Pillorian - Obsidian Arc: Ur askan in i föraktets eld
Spotify
Bandcamp
Youtube
‘There is no fate that can not be surmounted by scorn’ -Albert Camus
Agalloch släppte två demos 1997-1998 följda av Pale Folklore 1999, vilka tog stor inspiration från Tidiga Ulver och Katonia. Agalloch var aktiva tills 2016 och hann släppa en uppsjö av olika album, de inkorporerade influenser från band som Fields of Nephilim, Sol Invictus och Godspeed You! Black Emperor. Genom detta har de kommit att bli pionjärer inom en egen liten nisch i extremmetal och lett till en våg av amerikanska band i stil med Panopticon och Falls of Rauros. Ur askan in i föraktets eld bildas Pillorian, frontade av John Haughm (Agalloch). Ett år senare släpper dem vinylsingeln A Stygian Pyre och fullängdaren Obsidian Arc.
Pillorians debut har föga förvånande mycket gemensamt med Agalloch, men flera saker är också nya. Det är svårt att undgå Haughms ilska, löpandes som en magmaflod från bandnamn till texter och in i musiken. Albumet är ju uppenbarligen en nystart och Haughm verkar ha valt stigen till sina black metal-rötter, något som bör ses i kontrast till hans mer experimentella Art of the Black Blood och elektroniska projekt under eget namn. Obsidian Arc börjar med “By the Light of a Black Sun” och dess välskrivna snygga gitarrslingor gör den till det första av albumets två hödjpunkter. Öppningsspåret följs av ytterligare fyra låtar i samma anda, det positiva är att de fortsätter vara välskrivna och besitta en aggresiv skärpa. Det negativa är också uniformiteten, som gör att albumet kan kännas något grötigt. Övergångsspåret “The Sentient Arcanum” följt av “Dark is the River of Man” (vilka i princip fungerar som en låt) bildar Obsidian Arcs andra hödjpunkt. Texten skiftar fokuset från det innan dominanta jag-perspektivet, till en mer allmänmänsklig reflektion på mänsklighetens mörker.
Obsidian Arc är det mest koncisa album jag hört från John Haughm, inte en minut har gått förlorad och produktionen är perfekt. Hans sång besitter en nivå av kraft och tryck bakom sig jag inte hört i andra sammanhang. Texterna håller också koncist hög nivå, även om ilskan i gränslandet till martyrskap kan diskuteras i kontexten av Agallochs splittring. Men då Haughm i och med “Dark is the river of Man” skrivit min favorit-‘Agalloch-låt’, kan jag enkelt bortse från eventuellt storhetsvansinne. Mänsklighetens flod är dränkt i blod. Och den rinner rakt ut från en båge i obsidian.
‘I am the unmaker,The pillorian… the ending’ -Agalloch
/Mattias Niklasson
