Litterära fragment

[litterarafragment]

Man delar upp sig i två lag.    Ett med fadern i spetsen (i vilket Masja alltid ser till att ingå) som benämns de heliga, som slår, räfsar och vålmar samvetsgrant, metodiskt och i nästan samma takt som bönderna själva - och ett annat, namnlöst, som ägnar betydligt mer kraft åt att skratta, sjunga och leka än åt att bygga stackar, som gärna köper sig fria från sin lott med ett glas vodka och som tycks strunta totalt i att de bybor som låter sig köpas blir berusade, sackar efter med sina vändor och emellanåt råkar i slagsmål. Men även om fadern mulnar betänkligt då han ser bönderna puckla på varandra blir han snart nog på gott humör igen, uppenbarligen mycket nöjd med att så många av hans närstående nu insett vikten av att arbeta i sitt anlets svett - och även om Masja känner ett stygn av svartsjuka var gång hon ser Tanja, Vera och big Masja luta huvudena samman, viska något till varandra och sedan vika sig dubbla av skratt, kan hon inte låta bli att dras med i den allmänna munterheten, ja, det händer ofta att hon trots svetten, klådan, törsten, tröttheten och ögonblicken av hastigt uppflammande svartsjuka fylls av en besynnerlig eufori. Som om de två tillstånden, samhörigheten och utanförskapet, på något vis förutsätter varandra. Eller snarare som om den ljuva känslan av att höra till bara är möjlig att uppleva då hon vet att den när som helst kan få förlorad.

Carola Hansson, Masja

[litterarafragment]

På sista tiden hade Bosmans tänk på vissa episoder i sin ungdom, episoder utan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men eftersom dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrigt svävade de fritt, i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta undra över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. Han hade börjat göra en lista över dem i ett försök att trots allt hitta hållpunkter: ett datum, en bestämd plats, ett namn vars stavning han var osäker på. Han hade köpt en svart anteckningsbok som han bar i innerfickan på jackan, så att han kunde skriva ner något när som helst på dagen, varje gång ett av dessa minnen blixtrade till i medvetandet. Det var som att lägga pussel. Men ibland när han färdades tillbaka i tiden greps han av ånger: Varför hade han slagit in på den ena vägen snarare än på den andra? Varför hade han låtit det eller det ansiktet, den eller den gestalten i besynnerlig pälshatt och med en liten hund i koppel, försvinna i det okända? Det svindlade för honom när han tänkte på vad som kunde ha varit men inte blev.

Patrick Modiano, Horisonten

[litterarafragment]

Kanske för att det kändes så lätt att vara i hans närhet. Kravlöst och enkelt. Ingen av oss tänkte på något annat än det vi pratade om och jag hade svårt att förstå hur det kunde kännas så naturligt. Det var som om våra hjärnor hade spelat musik i ett tidigare liv, dom hade övat skalor och stämt sina neuroner i samma tonart och nu när dom äntligen återsågs kunde dom jamma loss helt utan noter

Jonas Hassen Khemiri, Allt jag inte minns

[litterarafragment]

Så, käre herr Kappus, bli inte rädd om en sorg tornar upp sig framför dig, större än du någonsin sett; om en oro, likt ljus och molnskuggor, sveper över dina händer och över allt du gör. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Varför vill du exkludera all oro, smärta och melankoli ur ditt liv, trots att du inte vet vad dessa tillstånd har för funktion inom dig? Varför vill du förfölja dig själv med frågan varifrån allt detta kommer och vart det vill, när du vet att du är i en övergångsfas och inte vill något hellre än att förvandlas?

Brev till en ung poet, Rainer Maria Rilke

[litterarafragment]

Vi talar så lite som möjligt med varandra när vi arbetar, förklarade hon, vi försöker koncentrera oss på vår uppgift, hela tiden vända vår uppmärksamhet mot Gud, så fort jag börjar prata befinner jag mig utanför mig själv, hon skrattade till, och kan inte ta vara på den frid som måste bevaras för att jag ska kunna vara mig själv trogen.   Men du måste ju byta tankar med någon?   Givetvis, men för det avsätter vi tid. Då samtalar vi om det som är viktigt.   Hedwig ville inte erkänna att hon kände sig kränkt. Men hon hörde att rösten var syrlig när hon sa: Och vem avgör vad som är viktigt?  Om du visste hur många ord som inte behövs, sa Katarina, hur mycket som bara skvalpar förbi, fyller tomrum, babblas ut för att vi inte vågar vara stilla med vår tanke. Prova själv, fortsatte hon. Prova att vara tyst en vecka. Och ransonera sedan orden. Om du bara fick tjugo ord om dagen, vilka skulle du välja? Eller hundra. Börja med hundra och lyssna efter vad som verkligen är sant.

