/ AGB

Agnes Ingrid Marianne Elizabeth Cher Grefberg Braunerhielm Freelance Writer.

[agnesgb]

Rodeo.net 14/02/13 CARL JOHAN DE GEER: "VI HADE FEL"

Marie-Louise De Geer (idag Ekman) tillsammans med Gunila Axén i Pierre Cardin. Paris, 1967. Foto: Carl Johan De Geer.

Det var året innan “Summer of love” och ett galet svenskt gäng bestående av Carl Johan De Geer, Gunila Axén, Marie-Louise Ekman och Rebecka Tarschys åkte till Paris för att dokumentera haute couturens stundande död. Det blev ett modereportage med en twist. Idag, 46 år senare, visas bilderna igen med rubriken: Vi hade fel. 

1967 stod ungdomsrevolten i full blom och med den slog ett mode för unga igenom. Den första generationen med tillgång till p-pillret uttryckte sig genom musik, färg, utseende och kläder. Killarna lät håret växa, tjejerna klippte sitt och tog på sig minikjol, tights och lågskor. Men hos Paris modehus verkade inte mycket hända. De fortsatte med sin dyra, damiga och – med nya tidens blick – dammiga haute couture. I Sverige förutspådde ett gäng unga och orädda konstnärer (och många med dem) Paris-haute couturens förestående död. Och just detta gäng kom med idén att dokumentera vad de trodde skulle bli en av de sista säsongerna av dyrbart mode från Paris.

– Inför resan minns jag hur vi sa: “Vi kan bete oss hur vi vill på de här modehusen. De är så orimligt elitistiska att nästa år finns de inte kvar. Så det gör inget om vi blir portförbjudna”, berättar fotografen Carl Johan De Geer under Fashion talks på Stockholms modevecka.

Carl Johan De Geer och hans dåvarande fru, idag känd som Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman, samt formgivare Gunila Axén och DN-journalisten Rebecka Tarschys begav sig 1967 till Paris för att skildra den “borgerliga” modestadens dödsryckningar och samtidigt vända ut och in på haute couturen, ganska bokstavligen. Resultatet blev en artikel och ett modejobb med Marie-Louise och Gunila som modeller.

Nu publiceras för första gången bilderna i en bok i samband med en utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Där får vi se bilderna i sällskap med mode från den tiden – det mode som skulle dö. Namnet på boken och på utställningen? Vi Hade Fel.

– Du-reformen i Sverige gjorde att vi såg det omöjligt hur det kunde finnas något så högt, fint och viktigt som Christian Dior och Pierre Cardin, fortsätter Carl Johan De Geer, för dagen klädd i en rätt snygg vinröd manchesterkostym från den gamla revolterande 70-talsmärket  Schreiber & Hollington.

– Det framstod orimligt.

Upplägget för denna kaxiga resa var att åka runt till alla Paris största modehus, knacka på dörren, och be att få plåta Marie-Louise och Gunila i de senaste alstren rakt upp och ner på gatan utanför. Det låter som en omöjlighet – särskilt idag – men gick faktiskt förbluffande lätt.

– Yves Saint Laurent var det enda stället där vi inte fick komma in. Alla de andra bara gapade av förvåning, och släppte in oss. Hos Chrisitan Dior var vi tvungna att först gå runt med överdragskläder över kläderna, de var ju hemliga. Det var egentlien rätt märkvärdligt att vi fick fotografera dem.

– Modehusen började själva bli oroliga, sticker Rebecka Tarschys in. Det fanns en nervositet i Paris då, inför de nya moderörelserna från London och sådana som oss som kom och begärde saker de inte var vana vid.

Meningen var att göra ett modejobb som också fungerade som safari i haute couture-land: Hur känns det att ha på sig kläderna? Hur blev de bemötta av modehusen? På den tiden tyckte Carl Johan De Geer att haute couture-modet var borgerligt i överkant och fjantigt, berättar han.

– Då tyckte vi till och med det var borgerligt att diska. Men idag har jag faktiskt ändrat åsikt. Pierre Cardin till exempel, som är på omslaget av boken, och Dior, tycker jag nu är ganska fint.

