#rodeo.net

[levocetirizine]

[japkevanuffelen]

Columbine Smille, photograph by Emma Svensson, Rodeo.net

[agnesgb]

Rodeo.net 14/02/13 CARL JOHAN DE GEER: "VI HADE FEL"

Marie-Louise De Geer (idag Ekman) tillsammans med Gunila Axén i Pierre Cardin. Paris, 1967. Foto: Carl Johan De Geer.

Det var året innan “Summer of love” och ett galet svenskt gäng bestående av Carl Johan De Geer, Gunila Axén, Marie-Louise Ekman och Rebecka Tarschys åkte till Paris för att dokumentera haute couturens stundande död. Det blev ett modereportage med en twist. Idag, 46 år senare, visas bilderna igen med rubriken: Vi hade fel. 

1967 stod ungdomsrevolten i full blom och med den slog ett mode för unga igenom. Den första generationen med tillgång till p-pillret uttryckte sig genom musik, färg, utseende och kläder. Killarna lät håret växa, tjejerna klippte sitt och tog på sig minikjol, tights och lågskor. Men hos Paris modehus verkade inte mycket hända. De fortsatte med sin dyra, damiga och – med nya tidens blick – dammiga haute couture. I Sverige förutspådde ett gäng unga och orädda konstnärer (och många med dem) Paris-haute couturens förestående död. Och just detta gäng kom med idén att dokumentera vad de trodde skulle bli en av de sista säsongerna av dyrbart mode från Paris.

– Inför resan minns jag hur vi sa: “Vi kan bete oss hur vi vill på de här modehusen. De är så orimligt elitistiska att nästa år finns de inte kvar. Så det gör inget om vi blir portförbjudna”, berättar fotografen Carl Johan De Geer under Fashion talks på Stockholms modevecka.

Carl Johan De Geer och hans dåvarande fru, idag känd som Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman, samt formgivare Gunila Axén och DN-journalisten Rebecka Tarschys begav sig 1967 till Paris för att skildra den “borgerliga” modestadens dödsryckningar och samtidigt vända ut och in på haute couturen, ganska bokstavligen. Resultatet blev en artikel och ett modejobb med Marie-Louise och Gunila som modeller.

Nu publiceras för första gången bilderna i en bok i samband med en utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Där får vi se bilderna i sällskap med mode från den tiden – det mode som skulle dö. Namnet på boken och på utställningen? Vi Hade Fel.

– Du-reformen i Sverige gjorde att vi såg det omöjligt hur det kunde finnas något så högt, fint och viktigt som Christian Dior och Pierre Cardin, fortsätter Carl Johan De Geer, för dagen klädd i en rätt snygg vinröd manchesterkostym från den gamla revolterande 70-talsmärket  Schreiber & Hollington.

– Det framstod orimligt.

Upplägget för denna kaxiga resa var att åka runt till alla Paris största modehus, knacka på dörren, och be att få plåta Marie-Louise och Gunila i de senaste alstren rakt upp och ner på gatan utanför. Det låter som en omöjlighet – särskilt idag – men gick faktiskt förbluffande lätt.

– Yves Saint Laurent var det enda stället där vi inte fick komma in. Alla de andra bara gapade av förvåning, och släppte in oss. Hos Chrisitan Dior var vi tvungna att först gå runt med överdragskläder över kläderna, de var ju hemliga. Det var egentlien rätt märkvärdligt att vi fick fotografera dem.

– Modehusen började själva bli oroliga, sticker Rebecka Tarschys in. Det fanns en nervositet i Paris då, inför de nya moderörelserna från London och sådana som oss som kom och begärde saker de inte var vana vid.

Meningen var att göra ett modejobb som också fungerade som safari i haute couture-land: Hur känns det att ha på sig kläderna? Hur blev de bemötta av modehusen? På den tiden tyckte Carl Johan De Geer att haute couture-modet var borgerligt i överkant och fjantigt, berättar han.

– Då tyckte vi till och med det var borgerligt att diska. Men idag har jag faktiskt ändrat åsikt. Pierre Cardin till exempel, som är på omslaget av boken, och Dior, tycker jag nu är ganska fint.

På det revolterande 60-talets tid trodde De Geer att haute couturens modehus skulle lägga ner inom kort. Idag vet vi att de utgör några av Frankrikes största industrier.

