Ibland önskar jag att jag var Björn Olsson. Inte för att få vara Håkan Hellströms och många andra Göteborgsindiemänniskors producent, utan för att jag utifrån hans vackra musik skapat mig en fiktiv bild av honom som någon sorts skärgårdscowboy som promenerar invid havet och klättrar över klippor på små öar i Göteborgs skärgård. Mellan varven stannar han och blickar ut mot solnedgången. Kanske ser han Vinga fyr i fjärran. Då plockar han upp en gitarr och skriver en fantastiskt enkel men otroligt berörande instrumental melodi. Eller så springer han hem och sätter sig vid orgeln och dricker en lättöl medan han plitar ner små minnesfragment av vad han sett därute, fast i tonform. Jag vill inte höra talas om att han skulle jobba på något annat vis. En såhär vacker låt kan inte ha uppstått på något annat vis.