På det revolterande 60-talets tid trodde De Geer att haute couturens modehus skulle lägga ner inom kort. Idag vet vi att de utgör några av Frankrikes största industrier.

– Vi påstod att de här borgerliga modehusen skulle försvinna, Dior, Cardin, Nina Ricci, alla som vi tyckte var borgerligt exklusivt överdrivna och dyrbara. Men: Vi hade fel.  

Titeln på boken och utställningen är emellertid något Gunila Axén gärna kontrar.

– Men, de har ju försvunnit, menar hon. De stora Paris-modehusens mode, idag, fungerar bara som marknadsföring för parfym och andra lättsålda produkter. Vi hade ju rätt!

CARL JOHAN DE GEER BERÄTTAR SJÄLV OM BILDERNA:

Om fotoboken Vi hade fel (Orosdi-Back förlag): "Titeln tycker jag själv är väldigt rolig, men ett stort bokförlag nekade dock att ge ut en fotobok med den namnet, de sa att man kan inte ge ut en fotobok med ett så negativt namn. Då fick jag byta förlag."

"Det här är Gunila och Marie-Louise hos Louis Féraud tror jag. Här ser man en slags släng av hippiemodet: som en glorifierad afghanpäls." Gunilla Axén: "Det var som ett sätt att göra hippiemode för miljonärer. "

"Jag plåtade ganska mycket människor rakt upp och ner på gatan också. Jag tycker det är intressant nu att det här är 46 år sedan men man upplever inte det här som en bild från Åsa-Nisse-tider. Man skulle inte, på sommaren, helt ramla baklänges om de här två personerna kom gående på en gata. Däremot skulle man bli förvånad om den där bilen dök upp. Den är väldigt rymdinspirerad, det är någon fransk bil, som man inte ser så ofta. Jag var ju mer intresserad av bilarna egentligen..."

"Det här är omslaget på fotoboken. Det är Pierre Cardin, utanför hans firma. Då tyckte jag nog att det här var borgerligt i överkant, fasansfullt dyrt naturligtvis. Nu när jag ser det tycker jag faktiskt att det är rätt fint. Jag har ändrat åsikt lite. Det är ju ett fantastiskt hantverk. Det kunde jag inte uppskatta då. Då var jag för det begagnade, det billiga, det trasiga. Det här var långt ovanför den värld jag levde i."

"Det här är hos Christian Dior. Här var Marie-Louise och Gunila tvungna att ha överdragskläder dels för att de duggregnade ute och sen så var ju kläderna som sagt hemliga."

"Christian Dior igen. Här står vi mitt på Champs-Élysées. Jag tyckte detta mest var fjant då, jag tog det som ett jobb för Dagens Nyheter som vilket annat jobb som helst, som jag var tvungen att göra för att betala hyran. Alla jobb jag gjorde som fotograf på den tiden satte jag in i pärmar sedan där det stod 'Tråkiga Jobb' på ryggen, och ställde undan dem. Och de fick stå undanställda i 45 år. Nu när jag tagit fram dessa bilder för första gången tycker jag ju att de har ett värde. Och det som är så speciellt med foton över huvud taget är ju att man kan ju inte ta dem igen. Alltihop är borta. Att Marie-Louise skulle bli chef på Dramaten det kunde vi ju inte ana, då, kan man väl säga. Jag tycker hon är käck verkligen."

"Ja. Här blev de ju lite tantiga. Nina Ricci. Det är ju i tantigaste laget." GUNILA: "Jag minns att vi tyckte att det stacks!"

"Här har vi Schreiber & Hollington. Ett helt annat typ av mode. Bland de som vi tyckte var borgerliga, konservativa modehus, så fanns det några helt nya uppstickare. En av dem var Schreiber & Hollington. För mig var det mer hemma, för det var likt Mah Jong. Här står jag i unisexoverall och fotograferar, den är från Schreiber & Hollington också. Det här var en anda som mer fanns i Sverige, om man jämför med Dior och Cardin."

Marie-Louise Ekman i Schreiber & Hollington.

"Detta är hos Paco Rabanne. Det är otroligt fint med blomblad infogade i plexiglas i klänningarna. Rabanne tyckte väldigt mycket om att det var lösa bitar som satt i hopsatta med olika nitar och ringar, det kunde blåsa lite genom kläderna."

