#mykorrhiza

[wissenschaft-verstehen]

Können Pflanzen fühlen? Was die Wissenschaft über pflanzliches Verhalten wirklich sagt

Können Pflanzen fühlen? Sie bewegen sich kaum, machen keine Geräusche – und doch sind sie ständig aktiv. Pflanzen nehmen Reize aus ihrer Umgebung auf, reagieren auf Stress, senden chemische Warnsignale aus und wachsen gezielt in Richtung Licht. Manche Menschen behaupten sogar: Pflanzen haben ein Bewusstsein. Aber was sagt die Wissenschaft dazu? Können Pflanzen wirklich „fühlen“? Oder ist das…

Können Pflanzen fühlen? Was die Wissenschaft über pflanzliches Verhalten wirklich sagt

[divus-informationen]

Divus - Pilze - Mykorrhiza - ein Symbiose - Partnerschaft

Mykorrhiza - ein Symbiose

Mykorrhiza Verbindung zwischen Pilz und Pflanze ist eine win-win-Situation, da beide Partner voneinander profitieren. Der Pilz liefert der Pflanze wichtige Nährstoffe wie beispielsweise Phosphat und Stickstoff, die er aus dem Boden aufnimmt und für die Pflanze leichter verfügbar macht. Im Gegenzug erhält der Pilz von der Pflanze Kohlenhydrate, die er für sein Wachstum benötigt. Durch die Mykorrhiza Verbindung können Pflanzen besser wachsen und sind widerstandsfähiger gegenüber Umweltstressoren wie Trockenheit oder Schädlingen. Es gibt verschiedene Arten von Mykorrhizapilzen, die jeweils auf bestimmte Pflanzen spezialisiert sind.Diese spezifischen Partnerschaften zwischen Pilz und Pflanze zeigen, dass die Mykorrhiza eine wichtige Rolle in der Natur spielt und ein wichtiger Bestandteil des Ökosystems ist. Mykorrhiza kann auch in der Landwirtschaft eingesetzt werden, um die Gesundheit und das Wachstum von Nutzpflanzen zu verbessern.Die Mykorrhizapilze versorgen die Pflanze mit wichtigen Nährstoffen wie Phosphat und Nitrat sowie mit Wasser und erhalten im Gegenzug einen Anteil des von den (grünen) Pflanzen durch Photosynthese produzierten Zuckers. Im Ökosystem eines Buchenwaldes wird ungefähr ein Drittel der von den Pflanzen hergestellten Photosyntheseprodukte von den Mykorrhizapilzen verbraucht.Im Gegensatz zu anderen Pilzen sind viele Mykorrhizapilze nicht in der Lage, komplexe Kohlenhydrate abzubauen, da ihnen hierfür die notwendigen Enzyme fehlen. Stattdessen werden sie von der Pflanze mit den von ihr produzierten Zuckerarten versorgt. Allerdings verfügen Mykorrhizapilze über eine viel größere Fähigkeit als Pflanzen, Mineralstoffe und Wasser aus dem Boden aufzunehmen.Dadurch können sie die Versorgung der Pflanzen mit wichtigen Nährstoffen wie Wasser, Stickstoff und Phosphat verbessern. Zusätzlich bieten sie einen gewissen Schutz vor bodenbürtigen Krankheitserregern und Schädlingen, wie beispielsweise Blattläusen oder schädlichen Pilzinfektionen. Die Mykorrhizierung erhöht auch die Trockenresistenz der Pflanzen, was insbesondere auf extremen Standorten von Vorteil sein kann.Durch ihre Fähigkeit, Wasser und Salze direkt an die Wurzeln von Nutzpflanzen zu liefern, werden derzeit Untersuchungen angestellt, ob Pilze als Ersatz für Mineraldünger eingesetzt werden können. Die statische Reichweite der anorganischen Düngervorräte, insbesondere des Phosphors, beträgt lediglich 50 bis 100 Jahre (Peak Phosphor). Möglicherweise kann Mykorrhiza hier eine Alternative darstellen.Um das optimale Wachstum zu erreichen, sind viele Pflanzenarten auf spezifische Mykorrhizapilze angewiesen. Jedoch ist aus evolutionsbiologischer Sicht unklar, warum der Mykorrhizapartner immer als Mutualist handeln sollte. Symbiosen sind generell anfällig für Ausbeuter und Täuscher, da es für den täuschenden Partner kostengünstiger ist, die Vorteile der Partnerschaft zu nutzen (z.B. leicht verdauliche Nährstoffe von der Pflanze), ohne eine Gegenleistung zu erbringen (z.B. Mineralstoffe).Moderne Konzepte der Mykorrhiza-Pflanzen-Symbiose gehen davon aus, dass es einen Gradienten von Beziehungen zwischen den Partnern gibt, der von gegenseitigem Nutzen bis hin zu striktem Parasitismus reicht. Auch Pflanzen haben ein Eigeninteresse an der Symbiose und versuchen, die Vorteile der Mykorrhizapilze zu nutzen, ohne selbst etwas dafür zu tun.Einige Pflanzen, wie Orchideen (z.B. Korallenwurz und Vogel-Nestwurz) und chlorophyllfreie Schmarotzerpflanzen (z.B. Corsia und Fichtenspargel), sind sogar in der Lage, als Mykorrhiza-Parasiten aufzutreten. Die Erforschung der Mechanismen von gegenseitiger Manipulation und Täuschung zwischen den Symbiosepartnern ist ein wichtiger Bereich der modernen Ökologie. Read the full article

