#prekarisering

[krigsmaskinen]

Upprivna lokalismer

Ännu en bok jag hade överdrivna förväntningar på var Steve Hansons Small towns, austere times. Den är inte så bra och borde ha redigerats ner till en artikel istället, inte ges ut som bok. Men det fanns ändå något där som förtjänar en kommentar. Hanson menar att den bitterhet efter avindustrialisering som i mångt och mycket underbygger samtida rasismer egentligen bara är en sida av en fantasi om ett lokalt utopia. Lokalism behöver inte vara rasistiskt och provinsialistiskt, som vissa liberaler har visat med allsköns "gröna" projekt som betonar just det lokala, lantliga, organiska, etc. Liksom rasisterna fetischerar de det lantliga och nostalgiska, lika djupt motsägelsefullt och också som en slags reaktion i kapitalets försvar. Detta behövs hanteras "dialektiskt" enligt Hanson, och han försöker göra det via begreppet spår.

Spår är ett bra begrepp att använda när det kommer till undersökning av det lokala (utgångspunkten för Hanson är sk "community research"). Det handlar inte om gammal historia utan om något fortfarande aktivt. Spåren "sätter dialektiken i arbete", och visar på hur vi är globalt ihoptrasslade. Fastna inte i platsen (i meningen "site") utan följ spåren. Personens spår (från plats till plats, yrke till yrke, osv), tingens spår, ordens spår. Det hamnar mycket nära Cronins mikrospektion.

Återvändande till "jorden" (det organiska, ekologiska, etc) eller det lokala kan alltså förutom av nationalismer användas av marknader för reifiering. Vi känner till det när exempelvis stadsodling och liknande tas upp i gentrifieringsprocesser. Hanson noterar, med utgångspunkt i exemplet IET (boken är till största delen fokuserad på just staden Todmorden där IET är verksamma), hur en kvasi-naturalistisk marknadsliberalism växer fram med en tydligt moralistisk framtoning. Denna utveckling är samtidigt, genom prekariseringen, en utveckling mot mer diffusa skillnader mellan arbete och ickearbete, mellan vita och svarta jobb. Inte att det bara är parallella processer: det är samma processer. I fallet IET är de helt beroende av legala gråzoner (gällande mark t ex), tvångsarbete ("arbetslöshetsåtgärder") och gratisarbete, den outtalade möjligheten för individer att skifta mellan vita och svarta jobb, etc.

Gränser förstärks ideologiskt för att skapa någon slags känsla av grund. Att rasisterna gör det vet vi, men också de andra "lokalismerna" gör det, inte minst moralistiskt. Det är inte simpelt hyckleri, även om det såklart finns där också. Med risk för psykologisering hävdar Hanson att "lokalismerna" är ett sätt att försöka hantera "traumat" av avindustrialiseringen. Det är försök att rota sig, grunda sig. De är i grunden falska, i själva verket "upprivna" (deracinated) lokalismer. Men kritik duger inte. Hanson vet det och låtsas inte om att ha några svar, förutom att kritiken behöver bli mer "dialektisk".

Men det är ju såklart bra med mer grönt, med resiliens, att kunskaperna om att odla jorden och sköta djuren sprids, osv. Så hur bör vi förhålla sig? Kritiken och undersökandet kan ändå vara en början. Visa att det lokala aldrig bara är lokalt. Lyft fram nätverken (av information, människor, teknik, etc). Kritisk deltagande undersökning kan i sig fungera som ett skapande av krigsmaskiner och livs-former.

[krigsmaskinen]

Ur nyhetsflödet - Februari

I februari har vi läst att prekariseringen fortgår i oförminskad takt. Några exempel: det blir svårare och svårare att få enkla jobb. Arbetskraften är överkvalificerad. Sverige har fått 400 000 fler högskoleutbildade på sju år, men ökningen av kvalificerade jobb har stannat av. Därför: överkvalificering som förstärker arbetslösheten. Politikernas utbildningsinflation är snarare kontraproduktiv, enligt Michael Tåhlin.