– Vi påstod att de här borgerliga modehusen skulle försvinna, Dior, Cardin, Nina Ricci, alla som vi tyckte var borgerligt exklusivt överdrivna och dyrbara. Men: Vi hade fel.  

Titeln på boken och utställningen är emellertid något Gunila Axén gärna kontrar.

– Men, de har ju försvunnit, menar hon. De stora Paris-modehusens mode, idag, fungerar bara som marknadsföring för parfym och andra lättsålda produkter. Vi hade ju rätt!

CARL JOHAN DE GEER BERÄTTAR SJÄLV OM BILDERNA:

Om fotoboken Vi hade fel (Orosdi-Back förlag): "Titeln tycker jag själv är väldigt rolig, men ett stort bokförlag nekade dock att ge ut en fotobok med den namnet, de sa att man kan inte ge ut en fotobok med ett så negativt namn. Då fick jag byta förlag."

"Det här är Gunila och Marie-Louise hos Louis Féraud tror jag. Här ser man en slags släng av hippiemodet: som en glorifierad afghanpäls." Gunilla Axén: "Det var som ett sätt att göra hippiemode för miljonärer. "

"Jag plåtade ganska mycket människor rakt upp och ner på gatan också. Jag tycker det är intressant nu att det här är 46 år sedan men man upplever inte det här som en bild från Åsa-Nisse-tider. Man skulle inte, på sommaren, helt ramla baklänges om de här två personerna kom gående på en gata. Däremot skulle man bli förvånad om den där bilen dök upp. Den är väldigt rymdinspirerad, det är någon fransk bil, som man inte ser så ofta. Jag var ju mer intresserad av bilarna egentligen..."

"Det här är omslaget på fotoboken. Det är Pierre Cardin, utanför hans firma. Då tyckte jag nog att det här var borgerligt i överkant, fasansfullt dyrt naturligtvis. Nu när jag ser det tycker jag faktiskt att det är rätt fint. Jag har ändrat åsikt lite. Det är ju ett fantastiskt hantverk. Det kunde jag inte uppskatta då. Då var jag för det begagnade, det billiga, det trasiga. Det här var långt ovanför den värld jag levde i."

"Det här är hos Christian Dior. Här var Marie-Louise och Gunila tvungna att ha överdragskläder dels för att de duggregnade ute och sen så var ju kläderna som sagt hemliga."

"Christian Dior igen. Här står vi mitt på Champs-Élysées. Jag tyckte detta mest var fjant då, jag tog det som ett jobb för Dagens Nyheter som vilket annat jobb som helst, som jag var tvungen att göra för att betala hyran. Alla jobb jag gjorde som fotograf på den tiden satte jag in i pärmar sedan där det stod 'Tråkiga Jobb' på ryggen, och ställde undan dem. Och de fick stå undanställda i 45 år. Nu när jag tagit fram dessa bilder för första gången tycker jag ju att de har ett värde. Och det som är så speciellt med foton över huvud taget är ju att man kan ju inte ta dem igen. Alltihop är borta. Att Marie-Louise skulle bli chef på Dramaten det kunde vi ju inte ana, då, kan man väl säga. Jag tycker hon är käck verkligen."

"Ja. Här blev de ju lite tantiga. Nina Ricci. Det är ju i tantigaste laget." GUNILA: "Jag minns att vi tyckte att det stacks!"

"Här har vi Schreiber & Hollington. Ett helt annat typ av mode. Bland de som vi tyckte var borgerliga, konservativa modehus, så fanns det några helt nya uppstickare. En av dem var Schreiber & Hollington. För mig var det mer hemma, för det var likt Mah Jong. Här står jag i unisexoverall och fotograferar, den är från Schreiber & Hollington också. Det här var en anda som mer fanns i Sverige, om man jämför med Dior och Cardin."

Marie-Louise Ekman i Schreiber & Hollington.

"Detta är hos Paco Rabanne. Det är otroligt fint med blomblad infogade i plexiglas i klänningarna. Rabanne tyckte väldigt mycket om att det var lösa bitar som satt i hopsatta med olika nitar och ringar, det kunde blåsa lite genom kläderna."

"Också Paco Rabanne. Här kan vi ganska tydligt se att han just det året gjorde kostymerna till filmen Barbarella med Jane Fonda, en sience fiction-film. Och Gunilas huvudbonad ligger inte långt från Prinsessan Leia i Star Wars, som ju kom många år senare. Jag tycker det här är begåvat gjort, och man bör väl säga att jag som ung konstnär godtog vissa saker i Paris ändå. Det här tyckte jag var rasande fräckt, och blev förtjust i det redan då."

