Man delar upp sig i två lag. Ett med fadern i spetsen (i vilket Masja alltid ser till att ingå) som benämns de heliga, som slår, räfsar och vålmar samvetsgrant, metodiskt och i nästan samma takt som bönderna själva - och ett annat, namnlöst, som ägnar betydligt mer kraft åt att skratta, sjunga och leka än åt att bygga stackar, som gärna köper sig fria från sin lott med ett glas vodka och som tycks strunta totalt i att de bybor som låter sig köpas blir berusade, sackar efter med sina vändor och emellanåt råkar i slagsmål. Men även om fadern mulnar betänkligt då han ser bönderna puckla på varandra blir han snart nog på gott humör igen, uppenbarligen mycket nöjd med att så många av hans närstående nu insett vikten av att arbeta i sitt anlets svett - och även om Masja känner ett stygn av svartsjuka var gång hon ser Tanja, Vera och big Masja luta huvudena samman, viska något till varandra och sedan vika sig dubbla av skratt, kan hon inte låta bli att dras med i den allmänna munterheten, ja, det händer ofta att hon trots svetten, klådan, törsten, tröttheten och ögonblicken av hastigt uppflammande svartsjuka fylls av en besynnerlig eufori. Som om de två tillstånden, samhörigheten och utanförskapet, på något vis förutsätter varandra. Eller snarare som om den ljuva känslan av att höra till bara är möjlig att uppleva då hon vet att den när som helst kan få förlorad.
Carola Hansson, Masja