Visstidsanställningar leder inte till att fler får jobb. Istället ökar klyftan mellan fasta och övriga. Prekarisering leder till prekarisering. Osäkerheten gör att också de med fasta jobb "inte vågar flytta på sig". Forskaren Jörgen Svanlund, som undersökt detta, tror inte heller att det underlättar för "grupper i marginalen". "Just nu har 680 000 svenskar, alltså 16 procent av arbetskraften, ett visstidskontrakt."

Det finns nu över 500 bemanningsföretag i Sverige. De flesta regionala och nischade. Större andel högutbildade. Vanligare att bemanningsföretag bedriver en verksamhet och vid toppar anlitar andra bemanningsföretag. Antalet årsanställda inom bemanningsbranschen ökade 2013 till omkring 65 000. Tidigt i februari kom också beskedet att 4400 jobb ska bort från Volvo. Ett exempel på att prekarisering inte endast är en tendens som påverkar unga och arbetslösa, utan något som genomsyrar hela samhället. Ständiga rationaliseringar och effektiviseringar ökar pressen och minskar antalet anställda.

Fler hamnar i fas 3. Subventioner funkar inte; i januari hade 143 000 människor subventionerade jobb.

Antalet tillfälliga anställningar ökade med 27 000 under 2013. 13000 industrijobb försvann och tjänstesektorn växte (ingen siffra). Också undersysselsättningen ökar. Av det outnyttjade arbetskraftsutbudet räknat i timmar (885 000 personer, 21,2 miljoner timmar) står de undersysselsatta för nästan 20% av timmarna. "Den största förändringen har skett efter finanskrisen, säger Cecilia Karlsson vid SCB." "Totalt finns omkring 250 000 personer fler i det outnyttjade arbetskraftsutbudet i dag än 2001." Det var prekariseringsbiten det. I övrigt fortsätter skuldsättningen. Bostadslånen fortsätter att öka. Martin Noréus på Finansinspektionen är lite "bekymrad" men tror inte på någon krasch i Sverige. Fler tar blancolån (lån utan säkerhet) som ett sätt att kringå bolånetaket. Detta hos den statliga banken SBAB. Också storleken på lånen ökar. Sossarnas Magdalena Andersson hävdade att staten har ett strukturellt underskott på 1,7% av BNP för 2014. Det är "förfärligt och helt oacceptabelt", säger hon. Vi måste tillbaka till målet, men långsamt, "annars skulle det innebära en alltför åtstramande politik". Några dagar senare räknade Dagens Industri lite på det där. Ränteavdrag på bolån kommer enligt DI från 2016 ge ett intäktshål i statskassan som motsvarar årets jobbskatteavdrag. Svenskarnas ränteutgifter kommer öka och därmed ränteavdragen med ungefär lika mycket. Avdraget subventionerar skuldsättning samtidigt som skuldsättningen pumpar upp en bostadsbubbla. Men lite ansvarstagande och en mirakulös tillväxt ska väl enligt sossarna rädda oss från en "alltför åtstramande politik" (ha!). För det ser väl lovande ut för den svenska tillväxten? Sveriges varuexport har sjunkit och enligt EU-kommissionen "ser det ut som om Sverige fortsätter att sacka efter 2014 och 2015 också." Exporten står visserligen bara för ungefär hälften av vår BNP, men det parerar vi med.. med.. hmm..

[krigsmaskinen]

Bo Isenberg, Jeanette Emt och Tapio Salonen diskuterar vad som kännetecknar det som den brittiske ekonomen Guy Standing kallar för prekariatet - den n...

[krigsmaskinen]

I en recension av Gerald Raunigs bok Factories of knowledge, industries of creativity (en bok jag härmed får anledning att återkomma till) sammanfattar Susan Kelly Raunigs huvudtes:

He argues that the qualities of condensation, assembly and re-territorialisation make the university a ‘becoming factory’ of new economic and social assemblages today. He argues for the specific resonance and possibilities embedded in these qualities in the context of our increasingly precarious and dispersed social life. The university as factory offers, in his view, a concentration and assembly of bodies and knowledge that have the potential to re-territorialise and valorise other forms of labour, life and resistance.