"Här är jag själv hos Paco Rabanne, inte i en motorcyckeljacka, för vinden skulle ju blåst något fruktansvärt igenom eftersom det glipar överallt. Men den är ganska fin tycker jag."

Klipp ur det färdiga reportaget i Dagens Nyheter 1967. Bild från Karina Ericson Wärn, som också skrivit förordet till fotoboken Vi hade fel.

REBECKA TARSCHYS, som gjorde reportaget för Dagens Nyheter, berättar själv: "Vi skulle visa hur de här modehusen var och vad de sa till oss. Texten gick ut på att berätta precis hur kläderna kändes, om de var sköna att ha på sig och om man stod ut med dem, och hur vi blev behandlade av modehusen. Känslan då var att fokus inte kommer att stanna kvar på de här modehusen. Vi visste att fokus skulle komma att skifta till prêt-à-porter och till vad som hände i London då, med det yngre modet på gatan. Det var väldigt djärvt av oss att plåta Paris-modet på gatan som vi gjorde."

CARL JOHAN DE GEER: "Jag minns att på något av de där finare ställena, där de hade mycket guldstolar, om det var Dior eller Cardin, satte jag mig i en soffa i 1700-talsstil, och då gick benen av och den föll ihop i ett moln av damm. Det såg jag som en symbolisk händelse för kapitalismens krasch."

Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. den 28:e april 2013.

Fotoboken "Vi hade fel" finns nu i handeln. Bilder: Orosdi-Back och Prins Eugens Waldemars Udde.   Vill du fortfarande ha mer? Då finns en film – med Prins Eugens Waldemarsudde som avsändare – där Carl Johan De Geer fortsätter att berätta mer: http://vimeo.com/59561231

[agnesgb]

Rodeo.net 28/08/12

SAMMANFATTNING AV MODEVECKAN I STOCKHOLM, DAG 1. 

Sommar-Stockholm kippade efter andan den här morgonen, när en regntung kyla letade sig in under korta shorts och tunna jackor. Nu må vara slutet på årets sommarmånader, och vil vill svepa in oss i tjocka tröjor. Men det är inget modet tar hänsyn till. Idag startade modeveckan för nästa års vår- och sommarmode likväl.

Bonniers Konsthall var första destinationen, där BACK av Ann Sofie Back inledde utanför det officiella visningsschemat. För andra säsongen i rad hålls BACK-visningen innan bandet ceremoniellt klippts av på Berns. På något sätt känns det helt logiskt.

BACK vår/sommar 2013. Foto: BACK.

Förra gången bestod BACK i en slags collageeffekt, där olika komponenter av plagg klistrades ihop till någon bakvänd, snillrik logik. Den här gången fortsatte collage-byggandet, där Ann Sofie Back också recyclar sig själv: nitarna, plasten, dragkedjorna, jackorna, slagen och dragskon känner vi igen. Också attraktionen i det som ofta anses fult: denna gång i form av träskor, komönster, skipants och cowboyskjortor, hålstickad lurex, sandaletter och läderscarves med nitar.

Jag har nog aldrig sett BACK så här kaosartat. Och det vattnas i munnen. Något tema för BACKs vår 2013 är svårt dock att sätta fingret på, kollektionen kan snarare beskrivas som en krock mellan flera vitt skilda element (tidigare vitt skilda, i alla fall): en cowboyinspiration, där cowboyskjortor förvandlas till långa kappor i läder och där kjolar, skjortor, toppar och träskor kommer komönstrade, gav tillsammans med olika naturmaterial en närmast organisk känsla. Det ställdes mot tekniska byxor och jackor i silverfärgat prassligt vindtyg, glittrande lurex, formellt kritstrecksrandigt kostymtyg och avslappnade tröjor och mjukisbyxor i gråmelerat sweatshirtmaterial. Accessoarerna – som för första gången produceras i stor skala – i form av kepsar, smycken, skor och scarves knöt ihop looken på ett outgrundligt sätt (det kommer även solglasögon och plånböcker).

Show design BACK vår/sommar 2013. Jag fotade.

Show design BACK vår/sommar 2013. 

