Intervjuas i DN idag om Roskilde…. Nä, som bekant blev det ingen festival i år. Och jag som, säkert lite naivt, hoppades in i det sista på att portarna skulle öppnats som vanligt i sommar. Att vi kunnat ta del av denna årliga vecka av möten, konst, kultur, mat och förstås musik - plus kalas - igen. Att vi kunde fått hylla denna fantastiska festival på sitt 50:onde-gången-år. En medelålders vän som inte krisat i väg utan nyfiket vackert växt vidare för nya generationer… Festivalen skulle blivit min 36:e, efter 18 år som konfrencier på stora orangea scenen. Jag har sagt det så många gånger förr, men kanske är det ännu viktigare att ropa ut det igen; hur viktig den är; vilken betydelse det är att en av nordeuropas största festivaler sedan 1971 inte bara ställer till med, på alla plan, förstklassig fest - utan hur den skänker allt sitt överskott - varenda dansk krone - till riktad välgörenhet av olika slag. Hur den visar att musik kan förändra världen. I allt från kamp mot trafficking och landminor till miljö och hemlöshet. Det är ingen självklarhet på ett rätt sönderkommersialiserat jordklot… m e n den tanken går just i detta nu hand i hand med vad världen visar upp dessa tider. Mitt i allt elände med viruset ger folk sin omtanke och sitt stöd till de som behöver det. Roskilde har under senare år blivit allt viktigare som frizon mot ett samhälle som upplevs mer högpresentabelt och kontrollerat. Samt i ett festivaluniversum där sponsorerna plötsligt tagit lika stor plats som artisterna. I skuggan av pandemin växer festivalen betydelse ytterligare. Både som faktisk festival (när hälsotillståndet tillåter) men också som en sorts filosofi. En anda av solidaritet som ibland kallas “the orange feeling” på danglish. Den som man tar med sig hem i hjärtat för att begagna under årets i övrigt festivalfria dagar. En känsla av kraft, hopp och gemenskap. Som vår värld behöver idag - och imorgon. Och på Roskilde 2021. Vi ses där! @roskildefestival #orangefeeling 🧡 https://www.instagram.com/p/B-uqcrdpBg-/?igshid=34cknmlzgati