Susan lägger till hur

Faced with mounting debt and exorbitant housing costs, most students I have worked with in London hold down one or more part-time jobs or increasingly take on full-time jobs on different shift patterns while studying. They rush off after class to work, and make rational economic decisions on their percentage of attendance to technically ‘get through’ their degree and simultaneously keep a roof over their head. An increasing number whose families live within commuting distance never move out, dashing to get the last train home, leaving only a handful of students in the pub for post-seminar social life, debates, scheming and arguments. For others still, student life is taken up with both part-time work and a succession of unpaid internships in cultural institutions, fashion houses, PR firms, media organisations and so on, in the hope that this ‘experience’ will translate into paid work on graduation.

Å ena sidan verkar studentlivet producera lika mycket isolation och fragmentering som fabrikerna och arbetslösheten, en process som förmodligen påskyndats av fenomen som NPM och den allmänna prekariseringen men hur som helst kommer att tillta med ytterligare steg i den riktningen. I den meningen liknar situationen på lärosätena andra platser, eller rent av som Kelly menar att gränserna suddas ut och att ”the time of university and of work completely coincide.” Raunig verkar dock hävda att det finns en särskild potential i lärosätena som plats, varför rörelsen som växer därifrån är särskilt viktig. Det här anknyter till något jag varit inne på tidigare: frågan om det allmänna intellektet.

[krigsmaskinen]

Anteckningar kring förslaget och kritiken

Sedan studentrörelsen drog igång har jag samlat på mig lite material som jag antecknat lite om. Mer kommer i dagarna...

Det är behovet att vara "snabbfotade och handlingskraftiga" i en global konkurrens som motiverar förslaget till privatisering. Stiftelseformen underlättar för bland annat forskningsprojekt, att bedriva verksamhet utomlands och i allmänhet bli flexiblare. Reformen möjliggör bolagisering, vilket i sin tur minskar offentlig insyn och demokratiskt styre, förutom att utsätta verksamheten för marknadens rörelser. Problemet ligger inte så mycket i stiftelseformen som förutsättningarna för det påstådda självständiggörande reformen är menad till.

Begreppet ”stiftelse” är vilseledande eftersom universiteten inte ska ges något stiftelsekapital, vilket är grunden för stiftelseformens självständighet. Universiteten föreslås förbli ekonomiskt beroende av staten och dess redovisningskrav. Härmed faller också den tomma retoriken om internationalisering, då de utländska toppuniversitet som drivs i stiftelseformen gör detta just på basis av ett gediget eget kapital som skyddas mot utplundring.

I stort sett alla som kritiserar förslaget ser gärna att lärosätena får mer autonomi men att förslaget är missriktat och ogenomtänkt. Inte alla men många säger att förslaget är mer ideologiskt än något annat. Jan Björklund själv hävdar dock att det handlar om självständighet. Men varför har de då missat ett sånt uppenbart problem som att reformen skulle innebära mer beroende? Man frestas att säga: antingen är de inkompetenta idioter eller så ljuger de.

I ett bredare sammanhang ingår den tidigare autonomireformen som också var menad att leda till större självständighet men som, menar kritikerna, egentligen bara flyttade över makt från staten till rektorerna. "På vissa ställen har det gått så långt att de organ för medbestämmande som tidigare funnits på högskolan helt har avskaffats. Precis som i ett privat företag så förväntas anställda acceptera att chefen/rektorn ensam leder och fördelar arbetet och att inte kritisera skolan utåt." Hammarbäck skriver vidare att utvecklingen är en del av New Public Management som syftar till att få offentliga verksamheter att fungera som företag (därför att det, enligt NPM, är mer effektivt). "Så när vi tar ställning till om de här krångligt formulerade lagförslagen angår oss eller inte, borde vi också ta ställning till hela den här utvecklingen." Andrea Malesevic är inne på samma spår: "Viktigt är också att det blir början på en diskussion om den allmänna marknadsanpassningen av universiteten." På Forever United: "I längden kommer studentrörelsens styrka mätas i förmågan att gå bortom inriktningen på stiftelsereformen. Annars riskerar vi, att likt vad som hände i Storbritannien sedan studieavgifterna trots massiva protester höjts, att se rörelsen tyna bort så fort sakfrågan avskrivits."