De delar av Bonniers Konsthall som BACK hade täckt för visningens skull – det stora fönstret och ingången backstage – täcktes med en mängd A4-papper. Tiillsammans satte de ihop en pixlad bild av exakt den miljö de täckte. På fönstret bildade papprena parken och gatan utanför, medan gången in backstage visade hur konsthallen fortsatte där bakom. Precis så känns också BACK-kollektionen: den bygger upp en bild av något som redan finns där och som du redan sett – men det återskapas på ett avgörande annorlunda vis. Du tittar noga, och omgivningen framstår i ett annat ljus. Hur hon får till det vet hon nog inte ens själv. Det är ofta så med genier.

Omgivningen i ett nytt ljus serverades vi inte på presskonferensen en timme senare på Berns. Stockholms företagar-, arbetsmarknads- och trafikborgarråd Ulla Hamilton pratade allt som Sverige är bra på att sälja: design, spel, musik, billiga möbler, lastbilar. Ni vet. VD:n på Tiger of Sweden upprepade mer än en gång att företagande är 50% av ett modevarumärkes framgång. Den andra hälften är alltså kreativitet. Till saken hör att dessa är inte uppdelade. De är sammanflätade, och det har modevärlden vetat sedan Paul Poiret. Dior är ett prima exempel. Det handlar inte om gott företagande: det handlar om att känna till god, modern design och kreativitet och ge den ett utlopp. Det är när vi glömmer bort – eller inte ens vet – vad bra mode egentligen innebär som det går åt skogen.

 Kronprinsessan Victoria klipper bandet innan Fadi Elkhourys visning.

Därför var det mysigt när Kronprinsessan Victoria en halvtimme senare i Berns stora salong invigde Mercedes Benz Stockholm Fashion Week. Hon pratade om människor hon träffar som är stolta över att bära svenskdesignade kläder, och sa “svenskt mode talar, och tilltalar” och klippte bandet.

Själv bar hon en klänning av Fadi Elkhoury, vars visning startade precis efteråt. Det var hans första egna modevisning i Stockholm. Tidigare har han jobbat med John Galliano på Dior och Alber Elbazpå Lanvin.  Här har vi ett exempel på en svensk talang som har upptäckts och fått möjlighet till utrymme – genom försäljning på NKs Rosenrummet och genom invigningsvisningen på Stockholms modevecka. Det är spännande att se en modeskapare som Fadi Elkhoury kunna ta plats i den svenska modeindustrin. Knappast möjligt för bara tre-fyra år sedan.

Detalj, Fadi Elkhoury Couture.

Detalj, Fadi Elkhoury Couture.

Fadi, född i Libanon och uppväxt i Sverige, gör couture i den traditionella meningen. Han tillhör varken Lars Wallins groteska glamour eller Pär Engshedens raka enkelhet, utan snarare fantasierna som ryms i Paris couturevärld. Kollektionen är som en dröm om couture: vackra och dyrbara, molnlätta plagg i en pudrig och mjuk icke-färgskala. Han erbjuder något både för de svenska blåbloden och it-kvinnorna front row, och för Valentino- och Giambattista Valli-kunden i Paris.

Vackert som en saga det må vara – men det som tilltalade mig var när den sentimentala musiken vevades ner och prinsessigheten lika så, och vi såg en perfekt kappklänning som stod för sig själv i fullkomlig, åtråvärd, enkelhet. Men det viktigaste är att Fadi Elkhoury ser ut att skapa med lätt hand. Därför kan vi vara säkra på att vi precis fått en ny stor svensk talang och enligt all logik en lika stor framgång.

Fadi Elkhoury Couture.

Nhu Duong vår/sommar 2013.

Nhu Duongs plagg vill man se på nära håll, tyvärr var inte det riktigt möjligt i den stora paviljongen iKungsträdgården. Men det var en mäktig inramning: stora skärmar stod utplacerade så, att visningen ibland doldes för åskådaren, för att sedan dyka upp igen. Som om det uppstått en glitch: en inspirationskälla Nhu Duong är familjär med. Hon bor nu i Berlin – staden, som vi vet en gång för inte allt för länge sedan förenades på grund av ett misstag, en tjänsteman som råkade säga fel under en presskonferens och så förlorade Berlinmuren all auktoritet. Det mäktiga i misstag och illusioner låter Nhu sig styras av, här i en kollektion där plagg samtidigt är både för långa och för korta, har för låg och för hög midja eller utrustas med imiterade veck som delar upp silhuetten. Bombarjackorna och seten i stickat rostfritt stål eller floruscerande fiber stod ut mest.