Lotta Lundberg, Timme noll

[litterarafragment]

Mamman klipper gräs med pojken i hasorna. Han tycker om ljudet, lukterna. Efter en stund börjar han plocka upp det fuktiga gräsklippet som maskinen lämnar efter sig och samlar det i en hög på brunnslocket. Mamman skriker åt honom att det är onödigt, att det är bättre att gräset får ligga kvar för att ge näring åt jorden. Men pojken tycker det ser så stökigt ut med gräskokorna.   Titta mamma!   Mamman nickar och ler när hon ser den stora högen av gräs som täcker brunnslocket.   Nu lastar pojken gräsklippet i skottkärran och kör brummande över gräsmattan innan han tömmer kärran i skogen. Han galopperar tillbaka till brunnslocket och börjar kasta gräset i skottkärran, det mesta utanför.   Är jag inte duktig, mamma, är jag inte duktig!   Jo!   Hon orkar inte klippa mer, hon hatar det, och stänger av maskinen och går in i huset, in i rummet där pojken har byggt en stor stad.

Cecilia Davidsson, Det var länge sen det var så här spännande

[litterarafragment]

Marie-Laure föreställer sig de elektromagnetiska vågorna som rör sig in och ut ur Michels apparat och böjer sig runt omkring dem, precis som Étienne brukade beskriva det, bortsett från att luften numera korsas av tusen gånger så många som när han levde - kanske en miljon gånger så många. Floder av sms, tidvattenströmmar av mobiltelefonsamtal, tv-program, e-postmeddelanden, oändliga nätverk av fibrer och kablar som är sammanflätade ovanför och under staden och går genom byggnader, hoppar mellan sändarna i Metrotunnlarna, mellan antennerna på hustaken, från lyktstolpar med inbyggda mobilsändare, reklam för Carrefour och Evian och förbakat bröd som flimrar genom etern och tillbaka till jorden igen, Jag blir sen och Kanske borde vi boka bord? och Kom ihåg att köpa avokado och Vad sa han? och tio tusen Jag saknar dig, femtio tusen Jag älskar dig, hatmeddelanden och mötespåminnelser och marknadsuppdateringar, smyckereklam, kaffereklam, och möbelreklam som osynligt flyger över Paris myllrande kvarter, över slagfält och gravar, över Ardennerna, över Rehn, över Belgien och Danmark, över de ärrade och ständigt föränderliga landskap vi kallar nationer. Och är det då så svårt att föreställa sig att även själar kan färdas längs samma vägar?

Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser

[litterarafragment]

Var och en som någon gång ätit ett sött, saftigt äpple vet att tiden hejdar sig, eller att man i alla fall förnimmer dess förlopp på ett annorlunda sätt. Man kan ägna en god stund åt den där frukten, ta en tugga då och då, dra ut på njutningen, sluta sina ögon och hänge sig åt de spratt som sinnena kan spela – man kan tycka sig förpassad till en annan tid, ett annat liv, kanske på andra sidan av ett stort hav, i ett annat land. Man kan stjäla ett äpple ur någon annans trädgård, huka sig ner bakom en buske och äta det i smyg, dold för omvärlden – stulen frukt, stulen stund.    Men man kan inte dra ut på det för länge. När skalet är öppnat har en lagbunden process dragit igång, de ytor där man bitit blir snart bruna, de oxiderar, blir fula och oaptitliga. Man måste lära sig att beakta förtärandets takt, alltid ligga steget före förruttnelsen. En elementär lärdom jämte många andra som går att utvinna ur ett äpple – minnen, kunskaper, drömmar, allt sådant som har en så vitaliserande effekt på förmågan att känna sorg och vemod: två nyanser av brunt där den lycklige tagit en tugga.

Klas Östergren, Orkanpartyt

[litterarafragment]

Tolvan var ett riktigt skithål - ett KalleAnka-hål. Par 4. 313 m. Smalt utslag, upp mot en platå och sedan nitti grader dogleg vänster, på skrå, därefter tvärbrant ner mot en - som om det inte var jävligt nog - frånsluttande green som man i princip inte såg förrän man stod på den. Rent grafiskt kunde man rita upp hålet som en galge som man hänger streckgubbar i. En galge som han dinglat i mer än en gång de senaste veckorna.

Hans Gunnarsson, Albatross

[litterarafragment]

Det finns en märklig tyngd i alla de där konkreta detaljerna, en tyngd som har att göra med döden, med kroppen som rör vid föremålen, med handen som skriver. Jag ser på nytt bilderna av utkastadhet, förskingring, löv som blåser, kronblad som fyller himlen. Jag är en hare, jag springer i virvlande snö. Han står utanför min dörr en av de första sommardagarna. Han har en vit skyddsmask framför ansiktet, den tryckande värmen får trappuppgången att lukta av sopor. Han säger att han har fått en lungtransplantation under tiden vi inte har talats vid. Han vågar inte krama mig eftersom han får mediciner som sänker hans immunförsvar. Jag tänker att en vind en dag kom och blåste bort hans liv. Han drar ner den vita masken, jag ser hans ansikte.