[exudat]

Ett jordskepp kommer lastat, med vadå?

Årstiden påkallar inköp av jord/gödsel till odlingslotten och som vanligt stångar jag mig blodig både med innehållsdeklarationerna och priserna. Vad är det jag behöver, och vad betalar jag egentligen för? Något som irriterar mig är att påsjord och gödsel ofta säljs per liter medan näringsämnena i innehållsdeklarationen sedan anges i viktprocent. På den billiga plantjorden från Emmaljunga som jag kom över anges dessutom tillförd NPK som antal kg per kubikmeter, vilket gör att man måste sätta sig ner med miniräknaren för att få en bra uppfattning om vad man köpt.

Trots att vi läst mycket i utbildningen om gödselstrategier och hur man kan minska övergödning, läckage och avgångar så slog det mig att det inte var helt solklart hur man översätter givor som anges i kg per hektar till en liten odlingslott, som min egen. Jag tror många med mig löser eventuellt huvudbry genom att köpa någon ekologisk produkt och sedan göra vårt bästa för att lita till det bedrägliga "sunda förnuftet" eller den ännu mer förrädiska ”känslan” när vi gödslar. Men bara för att gödslet är ekologiskt och kommer från naturliga råvaror betyder det inte att man ska sprida det onkring sig hur som helst . Mycket av den övergödning som orsakar läckage till sjöar, vattendrag och hav kommer från ”naturligt” stallgödsel som sprids på obevuxna fält och inte myllas ner tillräckligt. Som hobbyodlare utgör man antagligen inte något gigantiskt problem i sammanhanget men visst kan det vara på sin plats att faktiskt försöka föregå med gott exempel och räkna igenom det man håller på med?

Att inte gödsla för maximal skörd utan nöja sig med en lite måttligare och mer sannolik är nog en bra början. Vidare bör man inte glömma bort vikten av en god mullhalt i jorden. Mullhalten är ett mått där delvis nedbrutet organiskt material, levande organismer och hummus, alltså stabila organiska restprodukter, slås samman. En hög mullhalt är positivt när man odlar med fokus på ett gott skördeutbyte och förbättrar jordens egenskaper gällande, struktur, vattenhållande förmåga och näringsupptag. I Denna text: http://www2.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_ovrigt/p7_19.pdf beskrivs hur en jord med mullhalt på 3% (vilket är normalt) årligen kunna frigöra ca: 50 kg kväve per hektar och 10 kg fosfor. Det blir översatt till min lilla odlingslott ca: 5 gram kväve per kvadratmeter. Det kan vara bra att minnas. Självklart är det också viktigt att ha koll på föregående odlingsår och i möjligaste mån försöka ta tillvara både på växtnäringen i skörderesterna och eventuellt överskott i matjorden.

Det finns goda anledningar till att vara försiktig med fosforgivorna. Fosfor är trixigt för växterna att ta upp och därför har många olika strategier utvecklats för att säkerställa tillgången. Fosfor är en viktig beståndsdel i massvis av processer i växterna. Den energirika ATP-molekylen, som fungerar som bränsle i cellernas metabolism skapas genom att en tredje fosformolekyl, med fotosyntesen som drivkraft, kopplas samman med en ADP-molekyl, som förutom fosfor består av ribos och en kvävebas.