Nhu Duong en designer att titta på nära och länge, och med en fot i konstvärlden tar hon ändå inget avstånd från modevärlden. Hon känns viktig att följa under modeveckor framöver.

Ubi Sunt vår/sommar 2013.

Aidin Sanati tillsammans med Moa Wikman skapar för sitt Ubi Sunt subtilt, rått och poetiskt herrmode. Vi har förut sett att det är elegant, minimalistiskt och användarvänligt och fått veta att alla plagg produceras i Sverige. Det är precis den linjen de fortsätter på när de presenterade vårkollektionen 2013 på Konstnärshuset. Det hade varit intressant att få se dem ta en risk eller göra ett statement kraftfullare än att de tror på välskräddade shorts, eleganta bombarjackor och kortärmade skjortor i grått, vitt och svart. Men å andra sidan är det så här herrmode förändras: små förändringar som upprepas gång på gång och in i detalj, tills skiftningen sitter där. Sportigt och mjukt rundade axlar tror vi på till nästa säsong.

Ida Sjöstedt upptäckte nyligen att hon var totalt avundsjuk på sitt eget liv – när hon såg det genom Instagram. Världen genom rosatonade solglasögon var således vad hennes vårkollektion gestaltade när den presenterades i Berns stora salong. Det är en feminin, sagolik värld i rosa och blått, där flickorna har rosa hår, kläder i siden och spets och gifter sig sammanlagt sju gånger – i sju olika, lika drömska, vita drömmar av tyll, spets och siden. Min enda invändning skulle vara att jag ville se ännu mer av denna flickiga värld som lämnar ute allt som är tråkigt och fult. Det var alldeles för kort för att vara övertygande.

Ida Sjöstedt vår/sommar 2013.

Och när Ida Sjöstedt levererat en flickig dröm, hittade Styleins Elin Nyström sin design i ett abstrakt betonglandskap ställt mot naturens krafter. Styleins kläder är enkla och bärbara men inte utan att tillföra bäraren någonting. Jag gissar att Stylein helt enkelt är plagg som designern själv vill ta på sig. Det hade hon också gjort när hon tackade för sig – hon hade kunnat gå ut som modell och passat in perfekt. Den långa och lediga kollektionen erbjöd många färger och ett print, men det var de svarta plaggen som funkade bäst, de summerade den lätthet som förknippas med Stylein.

ALTEWAISAOME är modesveriges nya raket och de gjorde ingen besviken den här säsongen. Med inspiration från konstnären Raul Mazzoni och hans geometriska abstraktioner satte de öljetter och runda broderier på jackor, klänningar och skor, och gav korta kjolar lager av styvt tyg framtill. Kollektionen är rent skuren, i ljus färgskala med inslag av orange.

På väldigt kort tid har ALTEWAISAOME präntat in sin distinkta, futuristiska skärning och silhuett på vår näthinna, och avstickaren för vårkollektionen är en väldigt bred, volymiös, axel som ligger någon stans på gärnsen till showpiece. Det var fantastiskt att se hur de fick den att funka på både deras feminina dam och sportiga herr – resultatet gav en distinkt känsla av street som i kombination med den teknologiska couture-vibben lyfte ALTEWAISAOME till en ny höjd. Nu börjar vi snacka.

I den klassiska 80-talsfilmen Working Girl hittade Carin Wester kvinnan som stannar i stan under sommaren. Till en början var hon kanske lite väl tråkigt klädd, men sen kom plötligt en uppsplicad kappa och tygerna började få roliga ytor, både på dam och herr. Skimrade, i plast, eller med en tråd av metallic som gjorde plaggen styva och du ville genast ta tag i dem och känna på kvalitén. Carin Wetser har en återkommande lätt naturromantisk sida, och den gick inte förlorad trots att det här var en kollektion tänkt för staden.

Filippa K avslutade dagen genom att slussa oss i bussar till Hagalundsdepån – en minst sagt scenisk spårvagnsförvaring i Solna. Kollektionen var mjuk och enkel, med många plagg i naturlig jersey, fladdrande kjolar och tjockstickade koftor som sveper in dig en kall sommarkväll. Finalen, där modeller tågade fram – barfota – i slinkiga och sladdriga klänningar och färgkoordinerade set i en pastellfärgad skala från blått och persika till lila och rosa, “förde tankarna till en sekt”, som någon sa front row. Vackra flickor från Jonestown uppställda på rad.