Flyktlinjer skriver lite längre om NPM på lärosätena, bland annat om hur deras offentliga uppdrag omdefinieras utifrån ”marknadsimiterande premisser”. Termer som ”innovation” och ”nytta”, som tar en framträdande plats i den offentliga diskursen, blir i praktiken ofta ”synonymt med patent, produkter och tekniker som gynnar svenska företag”.

[krigsmaskinen]

Som nybliven student har jag inte haft någon koll på vad som hänt inom utbildningsväsendet på det realpolitiska planet, men det verkar som att det är dags att börja sätta sig in i detta nu. För tydligen försöker regeringen reformera utbildningssektorn enligt väntad modell. Ett förslag har lagts fram, kritiserats och dragits tillbaka för att göras om. Det har snackats en del och på några ställen ska det imorn tydligen organiseras något. På socialism.nu skriver signaturen CattivoMaestro:

Om detta lyckas sprida sig, och det går att sätta press på de respektive högskolecheferna att inte agera överlöpare i den nya fejk-utredningen, så kommer det att öppna upp en helt ny horisont för kampen om utbildning i det här landet. Alla tidigare protester mot nedskärningar har helt och hållet hållits inom ombudsmannakulturens kanaler med försiktiga kommentarer från fack, kårer och hövliga ledarsidor. Om protesterna antar oberoende former skulle detta kunna bli en explosion som helt förändrar maktbalansen, inte minst när väl nästa version av stiftelseförslaget kommer.

Hela poängen med det tillbakadragna förslaget är alltså inte att skapa "ekonomiskt oberoende" stiftelser i stil med dem som finns i t.ex. USA (vilket i sig hade varit problematiskt av en rad skäl även från högskolornas synpunkt - inte minst svårigheter att planera verksamheten i ekonomiskt instabila perioder). Universiteten kommer att bli MER beroende av staten eftersom de inte kommer ha en tydlig finansiering kopplad till ett utbildnings/forskningsuppdrag som myndighet, utan skulle behöva äska pengar utifrån hur de klarar att "konkurrera" med andra lärosäten i Sverige och världen på en rad olika sätt. De som inte klarar av konkurrensen, riskerar alltså att inte ha råd att driva den verksamhet som egentligen vill - och allt som inte verkar vara "lönsamt" (enligt marknaden eller vad staten råkar vilja satsa på just nu) kommer att slimmas bort. På kort sikt slår detta mot sådant som kommer att vara svårt att få stora externa anslag av storföretag, och därmed sänka beroendet av statliga anslag för finansieringen med: humaniora/estetiska ämnen/samhällsvetenskap. På lång sikt kan man räkna med att de andra mål än produktion av arbetskraft ("det livslånga lärandet", regionalpolitiska verktyg att stimulera avfolkningstrakter med) kommer bli den uttryckliga politiska måltavlan för regeringar som vill spara pengar, och de små och "mindre konkurrenskraftiga" högskolorna helt och hållet blir specialiserade yrkesutbildningar inom smala nischer eller helt sonika läggs ned. Poängen är alltså att detta är ett sätt att vidare flexibilisera utbildningssektorn, att tvinga in marknadsmekanismer i ytterligare en aspekt av utbildningsväsendet för att pressa ner kostnaderna när högskolorna självmant "optimerar sin konkurrenskraft" genom att plocka bort olönsamma delar i sin produktionsprocess. Men tro inte att detta kommer att öppna upp för mindre statlig inflytande: tvärt om skapar detta fantastiska möjligheter för med lite siffertrixande från en regerings sida lägga ner hela högskolor som de inte har "rätt linje" eller fyller rätt politiska "funktion". Om inte detta i sig får er att vilja gå loss på utredningen kan ni tänka i några sekunder vad detta skulle innebära om en M-ledd regering med SD som stödparti fick gå loss fritt i utbildningsbudgeterna, istället för att behöva spela enligt de regelverk för myndigheters finansiering som finns idag.

