De fyra väderstrecken böjer han varligt samman till en vallmo. Floderna och havsströmmarna lockar han in i handens fåror. Snöbergen, stäpperna och djungeln, virvelstormen före en regntid, alla dessa väldiga prologer stillnar till ett leende eller den spröda tonen i en herdepipa. Sålunda beredd att sova några tusen år drar han till sist på sig nattmössan himmelskupan med stjärnbroderier. Förenad och sammanvigd med allt utom den snedögda flickan i lerhyddan, hon som redan ängslas för sin herres morgonmål. Hajfenor eller blåmusslor? Kanske den där sortens små krabbor som serveras levande i vinsås? Lotuskärnorna förstås, hans favoritfrukt, och de två trebladen (att kokas på en eld av cederbarr i den blå vasen från Ni-Hing).
Werner Aspenström, “Panteisten”, Snölegend, 1949