Ett mobboffer gör entré
Fram till att jag var ungefär 10 år var allt kul. Sedan blev det ett helvete. Eller när jag säger helvete menar jag att jag var ganska lågt i hackordningen. Jag blev retad, knuffad, och gjordes på olika sätt osäker. Och när jag var elva år sög det verkligen riktigt hårt.
Och nej, det slutade ju inte där. Högstadiet, när alla också annars går omkring och är osäkra på sig själva, gjordes inte bättre av att folk fortsatte retas. Jag fick höra av kuratorn hur de som retade mig egentligen ville vara vänner, men det överensstämde inte med min egen upplevelse.
Klart jag hade de där tankarna som alla retade killar har. Längtan efter att på något sätt ge igen, att ha förmågan att ge så ordentligt med stryk att man tar sig upp i hierarkin så att andra slutar jävlas med en. Men trots mina försök lyckades jag inte. Jag var ju trots allt svagare än dem.
Vad ledde detta till? Förutom att jag blev osäker på mig själv, gjorde det mig också mer inåtvänd. När jag var liten var jag social och pratglad, men allt det ändrade i och med högstadiet. Istället blev jag den där datornörden som helst pratar med människor per text, och började spendera all ledig tid vid datorn, som blev ett sorts sätt att fly verkligheten.
Och vad ledde det till, då? Gymnasiet innebar psykisk ångest i form av det paradoxala i att egentligen vilja umgås med andra människor väldigt ofta, men samtidigt inte våga ta kontakt med någon och hela tiden vara rädd för att andra människor vill en illa. Att inte kunna lita på människor som verkar vänliga.
Eftersom mitt föredragna sätt att kommunicera med andra människor blivit på distans, gjorde det också att de vänner jag hittade var sådana som gick med på det kommunikationssättet. Jag har aldrig efter barnåren verkligen vetat hur en ska göra för att få umgås med vänner på fritiden. Så det lättaste sättet har varit genom studier, föreningar och jobb. Men det är också beroende av att de banden hålls kvar. När studierna tar slut, man inte kan fortsätta i en förening, och byter jobb ... då försvinner också merparten av umgänget. Kvar finns bara dem man kommunicerar med via nätet.
Det som stör mig mest är emellertid inte att mina sociala färdigheter hämmades. De är trots allt fungerande, jag har främst inga intressen som passar ihop med hur de flesta vill umgås på fritiden. För mina tonår gjorde att mina intressen blev väldigt ...ensamma.
Det som stör mig är attityden jag haft. Jag ville tänka att det var synd om mig, att det är en tragisk historia som satt djupa spår. Men det är inte så. Det jag önskar någon sagt till mig är inte hur jag skulle göra för att bli av med mobbningen, även om det var vad jag helst önskade mig då. Det jag önskar att någon sagt, och lärt mig, är att kunna ta skit. Att på allvar tränat mig i förmågan att stå emot och inte bry mig. Det där som alla jävla muppar hela tiden säger - man ska inte bry sig om hatarna. Men hur lär man en unge som haft en så odramatisk uppväxt att första minsta motgång ger upphov till historiens extremaste offermentalitet?
Inga anti-mobbningskampanjer lyckas, för de försöker ta bort all dramatik från barns uppväxt. Den mjäkiga attityden “alla ska vara snälla med varandra” är toppen i teorin, men inte i praktiken. Problemet är att barn inte riktigt lärt sig så värst fullt ut vad empati innebär och vad ord och handlingar kan ha för konsekvenser. För att det är någonting var och en måste lära sig. I praktiken.
Utgångsläget är att det kommer att uppstå konflikter mellan barn. Nu menar jag inte extrema mobbningsfall där nån blivit fullkomligt misshandlad, utan att upplevd orättvisa eskalerar till ett knytnävsslag, som resulterar i gråt. Eller att brutal ärlighet resulterar i lite väl fräcka ordalag, som utmynnar i en ordtvist tills någondera parten besegras. Att sådant riktas mot samma person av samma personer har inte nödvändigtvis någonting med just dessa personer att göra på riktigt, utan kan lätt vara ett resultat av en osäker personlighet eller någon fysisk egenskap som gör en till en lätt måltavla.
De som utsatts för allvarlig mobbning skulle kanske inte ens kalla det jag beskriver för mobbning. Men trots det var det ju någonting som hände varje dag, av samma grupp personer, och som fick mig att känna mig helt och hållet skit, varje dag. Men nu då jag tänker tillbaka på det har jag svårt att lägga fingret på varför det var så illa. Och det enda svaret jag hittar är att mina reaktioner på all fientlighet riktad mot mig var att reagera väldigt hårt. Jag kunde inte kontrollera min irritation och mina känslor.
Jag vill inte säga att all mobbning är så här. Men i mitt fall var det mer ett resultat av min egen oförmåga att kontrollera mig själv än det var de som retades med mig. Så klart jag önskar att de inte hade funnits där, eller kanske till och med sådär egoistiskt att de hade valt någon annan. Men jag förstår, med tanke på hur jag alltid reagerade, att de valde just mig. Och att det inte nödvändigtvis var ett medvetet val, utan att jag utmärkte mig själv.
Det här är viktigt att förstå för att kunna sluta vara ett mobboffer. Jag bidrog i väldigt stor utsträckning till att det hände, vilket också innebär att det inte riktigt var någonting någon annan gjorde mot mig som det var någonting jag gjorde mot mig själv.
Man kan inte alltid rå för hur man reagerar, men man kan lära sig att reagera annorlunda. Att klara av att identifiera sitt eget beteende som vad det är och medvetet försöka handla på önskat sätt. Att lära sig förstå den sociala situationen och hur den fungerar för att komma vidare.
Så länge strategierna för att få mobbarna att sluta mobba inte fungerar är det trots allt värt att fokusera på att lära sig hantera mobbningen på ett ickedestruktivt sätt. Trots att det känns som om hela världen är emot en när man är tretton är det som görs mot en, för det mesta, inte så farligt.
(Förutom misshandel. Fuck that.)