[krigsmaskinen]

Den bästa utbildningen är uppror

Högskolor och universitet fungerar idag mer som företag på en global marknad, med en huvudsaklig uppgift: att producera mänskligt kapital. I detta sammanhang följer det naturligt att studenten mer ser sig som en konsument än en individ som söker bildning för att upptäcka och utveckla sig själv som människa. Bara idén låter löjlig och flummig idag, trots att det har varit en grundpelare i det som kallas demokrati. Vissa specialiserar sig på att massproducera ingenjörer men alla måste i slutändan legitimera sig genom att på något sätt framhålla "nyttan" de skapar för samhällsekonomin. Det rör sig inte heller bara om en slagsida åt naturvetenskapen gentemot humanistiska ämnen, också teknologi och yrkesträning gentemot Vetenskaperna med stor V. Det första man får höra när man besöker en skola, eller när högarna av reklamblad och pladder öses över en, är statistik över hur bra de är på att slussa vidare kunderna, förlåt "studenterna", till arbetsmarknaden men undgår att nämna någon statistik kring under- eller obetald praktik, anställningsformer, marknadernas utveckling över tid, osv. Högskolor och universitet kommer därmed massproducera missnöjda som, förr eller senare, revolterar mot produktionen och genom det skapar ny kunskap. Den bästa utbildningen är därför en skola i uppror.

[krigsmaskinen]

Utan framtid (demokratiska sprickor)

I L&B:s bok är kapitlet om de ”demokratiska sprickorna” det mest problematiska, dels för att det separeras från genomgången av strukturomvandlingen och dels för att resonemangen inom rörelserna själva är otillräckliga. Frågan om demokratin är en tydlig indikator på svagheten i rörelserna, och den verkliga utmaning de står inför.

jämte den ekonomiska krisens effekter som stigande arbetslöshet, åtstramningar, prekarisering, osv, har en nära global legitimitetskris varit en viktig faktor till proteströrelserna. Lågt förtroende och besvikelse över politikernas misslyckanden har förstärkts i takt med krisens utbredning. Politiken upplevs som impotent och underordnad... något. Underbyggda resonemang hör inte till vanligheterna utan ersätts ofta med antingen partiell kritik eller något nära konspirationsteorier. Hursom är legitimitetskrisen en stark faktor och mobiliserar uppenbarligen många.

pengarnas inflytande över politiken i form av lobbying och/eller korruption, liksom pengarnas inflytande via media (de stora mediakonglomeraterna) har varit en viktig fråga inte bara i att ge upphov till protester utan har också i hög utsträckning påverkat protesternas form, t ex hyllandet och användandet av ”ofilterad” information, direkt och utspridd förmedling (via streaming, sociala medier, utanför de traditionella medierna).

globaliseringen har möjliggjort och förstärkt skatteflykt och hotet om kapitalflykt vilket blivit tydligt med krisen. Begränsningen med att demokratin varit kopplad till nationalstaten blir uppenbar när krisen stryper staternas handlingsutrymme eller rent av sätter demokratin på undantag som i Grekland och Italien. Detta nämns ofta men utvecklas sällan vilket, som nämndes ovan, lätt leder till konspirationsteorier. (Hade här gärna sett att L&B tagit upp denna aspekt.)

Tillägg:

vad som verkar underförstått bland de flesta L&B intervjuar är att ”lösningen” på demokratikrisen anses vara mer inflytande, transparans och reglering. Trots legitimitetskrisen tycks alltså inte tilltron till den statliga strukturen riktigt ha utmanats. Men det är naturligtvis en problematik som kräver en sofistikerad strategi, för varken ett fullständigt accepterande av de rådande kanalerna för politisk förändring eller kategoriskt avvisande av alla institutioner som på ett eller annat sätt är kopplat till staten fungerar för att medvetet avveckla det rådandes struktur. Varken det ena eller det andra, eller mitt emellan, duger.

proteströrelsernas experimenterande och utvecklande av ”verklig demokrati” är uppenbart fortfarande i ett inledningsskede och kommer behöva gå bortom visionen om direktdemokrati och ”ekonomins demokratisering”. Detta tror jag kan leda till en annan, ny väg som är varken ”reformistisk eller revolutionär” vilket det hintas om i boken men som sagt fortfarande ligger framför oss.