"Också Paco Rabanne. Här kan vi ganska tydligt se att han just det året gjorde kostymerna till filmen Barbarella med Jane Fonda, en sience fiction-film. Och Gunilas huvudbonad ligger inte långt från Prinsessan Leia i Star Wars, som ju kom många år senare. Jag tycker det här är begåvat gjort, och man bör väl säga att jag som ung konstnär godtog vissa saker i Paris ändå. Det här tyckte jag var rasande fräckt, och blev förtjust i det redan då."

"Här är jag själv hos Paco Rabanne, inte i en motorcyckeljacka, för vinden skulle ju blåst något fruktansvärt igenom eftersom det glipar överallt. Men den är ganska fin tycker jag."

Klipp ur det färdiga reportaget i Dagens Nyheter 1967. Bild från Karina Ericson Wärn, som också skrivit förordet till fotoboken Vi hade fel.

REBECKA TARSCHYS, som gjorde reportaget för Dagens Nyheter, berättar själv: "Vi skulle visa hur de här modehusen var och vad de sa till oss. Texten gick ut på att berätta precis hur kläderna kändes, om de var sköna att ha på sig och om man stod ut med dem, och hur vi blev behandlade av modehusen. Känslan då var att fokus inte kommer att stanna kvar på de här modehusen. Vi visste att fokus skulle komma att skifta till prêt-à-porter och till vad som hände i London då, med det yngre modet på gatan. Det var väldigt djärvt av oss att plåta Paris-modet på gatan som vi gjorde."

CARL JOHAN DE GEER: "Jag minns att på något av de där finare ställena, där de hade mycket guldstolar, om det var Dior eller Cardin, satte jag mig i en soffa i 1700-talsstil, och då gick benen av och den föll ihop i ett moln av damm. Det såg jag som en symbolisk händelse för kapitalismens krasch."

Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. den 28:e april 2013.

Fotoboken "Vi hade fel" finns nu i handeln. Bilder: Orosdi-Back och Prins Eugens Waldemars Udde.   Vill du fortfarande ha mer? Då finns en film – med Prins Eugens Waldemarsudde som avsändare – där Carl Johan De Geer fortsätter att berätta mer: http://vimeo.com/59561231

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Intervju med Stella McCartney: “Mitt jobb går ut på att tänka nytt”

"MITT JOBB GÅR UT PÅ ATT TÄNKA NYTT"

Dagens Nyheter 21 april 2013.

Stella McCartney har öppnat sin första butik i Stockholm, en rosaskimrande boudoir fylld av festklänningar och väskor i guld. Samtidigt är hon designern som som allra mest utmanar modevärlden från insidan.

Stella McCartney är van vid uppmärksamhet. Som dotter till Linda och Paul McCartney är det en självklarhet för henne, något som kommit med födseln. Hon är uppväxt i kändisvärldens slutna krets, hon har gjort Madonnas bröllopsklänning, Kate Moss och Gwyneth Paltrow är inte bara några hon klär, de är hennes bästisar.

Och hon är nog, inte så förvånande, den enda i som rör sig helt bekvämt mellan marmorpanelerna på väggarna och det bord som dukats upp för brunchen som anordnas i Stella McCartneys nyöppnade butik på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Klädd i ett matchande set av kritstrecksrandig tröja och vid byxa ur sin egen kommande höstkollektion är hon, som vanligt, sin egen bästa reklampelare. Stella McCartney vill med sitt skapade och sin värld att kvinnor ska känna sig välkomna, inkluderade och säkra.

– När jag var ung brukade jag hata att shoppa i designerbutiker, berättar hon, samtidigt som hon sätter på sig läppglans framför en av provrummens speglar. Väggen bredvid henne är dekorerad med lekfulla nyckelringar i olika färger.

– Designermode fick mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig.

Många känner nog igen sig. Och medan andra modehus använder otillräcklighetskänslan för att få dig att dra fram ditt kreditkort, vill Stella McCartney göra tvärt om.

– Du ska inte känna att du behöver köpa något här. Kom bara in, kolla runt, häng lite. Jag vill dela med mig av vad jag skapat.

