#privatpress

[folksjal]

Full Sail 'Maiden Voyage' Privat, 1976, Washington, USA

Det är sällan jag köper dyrare skivor utan att ha hört en ton från skivan i fråga. När jag gräver 10-kronorsskivor händer det visserligen hela tiden, men dyrare skivor i butiker eller på nätet vill jag helst ha hört innan. Fallet Full Sail och deras ‘Maiden Voyage’ var ett undantag från den regeln.

Efter att ha skådat skivan i en av mina japanska skivsamlarböcker, blivit tipsad om den av Top Sound-Johan samt sett den nämnas online vid ett antal tillfällen var jag tvungen att slå till när jag såg den till ett överkomligt pris. Jag visste eller vet egentligen ingenting om bandet annat än att de kom från Seattle och att en av medlemmarna är bror till Guns N' Roses basist Duff McKagan. Jag har även förstått att den vackra omslagsbilden är tagen av fotografen Josef Scaylea. Skivans omslag gjorde självklart inte habegäret mindre.

Första spåret på skivan, ‘Sailin’ Along’, lät precis som jag föreställt mig att skivan skulle göra. Vågor som slår mot stranden, congas som kommer smygande och sen soulig AOR av bästa snitt. Resten av skivan var jag dock till en början frågande inför och jag övervägde länge att sälja den vidare. Det tog ett antal lyssningar innan jag hittade själen i ‘Maiden Voyage’. Den övervägande delen av skivan består av mer traditionell folk rock (loner folk till och med?) än beskrivningarna om psych och AOR som jag stirrat mig blint på innan köpet.

När jag nu spelar ‘Maiden Voyage’ med rätt förväntningar låter det rätt trevligt. Alla spår, utom möjligen ‘Taxi Drivin’ Blues’, har sin charm. Tidigare nämnda ‘Sailin’ Along’ och de andra upptempospåren, ‘Most of the Time’ och ‘Cage’ är mina favoriter på skivan. När Full Sail är som bäst undrar man verkligen hur ett band från regniga Seattle kan låta som att de spelar under den bländande solnedgången på skivans omslag.

[folksjal]

Steve Mullaney »Chickadee« Rooster, 1980, USA Vermont

Vermont ligger i USAs nordöstra hörn, precis på gränsen mot Kanada. Staten är mest känd för sin tillverkning av lönnsirap och sin vackra natur. Jag inbillar mig att det påminner en hel del om Sverige. Jag inbillar mig också att Steve Mullaney fångar Vermonts själ på sin skiva »Chickadee«. Texterna berättar om skogarna, djuren, årstidernas växlingar och de snöklädda bergen i norr. Just naturromantiken präglar verkligen skivans texter. Andra återkommande teman är resande och längtan. Längtan efter kärleken, vännerna och våren.

»Chickadee« släpptes 1980 på det lilla privata skivbolaget Rooster i staden Bethel i centrala Vermont. Att skivan släpptes så sent som 1980 hörs inte alls. Den har ett tidlöst sound och kunde lika gärna släppts under 70-talets första år. Akustiska gitarrer samsas med piano, dulcimer, flöjt och congas.

Steve har en speciell sångstil och sjunger ofta högt och gällt, nästan falsettliknande, men rösten tenderar däremot aldrig att bli jobbig att lyssna på. Ibland är den på väg att spricka, andra stunder närmast pratar han över låtarna. Ett par spår är instrumentala och där är det istället Steve Mullaneys gitarr som skapar stämningen.

Alla spår på »Chickadee«, utom två, är skrivna av Mullaney. Den traditionella »Grizzly Bear« och en fin version av Jesse Colin Youngs »Sunlight«. Skivans centrala och längsta spår, »Gypsies«, handlar om ett par vänner till familjen Mullaney som har tagit sin bil och gett sig ut på vägarna. De lever som resande och njuter av att uppleva vackra platser de bara läst om och av att träffa vänner, nya som gamla. Jag slås av känslan att »Chickadee« redan känns som en gammal vän. En vän som kommer följa mig och bli mitt soundtrack för de kommande höstmånaderna.

Steve Mullaney med sin dotter Erin.

[verklighetens]

VA - Huddinge Hörs (Privat, 1982)

På skivan Huddinge Hörs från 1982 presenterades det samlade musiklivet i Huddinge. I alla fall påstår skaparna det. På skivan samlas vitt skilda musikstilar som storbandsjazz, folkmusik, klassiskt, körverk och disco. Bakom skivan låg Huddinge Orkesterförening, Kommunala musikskolan och Motettkören som alla jubilerade detta år. Tanken var att sprida den lokala musiken till så många som möjligt med hjälp av skivan.

Det mest intressanta spåret är Gluteus Maximus instrumentala och ack så slicka discofunk kallad Disco Frisko. Låten har ett snabbt hårt beat och ett snyggt blås.

Medverkar gör även bland annat Sjödalens Sweet Adelines (vars egna privatpressade skiva dyker upp då och då i skivbackarna på Södertörns second hand butiker) Huddinge Storband (som gör en helt ok Nobody knows the trouble I've seen) mest namnkunniga är dock Carl-Axel och Monica Dominique som framför ett klassiskt stycke från Ungern. Med skivan följer även ett häfte med presentationer av de medverkande artisterna. Om jag minns rätt ska det även finnas en Huddinge Hörs vol. 2.