stark innebär att vi endast får ta ”räntan” av resursernas naturliga återväxt. För svag introduceras (ytterligare) en rad kapitaltermer: naturkapital, realkapital, humankapital, och socialt kapital. Summan av kapital får då inte minska över tid. Vilka behov som gäller specificeras en aning genom att ”världens fattiga” ges högsta prioritet. I Brundtlandsrapporten utmålades fattigdom som ett ohållbart miljöproblem eftersom fattiga ibland tvingas förstöra sin omgivning för att överleva.
Mänskliga behov delas in i primära (som rör det fysiologiska/biologiska, som mat, vatten, etc) och sekundära (av social och individuell art, som trygghet, respekt, etc). Utgångspunkten som antagits är Maslows behovstrappa. – Men det finns en tydlig diskrepans när man kollar på den faktiska konsumtionen, som inte följer behovstrappan särskilt väl. Trots flörtandet med filosofi hos både Gulliksson och Sundqvist är det ingen som ens närmar sig frågan om subjektivitet. Istället förklaras diskrepansen som en slags adaption (anpassning), det vill säga de naturaliserar subjektiviteten. Dessa aspekter av mänskliga ”behov” problematiseras över huvud taget inte. Varken i grunddokumenten eller i andrahandslitteraturen.
Genomgående förutsätts att ekonomin inte får äventyras. Rikedom problematiseras aldrig. Och det poängteras att hållbar utveckling och jobbskapande går hand i hand.
För tillämpningen en hållbar utveckling, från politiskt håll, har stadsplanering fått en strategiskt viktig roll.
Ammenberg & Hjelm: Miljöteknik – för en hållbar utveckling (2014)
Gulliksson & Holmgren: Hållbar utveckling – livskvalitet, beteende, teknik (2015)
Sundqvist, G.: Uthållig utveckling – mänsklighetens framtid (2011)