Den fosfor som finns i marken tillgängliggörs långsamt och tillgången för växterna är beroende av bl.a. temperatur och pH. Växters reaktion på fosforbrist är ofta att lägga mer krut på rotsystemet på bekostnad av vegetativ tillväxt. Strategierna varierar. Vissa växter bildar s.k. klusterrötter. Det är täta rotkluster med hög andel finrötter och mycket rothår. De utsöndrar organiska syror som löser kalciumfosfatet i marken och gör fosforet tillgängligt i den form som växten kan tillgodogöra sig.

Mer välkänt är kanske växternas symbios med svampar i marken, s.k. mykorrhiza-bildning. Genom att utsöndra sockerhaltiga rotexudat tar växterna hjälp av svampens stora hyfnät för att säkra bl.a. tillgånen av fosfor. Upp till 80% av växterna fosforbehov kan säkerställas via denna symbios och det har visat sig att stora fosforgivor påverkar mykorrhizabildningen negativt. Kanske kan det räcka med att tillföra en liten välplacerad giva vid etableringen på våren innan mykorrhizan hunnit bildas. När man planerar sin växtföljd är det också bra att veta att bl.a. kål-, spenat och betor tillhör de växtslag som inte bildar mykorrhiza.

Nåväl, var ville jag komma? Jo! Till att det inte är särskilt lätt att få ordning på näringsinnehållet i säckarna ens om man har en halv utbildning i ryggen. Efter att ha tagit mig igenom denna rapport: http://194.47.52.113/janlars/tillvaxttradgard.slu.se_ltj/uploads/dokument/Rapport%20TT65.pdf, där olika trädgårdsväxters näringsbehov redovisas i kg/ha och försökt räkna om det till gram per kvadratmeter har jag försökt bilda mig en uppfattning om vilken mängd näringsämnen (främst kväve och fosfor) som egentligen finns i påsarna jag köpt för att bygga upp bäddarna inför årets säsong. Tyvärr visade det sig inte vara helt lätt att göra rätt. Både kogödsel-säckarna och det pelleterade hönsgödslet (som jag tyckte jag kom över billigt) innehåller för mycket fosfor för att kunna användas förnuftigt. Kogödsel, som är prisvärt i förhållande till volym och perfekt för att bygga upp strukturen på sikt, innehåller egentligen också för mycket fosfor för att användas på det sättet. Fosforinnehållet blir enligt innehållsdeklarationen 22 gram per 50 liter och de flesta växtslags behov är enligt rapporten mellan 1-5 gram per kvadratmeter. Även plantjorden har för hög fosforkvot för att vara optimal och har nackdelen att de trots ett billigare pris innehåller betydligt mer luft än kogödslet. Hade vikten satts ut på påsarna skulle de antagligen inte verkat lika prisvärda.

Olika grödors behov av kväve i marken vid etablering/kulturstart varierar mellan 2-8 gram /kvadratmeter medan det totala behovet kan utläsas till mellan ca 10-30gram/kvadratmeter. När under kulturtiden kvävet behövs och växternas rotdjup varierar stort och är något man måste tänka på. Att hålla nere startgivorna av kväve för att sedan övergödsla efter de olika växtslagens olika behov senare under sommaren är antagligen det bästa för att inte riskera läckage. Har man mycket svårnedbrytbart organiskt material kvar i jorden måste man också tänka på att gödsla så att kvävet räcker till både växterna och de mikroorganismer som arbetar med att omsätta det organiska materialet till humus.

Alla de tre produkterna jag köpt på mig har alltså problem. Kogödslet har för lågt kväveinnehåll för att ens vara en bra startgiva, den uppgödslade plantjorden innehåller inte mycket av något annat än ljus torv och hönsgödslet har fel sammansättning om man vill gödsla med kväve och samtidigt hålla nere fosforgivan. Idealiskt hade antagligen varit att hitta kogödselpåsar med mindre fosforinnehåll (det verkar finnas) och sedan övergödsla med blodmjöl eller någon algprodukt med högt kväveinnehåll. Som vegetarian har jag betänkligheter mot såväl slaktprodukter av olika slag men det får inte vara för svårt att göra rätt heller.

Det som slår mig är vilket brinnande behov det finns av att någon styr upp hur innehållet på påsjord och gödsel redovisas. Det vill mycket till för att man ska få alla nollor på rätt ställen när man försöker överslagsräkna i butiken och till och med i lugn och ro med en miniräknare är det krångligt att få fram jämförbara värden mellan olika produkter. Är ganska säker på att det pelleterade hönsgödslet jag köpte anger innehållet av näringsämnen i fel enhet. Lyckas jag ta mig samman och läsa denna text innan jag köper jord nästa år kan det möjligtvis sluta lyckligare då.