[agnesgb]

Rodeo.net 12/02/10

OM MCQUEEN

Innan Alexander McQueen började på St Martins, långt innan, var han lärling på Savile Row. Han var 16 år. Det var hans mamma som hade skickat honom dit. Han hade hoppat av skolan men hade alltid varit besatt av att rita kläder.

En dag där hos skräddarna Gieves & Hawkes, när han hade tråkigt och satt och sydde på Prins Charles kavaj, skrev han in I AM A CUNT i fodret. Han utvecklades till en av deras skickligaste skräddare. Ger du honom en bit tyg, kan alltså han sy en kostym åt dig. Kunde.

Därefter fortsatte han till teatern som skräddare, samt, bland annat, en snabb visit hos modehuset Gigli i Milano. Han blev mästare på mönsterkonstruktion. Han tittade tillbaka på gamla metoder av mönster, så långt bak som till 1500-talet, och omarbetade dem till sina egna. (Han var väldigt inspirerad av 1500-talet genom hela sin tid som designer, bl a har han nämnt konstnärerna Hieronymus Bosch, Jean Fouquet och Hans Memling som stora inspirationskällor.)

Han började på Central St Martins som lärare i mönsterkonstruktion och snitt, när Louise Wilson plötsligt erbjöd honom en plats som MA-student. Hela hans examenskollektion, s/s 1994 (han var då 25) köptes upp av kvinnan som beskyddade honom därifrån och genom hela hennes liv och hela hans karriär, Vogue-redaktören Isabella Blow. (Hon begick, som alla vet, även hon självmord, för tre år sedan.)

McQueens modevisningar under 90-talet gjorde sig kända som något helt nytt, enastående happeings och progressiva inom modevärlden. De var otroligt fantasieggande, en verklighetsflykt men med en nästan kusligt tydlig känsla av kopplig till vår sanna känslovärld och kropp.

Spring/summer 1994.

A/w 1994

A/w 1995

Hans visningar präglas av ett kraftfullt bildspråk, han framställde komplexa berättelser genom kollektionerna. Det han skapar är alltid fantastiskt vackert och alltid fullkomligt oklanderligt skuret (en blandning av de alla tre bästa kunnanden; fransk couture, traditionell brittisk sömnad och italienskt skrädderi), men mitt i det vackra anspelar kollektionerna på någon slags underliggande känslomässig störning. McQueens design handlar om kontraster mellan våld och bräcklighet, en fantasi och en råhet. Han blev dock ofta, i början, missförstådd just på grund av dessa ’störande’ element i sina plagg.

Exempelvis är en av hans första kollektioner kanske den mest kända till namnet, Highland rape, 1995. Modeller i blottande skotskrutiga kläder gick ner längs catwalken, och modepressen trodde att han glorifierade kvinnovåld. Egentligen handlade kollektionen om hur England handskats med Skottland genom historien, hur de inte tagit någon hänsyn till skottarna, McQueen likställde det vid ett folkmord England aldrig tagit sitt ansvar för. Sällan eller aldrig hade modevärlden sett en kollektion som refererade till något sådant. Mode innan McQueen brukade oftast återge annat mode, modehistoria, eller fungera som en romantisering av historien med uppgift att bara vara vackert eller modernt. McQueen var alltid intresserad av det där som gör människor, det vackra under det ruttna. Han har för mig definierat var mode går ut på. Bör gå ut på.

Han var intresserad av relationen objekt – offer – våldsmakare. Kvinnorna i hans kollektioner skulle kunna tolkas som offer för den som inte tittar längre – snarare är de den aggressionen som ligger mellan offer och predator. Det finns någonting som stör i dem. Och det är kanske vad som är vackert.

Det var därför det var så häpnadsväckande med Kate Moss hologram under a/w 2006-visningen.

Det var precis när hon som en kokainsnortare satt uppklistrad på varenda löpsedel, hennes modellkontrakt bröts och kampanjer släpptes på löpande band. Ingen ville plötsligt ha med henne att göra eller förknippas med henne, för att hon gjort någonting – kanske var det inte direkt något eftersträvansvärt – men minst sagt mänskligt, något som jämt pågick i hennes värld. Men nu när det var framme så alla kunde se så fanns ingen längre kvar.