Gästerna på brunchen slår sig ner vid bordet som för tillfället dukats upp inne i butiken, och vi ser bland annat konstnären Karin Mamma Andersson och galleristen Marina Schipjenko bland skaran. Stella McCartney berättar att butiken är som hennes tidigare butiker designad med miljön i åtanke. Det rosaskimrande trägolvet är helt miljövänligt, likaså är de färgglada sittpuffarna, skapade av återvunna material. Men det är inget man tänker på. Hela butiken glänser i guld och pastell och osar av rosa flickrumestetik.

Den feminina touchen är grunden i Stella McCartneys design, tillsammans med inslag av sport, färg och brittisk excentriskhet. Men platsen där hon inledde sin karriär var raka motsatsen. Som lärling hos ett klassiskt herrskrädderi på Savile Row lärde hon sig hur man skräddar kläder från grunden. Examenskollektionen från Central Saint Martins 1995 bestod helt av Savile Row-sydda kostymer, och hennes “bärbara” design stämplades först som tråkig av modevärlden.

När Stella McCartney, idag 41, som 26-åring sedan tog över chefsposten efter Karl Lagerfeld på modehuset Chloé, höjdes många kritiska ögonbryn. Hon kallades en simpel “kändisdesigner”. Men Stella McCartney motbevisade även den värsta kritikern när Chloés populäritet sköt i höjden och blev modevärldens mest inflytelserika hus. Tom Ford tog kontakt med Stella McCartney erbjöd henne tjänsten som chefdesigner för modehuset Gucci. Att hon hade med sig djurrättsfårgorna från sina föräldrar var känt, och Tom Ford gick med på att anpassa sig – men inte fullt ut.

– Tom ville ha mig på Gucci och och han erbjöd sig att helt sluta med päls. Jag svarade att jag inte heller jobbar med läder. Det hade han aldrig tänkt på med mitt skapande. Vilket faktiskt säger en del. Men i alla fall, han tyckte att det skulle bli ett problem. Så vi började prata om min egen linje i stället.

Idag äger Kering, före detta PPR/Gucci-gruppen, fortfarande 50% av Stella McCartney vilket förser henne med de muskler som behövs för att växa. Men trots att Gucci idag är en av världens stora producenter av päls- och läderprodukter, har Stella McCartney lyckats hålla kvar sin tro på att inte ha ihjäl djur för att skapa mode. Och hon visar att det går. Hennes storsäljande “Falabella”- väska är idag en modern klassiker, en helt djur-, pvc-, och giftfri it-väska.

– Alla borde veta vad deras saker är gjorda av. Du vill ju känna till ingredienserna i din mat? Det är samma sak med kläder och mode. Alla borde ha intresset att veta ursprunget för det man har i garderoben. Jag tror inte folk tänker på hur mycket läder och päls omger oss. Gå in i vilken lyxig butik som helst, och det kommer finnas minst en läderfåtölj, och allt ända ner till trappräcket är gjort av läder. Så det handlar inte bara om att hitta nya lösningar för skor och väskor. Djurs kroppar är överallt, de omger oss. Jag utvecklar konstant nya alternativ.

Samtiden har kommit i kapp Stella McCartneys miljö- och djurintresse. Med hästkötts-skandaler i ryggen svartnar det för ögonen att tänka på vilka fusk som gömmer sig i modevärldens enorma djurindustri, en som “omsätter” långt över 50 miljoner djur årligen. För bara en månad sedan skakades modevärlden av upptäckten att jackor från Marc by Marc Jacobs visar sig vara gjorda av hund, ett mycket billigare “material” än fuskpäls.

– Jag har ägnat hela min karriär åt att utmana läder och päls i lyxsektorn av modevärlden, och jag är fortfarande helt ensam om att göra det. Men jag märker att intresset för hur jag jobbar bara ökar. Fler är idag intresserade av de idéer jag har burit med mig hela livet.

Stella McCartney gillar utmaningen att ta fram nya material för sina väskor, skor och butiker. Hon pratar länge om att hon är ett av få modehus att utesluta pvc, och att hon jobbar med att utveckla nya, hållbara och miljövänliga material som en självklarhet snarare än ett mål. Det är en modeskapares jobb, ändå, att tänka nytt. 