Johannes Anyuru, En storm kom från paradiset

[litterarafragment]

När jag inte är tillsammans med Jenny, när hon besöker sin mor i Bristol och blir borta över en enda natt, brukar jag leka en lek som går ut på att jag ska minnas exakt hur hon ser ut. Jag klarar aldrig det provet. När jag sedan återser henne är hon alltid så mycket finare än den bild som jag haft i huvudet. Däremot vet jag inte om detta är bra eller dåligt. Om det är bra att verkligheten överglänser bilden, eller om det faktum att jag inte kan föreställa mig henne innebär att jag inte vet vem hon är.

Graham Swift, En högre rymd

[litterarafragment]

Liksom många av sina jämnåriga hade Nikolaj Michajlovitj Joltysjev under nästa hela sitt liv ansett att man borde sköta sig och göra sin plikt och att det skulle löna sig i längden. Det skulle komma befordran, bostad och löneförhöjning, och så skulle man kunna spara ihop till ett nytt kylskåp, ett vitrinskåp och en kristallservis, och slutligen - till en bil. En gång hade han fastnat för en viss modell, Zjiguli 6:an. Hans dröm.

Roman Sentjin, Familjen Joltysjev

[litterarafragment]

Det kan förefalla onödigt att vara så upptagen av allting - om han nu verkligen är det - men det måste kanske vara så, måste kanske famna om allt, för att han är furste. Han gör intryck av att begripa och behärska hur mycket som helst, eller åtminstone av att vilja göra det. Ingen kan förneka att han är en imponerande personlighet. Han är den ende jag mött som jag inte föraktar.   Han är mycket falsk.

Pär Lagerkvist, Dvärgen

[litterarafragment]

I en tidsålder som har fått ta emot kärnvapenhot, biologisk krigsföring och AIDS har den perfekta kroppen blivit en rustning - hård, blänkande och ogenomtränglig. Hon anförde bevis på detta från träningsband och annonser för program och maskiner som innehöll de avslöjande uttrycken 'skinkor av stål' och skottsäkra magmuskler'.

Siri Hustvedt, Vad jag älskade

[litterarafragment]

En fransman hade fått en soffa, fyra stolar och en fåtölj i gåva. Fransmannen satte sig på stolen vid fönstret, så fick han lust att lägga sig lite på soffan, men då kände han att han ville sitta ett tag i fåtöljen. Fransmannen steg upp och satte sig i fåtöljen som en kung, men så tänkte han fram och tillbaka att det nog är illa ståtligt i fåtöljen. Bättre då lite enklare, på en stol. Fransmannen gick och satte sig på stolen vid fönstret, men där satt han inte så bra, för från fönstret drog det en smula. Fransmannen flyttade sig till stolen vid brasan och märkte att han blivit trött. Då beslöt fransmannen att lägga sig på soffan och vila, men innan han nått fram till soffan, vek han av och satte sig i fåtöljen. - Här är det ändå skönt! sa fransmannen, men tillade genast: - Fast på soffan är det förstås ännu skönare.

Daniil Charms, Konsten är ett skåp

[litterarafragment]

Julen kommer och går. Den är som den brukar vara, som den varit så långt Alberte och Jakob kan minnas tillbaka. Ett strålande hopp - och en snopen och skamsen förundran över att man ännu en gång varit godtrogen och naiv.

Cora Sandel, Alberte och Jakob

[litterarafragment]

Att jag låtit kalla er hit till Bostället, sade far till lärarinnan, är inte en tillfällighet. Min hustru och jag vill starkt understryka att vi uppmärksamt kommer att följa ert arbete med min son. I all synnerhet på två områden.    Jag strävar alltid efter att stå i så nära förbindelse som möjligt med föräldrarna, sade lärarinnan och böjde ytterligare litet på sitt huvud. Barnen är trots allt föräldrarnas tillhörigheter.    De två områdena, sade far, är läsningens och skrivningens.    Hos mig lär sig alla barnen att läsa, sade lärarinnan. Och skriva. Utom givetvis de obildbara.    Naturligtvis, sade mor. De obildbara.    Jag använder ljudningsmetoden, sade lärarinnan.    Vi har gjort våra små försök, sade far. Huvudsakligast min hustru. Men förgäves. För min hustru vore det en stor skam om min son inte tillägnade sig läsandet och skrivandet.    Och lärarinnan öppnade sin smala mun och gav prov på ljudandets konst: Aaaaaa. Oooooo. Iiiiii. Så enkelt är det!    Tack, sade far. Det låter onekligen ganska tillförlitligt. Vår pedagogik har sannolikt varit en aning åldersomlig.    Jag är för min del utbildad vid lärarinneseminariet i Lycksele, påpekade hon.    Men konsonanterna, frågade far, är rimligen något svårare?    Jo, medgav lärarinnan. Konsonanterna är ju i själva verket ingenting annat än ett slags fyllnad i skarvarna mellan vokalerna, som bildar den egentliga substansen i skriften. Men även konsonanterna låter sig trots sin flyktighet bemästras, de klibbar fast vid vokalerna som spindelns tråd vid spindeln.    Sedan kunde hon inte avhålla sig från att också nämna diftongerna. När man ljudade fick diftongerna en nästan överjordisk skönhet.

Torgny Lindgren, Dorés Bibel