Världen dumpade henne, avskydde henne, ville spotta på henne. McQueen visade hur världen reagerat mot någon den tidigare älskat. Vi hade kunnat räkna ut problemen redan innan de fastnade på bild – men ingen gjorde något för att hjälpa. Hennes närvaro på visningen var ett hologram och i det såg omvärlden sig själv, hur den hade förrått henne, och inte bara henne, hur den blundar mot allt “det fula” och vill stänga det ute.

Liknande gällde i min favoritkollektion, eller en av dem, VOSS, från s/s 2001.

Modepubliken sattes framför en stor låda, ett förhörsrum där speglarna utåt var påslagna så publiken fick sitta och beskåda sig själva. Tänk er en enorm spegel och en lika stor publik framför. Mäktigt. Dessutom var tydligen visningen försenad någon timme, så publiken fick sitta där, och stirra på sig själva, i en hel timme.

Tillslut – speglarna slogs på åt andra hållet och modellerna dök upp på insidan. Men modellerna kunde nu bara se sig själva – publiken såg modellerna medan de speglade sig när de gled fram. Modepubliken hade tillbringat den senaste timmen att skåda sig själv, och de kunde nu själva känna hur deras blickar gjorde modellerna och plaggen till objekt. Nu var de en del av showen. Samtidigt som visningen pågick blixtrade spegelfönsterna till, plötsligt kunde publiken skåda sig själva och sin reaktion samtidigt som de beskådade modellerna – som i sin tur beskådade sig.

McQueen ligger alltid i lager, det är en lek och en ständig hänvisning till beskådaren, omvärlden, showen, relationen.

Han har alltid hävdat att allting han gör är i ändamålet att få kvinnor att känna sig och att bli starkare. Han har sagt, “When you see a woman wearing McQueen, there’s a certain hardness to the clothes that makes her look powerful. It kind of fends people off. You have to have a lot of balls to talk to a woman wearing my clothes.”

Han menade att det vackra alltid låg tillsammans med det ruttna, det är vad världen består av. Det går inte att framställa mode, hans kollektioner, som något helt romantiskt, det störda finns alltid med. Eller som en av hans absolut sista twittrar…: “why people ignore the ugly things in life but within this they are missing the beauty that lies under the rotten fruit!!!!!!!!!!!!”

McQueens mamma var hans bästa vän. Han har sagt i en intervju att hans absolut största rädsla i livet var att dö innan hon dog. Han hängde sig på morgonen för hennes begravning – så det behövde han inte i alla fall.

[agnesgb]

Rodeo.net 21/10/11

Överst: W magazine november 2011. Under: Dazed & Confuseds juninummer med kinesiska konstnären Ai Weiwei på omslaget, till höger: reportaget ”A rose in the desert” ur amerikanska Vogue mars 2011. Bild tagen av mig.  

W, DAZED & CONFUSED OCH VOGUE: VIKTEN AV ATT TA STÄLLNING

På tal om vad som just nu sker i Syrien (i vissa städer kan du inte gå utanför dörren utan att bli skjuten; dödstalet bland syriska oppositionella har nu överskridit 3000) och på tal om att W magazine har låtit konstnären Ai Weiwei formgiva deras omslag via datorlänk från Kina (han får inte längre lämna Peking utan tillstånd) så är här en text som jag skrev tidigare i år (i juni) på samma ämne:

På modesiten Showstudio.com finns ett videoklipp från 2008 filmat av fotografen Craig McDean. Temat är mode och politik. Han har tagit med sig sin mobilkamera som han verkar rycka upp i tid och otid där han rör sig i modevärldens innersta krets, och ställer till alla de största namnen inom modevärlden samma fråga: Går mode och politik ihop?

Det vanligast förekommande svaret verkar vara att nej, de har inget med varandra att göra och nej, de borde inte beblanda sig heller. Bara Miuccia Prada, designern bakom Prada (och den som brukar kallas modevärldens största orakel) känns vid att det måste finnas ett samband.

Så spolar vi fram till nutid. Vi plockar upp det senaste numret av det brittiska mode- och popkulturmagasinet Dazed & Confused. Och det kan inte kallas annat än just – högst politiskt.Omslaget pryds av den nu sedan 63 dagar (and counting) fängslade kinesiska konstnären Ai Weiwei. Bilden, dessutom, är tagen för två år sedan precis efter sjukhusvistelsen som följde efter att Ai hade blivit misshandlad av kinesisk polis när de (framgångsrikt) försökte förhindra Ai Weiwei att vittna i en rättegång för den politiska aktivisten Tan Zuorens räkning.