– Modevärlden ska handla om att utvecklas, utmana och skapa nya saker varje dag. Jag vill skapa nytt och förändra, visa på nya, bättre, sätt att göra saker på. Jag känner mig väldigt glad och nöjd när kunder kommer in och älskar vad jag gör, och inte tänker på att det är skapat gift-, päls- och läderfritt. Det är bara en självklarhet. Det är en bra sak, att tänka annorlunda. Det är vad mitt jobb går ut på, eller hur?

Text: Agnes Grefberg Braunerhielm.

https://www.dn.se/arkiv/sondag/mitt-jobb-gar-ut-pa-att-tanka-nytt/

[agnesgb]

Flickan är vårmodets nya musa

Dagens Nyheter Kultur 15 mars 2013.

Modevåren 2013. Flickan dominerar vårens mode­bild. I London, Milano och Paris gör hon upp med omvärlden, iförd glitter, tyll och spets.

Det står svart på vitt på bröstet i Acnes vårkollektion: ”MUSIC”, ”NEW”, ”COLLAGE”. Musik, nytt, kollage. Vi kan lägga till ”ART”, konst, och få modets fyra grundbultar. När Acne trycker dessa ord direkt på en tröja blir de en påminnelse om hur mode tar form i vår tid: Modeskapare plockar sönder vår etablerade kultur och smälter sedan samman den igen, bit för bit i kollageform. Förhoppningsvis kommer det ut något nytt.

Den här våren ser vi något – eller någon – som sällan får plats i det ­offentliga rummet. Flickan. Nu är det dags att rusta för en revolution i glitter. Både flickrummets rosaklädda dockor och dess stjärnor – starlets, skönhetsdrottningar och prinsessor – får i vår en legitim plats på modescenen. Det är en uppgörelse mellan flickan och världen.

Det är när mode tar en risk som det berör. I London berörs vi av outsiders som designerduon Meadham Kirchoff eller avantgarden J W Anderson. Tillsammans med modeexperternas favorit, den intuitive Christopher Kane, bereder de väg för knallrosa, tyll, volanger och rosetter (hos Kane kommer de på rosa gummikappor). Allt bärs med en gängledares självsäkerhet.

Spanar vi mot Milano gör sig ”flickan” hörd även där, främst hos Prada och hos Jil Sander, där den sistnämnda dekorerar konfirmationsvita shorts och klänningar med stora polkaprickar i glansig plast.

Just flickan verkar vara modeskaparnas mest lyckade konstnärliga projekt på länge. Och vi behöver henne nu. ”Att drömma är i dag förbjudet, att vara för söt är inget bra”, kommenterar Miuccia Prada och skakar på huvudet. Redan förra året utforskade hon det tabu som omger färgen rosa.

För våren 2013 är Pradas sidenklänningar smyckade med blommor och är på ett medvetet sätt alldeles för söta.

Till modeveckan i Stockholm har flickan inte hittat än, inte helt. Kanske är vi för blyga inför hennes kraft? Visserligen har flickans magi alltid varit synonym med Ida Sjöstedt – hon har inte gjort en enda kollektion som inte frasar i tyll och spets.

I Paris har belgaren Raf Simons tagit över det klassiska modehuset Dior. Hans första kollektion för märket består av prinsessklänningar lätta som luft, dekorerade med paljetter. Strikta kavajklänningar täcks med sprakande blommor, som tagna ur ett sagoland. 

För att citera Courtney Love: ”Who doesn’t want to be the girl with the most cake?” Kraften ligger i att överdriva flickans estetik på ett sätt som gör henne självklar.

https://www.dn.se/arkiv/modebilaga/flickan-ar-varmodets-nya-musa/

[agnesgb]

Om Rihanna som en ikon för en generation – PSL.svt.se

”Hennes instagrambilder besitter en atmosfärisk erotism som är genuint konstnärlig”

Publicerad på PSL.svt.se 6 november 2013

Ordet ”modeikon”, är ett ord jag ofta slänger mig med. Jämt och ständigt ska nämligen modevärlden damma av någon obskyr gammal modeikon som blir populär igen. Och ständigt ska årets stora, nya, stilikon utnämnas (det brukar oftast bli Tilda Swinton).

