Var och en som någon gång ätit ett sött, saftigt äpple vet att tiden hejdar sig, eller att man i alla fall förnimmer dess förlopp på ett annorlunda sätt. Man kan ägna en god stund åt den där frukten, ta en tugga då och då, dra ut på njutningen, sluta sina ögon och hänge sig åt de spratt som sinnena kan spela – man kan tycka sig förpassad till en annan tid, ett annat liv, kanske på andra sidan av ett stort hav, i ett annat land. Man kan stjäla ett äpple ur någon annans trädgård, huka sig ner bakom en buske och äta det i smyg, dold för omvärlden – stulen frukt, stulen stund. Men man kan inte dra ut på det för länge. När skalet är öppnat har en lagbunden process dragit igång, de ytor där man bitit blir snart bruna, de oxiderar, blir fula och oaptitliga. Man måste lära sig att beakta förtärandets takt, alltid ligga steget före förruttnelsen. En elementär lärdom jämte många andra som går att utvinna ur ett äpple – minnen, kunskaper, drömmar, allt sådant som har en så vitaliserande effekt på förmågan att känna sorg och vemod: två nyanser av brunt där den lycklige tagit en tugga.
Klas Östergren, Orkanpartyt