Numret innehåller en intervju med Ai Weiwei som gjordes av en tysk journalist bara fem dagar innan konstnären blev gripen (jag rekommenderar att läsa den!). Och i övrigt är också numrets hela övergripande tema politisk aktivism: I allt från reportage om Burma, Tunisien, Jasminrevolutionen och den arabiska våren, till intervjuer med fotografen och aktivisten Dan Budnik och det är även en känsla som genomsyrar modejobben i tidningen.

Samtidigt, för knappt tre månader sedan, publicerade en annan modetidning, närmare bestämt den största av dem alla – amerikanska upplagan av Vogue – ett stort porträtt på den Syriska diktatorn Bashar al-Assads fru Asma al-Assad. Hon beskrivs som glamourös, ung, väldigt chic, och den ”fräschaste och mest magnetiska av alla presidentfruar” – bara i första meningen. I artikeln får vi läsa hur fantastisk hon är, hur hon tar itu med fattigdomen i Syrien, ett land som beskrivs som ”det säkraste landet i Mellanöstern”.

Asma al-Assad tillsammans med Syriens diktator Bashar al-Assad i årets marsnummer av Vogue. Leka med barnen! Visst har de det mys!

Vogue la till och med upp denna story på sin webbsite och försvarade den enträget. Ända tills ungefär det läget då protesterna i Syren börjat inkludera inte bara tusentals fängslade och döda protestanter utan även familjer i massgravar i Daara. Så försvann den spårlöst.

Det modetidningen Vogue in i det sista höll till försvar för publiceringen var att ”de inte dömer”. De tar inte ställning. De är en modetidning, och denna kvinnas liv kan vara intressant för deras läsare.

Att Vogue inte såg svårigheterna i artikeln, misstänker jag är samma anledning som ligger bakom modemänniskornas perplexa ansiktsuttryck i den där mode & politik-filmen från 2008: Det är helt enkelt inte moderiktigt att ta ställning. Det är démodé (översättning: unket, antikt, urmodigt) som Karl Lagerfeld skulle säga, och faktiskt säger i en intervju med New York Times nyligen (”I hate the idea of the politically correct, because it is very démodé”).

Och egentligen: vem gjorde det innan Jasminrevolutionen? Hur många diskuterade Mubaraks eller al-Bashars förtryckande regim? Jag misstänker att den här tanken om att ta ställning = démodé är anledningen till att vi ser Volvo-chefer stå och skaka hand med kinesiska politiker på Himmelska fridens torg. Och att vi ser den tyska kulturnämnden tillsammans med den kinesiska regimen sätta upp konstutställningar i Beijing på ämnet ”Upplysningstiden” (ironiskt, non?), medan konstnärer som Ai Weiwei försvinner spårlöst från den kinesiska jordens yta.

Vad jag menar är att mode är visst politik. ”A rose in the desert”-storyn i Vogue är sex sidor av politiskt statement rakt igenom (även om de verkar tro att de bara ”berättar en historia”) medan Dazed & Confused är ett helt nummer fyllt av politik.

Vad jag menar är att modevärlden borde inse detta. Att man kan inte göra ett helt nummer av en tidning med uteslutande vita, tonåringsmagra modeller på bild (eller uteslutande etablerade, vita män som tar bilderna för den delen) utan att det är politik.

Vi är medvetna om att modevärlden inte sällan drivs av en utomsvävande, pulserande, vibb som är svår att greppa. Det är i den som många tycker (som kaiser Karl här ovan) att eftertanke inte kan ingå. Det är démodé att försöka påvisa någon slags rätt>fel i modet, därför att mode ska ständigt finnas på gränsen mot provokation och det ska undersöka, utmana vår världsbild. Men vad visar det senaste numret av Dazed & Confused? Att för att utmana måste man våga ta ställning för något – i detta fall konsten. I dagens läge tror jag det är här vi befinner oss, i ställningstagandet för något vi verkligen kan stå för och något vi brinner för – mer än det simpla i att bara berätta en historia utan att förhålla sig själv till den.

Så låt oss slippa Vogues tillrättalagda miner och medhårsstrykande mode. Låt oss slippa allt det pseudoglada modet, det poserande, det som till varje pris vill få oss att instämma i samma kör… Det jag tror på är lite mer eftertänksamhet, ställningstaganden, och rätten att klaga och vara kritisk även när det gäller mode. Mode är en dröm javisst, men det kan också vara verklighet i alla högsta grad.