Men vad betyder modeikon egentligen? En person får inte ikonstatus uteslutande för dess utseende, utan för att hen definierar hur vi ser på en era. Ikonstatusen fungerar som ett medel att förstå vilka vi är. Därför räcker det inte med att bara referera till någon som en modeikon, det blir för platt. Vi måste förstå varför den är det.

Vilken artist det här gäller för idag är inte särskilt svårt att fastslå. Det finns bara en stor era-definierande känsla för mig, och det är den får jag av att plocka upp min telefon, svepa upp låset och klicka på Instagram. Jag struntar som vanligt i ”feeden”. Jag tar in mig direkt in på @badgalriri. För den som inte regelbundet besöker Rihannas flöde, kan hennes konto först kännas som vilket annat kändiskonto som helst. Det är mycket bilder på henne. Men snart kommer du ha jobbat upp ditt beroende. Rihannas bilder har en närgången, känslofylld råhet över sig. Hon är inte vilken stjärna som helst. Hennes närvaro till och med lyser igenom fotoappar, no filter needed. Det är som om Rihanna är skapt för den här tidsåldern, för den generation som följer henne.

Det måste ligga i auran. Rihanna har en utstrålning som ingen kan värja sig mot, som når ut till fans oavsett ålder, kön, eller plats i världen. Många av hennes instagrambilder besitter en “atmosfärisk erotism som är genuint konstnärlig och har inte setts på flera decennier”, enligt Camille Paglia, feministisk konst- och kulturhistoriker och professor bosatt i Philadelphia. I sin essä “The princess and the showgirl: why Rihanna is the new Diana”, som publicerades i Sunday Times Magazine tidigare i år, jämför Paglia på ett fascinerande sätt Rihanna med prinsessan Diana. “Inte sedan Diana katapulterades från blyg skolfröken till en ‘lean mean fashion machine’, har vi sett en så hänförande, ljuvligt förförisk flirt med världspressen”, skriver hon och ser Rihannas och Dianas likheter både i dåliga val av män och elaka rubriker från media, men även i hur de delar en “magnetisk intensitet och stridslysten vitalitet” som trollbinder allmänheten.

De båda skär igenom linsen. Vi, fansen, har utan tvekan utvecklat en djup känslomässig koppling till Rihanna, precis som en allmänhet en gång kände för Diana.

Det är i skrivande stund 10,2 miljoner som följer Rihannas liv på @badgalriri, som en konstant, verklighetsbaserad, blockbusterbiografi. Och Rihanna ser till att hålla sig sysselsatt. I måndags kom nyheten att hon lyckats med vad bara Elvis och The Beatles gjort innan henne: Hon har toppat den brittiska försäljningslistan UK top 40 chart sju gånger, sju år i rad. Imorgon släpper Rihanna sin fjärde, och sista kollektion för River Island, samtidigt som en sminkkollektion ihop med MAC signerad Rihanna landar i skönhetsdisken och hon precis avslutat Diamond Tour, den fjärde världsturnén. Men vad gör Rihanna på Instagram? Hon firar sin morfars födelsedag på Barbados.

Och vi kommer bara se mer av Riri. Det här är bara början. Rihanna har gjort sig till en så viktig ikon för vår tid att det blivit försent att tröttna. Camille Paglia skriver att vi inte har sett en så paparazzijagad kändis som Rihanna på åratal. Hon utstrålar en fulländad, om än bedräglig, intimitet, och ”tycks kannibalisera på sig själv som en levande skulptur inför kameran”. Det gör Rihannas Instagram, och hennes stil, snarare till ett konstnärligt flöde än en vanlig feed.

Var beger sig Riri härnäst? Ryktet säger att hon nu ska flytta till New York. Samma stad som hon gärna spatserar runt i alldeles topless.

En look som är helt, oimiterbart, Rihanna.

/Agnes Grefberg Braunerhielm

”PSL A/W 2013″ är en bloggföljetong i åtta delar på PSL som kopplar samman mode och musik utifrån höstens händelser. Här läser du alla tidigare inlägg. 

http://blogg.svt.se/psl/2013/11/06/hennes-instagrambilder-besitter-en-atmosfarisk-erotisism-som-ar-genuint-konstnarlig/

[agnesgb]

Dagens Nyheter – ÄR DET KJOLEN SOM GÖR MANNEN? 23/06/13

ÄR DET KJOLEN SOM GÖR MANNEN?

Dagens Nyheter 23 juni 2013.

Vilken betydelse kan kläder ha för att förändra dig? Designern och forskaren Maja Gunn undersöker hur en man med en rädsla för det feminina kan få en ny syn på sig själv genom att klä sig annorlunda.

I sitt projekt "If you were a girl I would love you even more", undersöker mode- och kostymdesignern Maja Gunn hur en mans könsidentitet kan laboreras genom kläder. Hennes fokus: mäns skräck för att bli femininiserade.

Mannen som medverkar i projektet ikläds plagg som i hans ögon är feminina, från subtila skärningar på tröjor, till klänning och underkläder, och konfronteras på så sätt med rädslan att få sin könsidentitet ifrågasatt.

– I början protesterade han konstant, berättar Maja Gunn. Jag frågar varför han reagerar så starkt, men hans motstånd mot kläderna jag ger honom verkar vara så djupt grundat i honom att han inte kan verbalisera kring det.

Maja Gunn är mode- och kostymdesigner, med magisterexamen från både Konstfack och Stockholms universitet, som just nu doktorerar i konstnärlig forskning vid Textilhögskolan i Borås. Hon kom med idén till studien när hon under en resa till New York möttes av tydligare könsroller än hon var van vid eller kände sig bekväm med.

När hon träffade den man som projektet skulle komma att kretsa kring, upptäckte Maja Gunn hur han hade en enorm rädsla för att bli kopplad till något som kunde uppfattas som feminint. Han hade tydliga idéer om hur en heterosexuell man respektive kvinna skulle klä sig och ville aldrig röra sig utanför den mallen. För att utmana det inledde Maja Gunn ett laborerande med hans genusidentitet kopplat till kläder.  

– Varje provning var en kamp, för oss båda. För honom låg det svåra i att se sig själv i spegeln iklädd dessa plagg. För mig låg svårigheten i att överhuvudtaget få honom att sätta på sig plaggen.

Maja Gunn berättar hur mannens kropp reagerar på det feminina i plaggen, hur han kröker ryggen när han sätter på sig en klänning och börjar skaka när han tittar sig själv i spegeln. Men efter ett tag händer något.

– Det uppstår situationer där han börjar komma med kreativa förslag och där han inte längre känner skräck inför sin egen spegelbild. Vid något tillfälle säger han att projektet skapat honom, han hävdar att det har förändrat honom. Jag blev delaktig i skapandet och formateringen av hans utseende, stil och värderingar, berättar Maja Gunn.

I Maja Gunns forskning synliggörs en rädsla för att bära vissa plagg, bland annat kjol. Ett plagg som manliga konduktörer på Roslagsbanan gjorde till världsnyhet när de mer än gärna tog det på sig en varm dag i juni (endast kjol eller långbyxor var de tillåtna nederdelarna i deras uniform). All uppmärksamhet konduktörerna fick visar hur ovanligt det är med vanliga män i det offentliga som kan utforska sin sexualitet.

– Utifrån mitt forskningsperspektiv skulle det vara intressant att veta hur de upplevde kjolen och om det påverkade deras arbetssituation och kontakten med passagerarna, säger Maja Gunn. Fast en uniform innebär ju inte samma val som en privat klädsel, varför det nog är lättare att adaptera ett plagg eller en stil en annars aldrig skulle bära. Det blir helt enkelt inte lika privat, utan lättare att distansera sig.

– Idén om mannen är så djupt förankrad att den är svår att rucka på. Även om modet blir mer tillåtande och erbjuder större variation för män så innefattas ju mode också av starka konservativa krafter. Mannens genuslaboration kan möta motstånd, men förhoppningsvis resulterar det ändå i en förändring av ideal, könsroller och begär, inte bara inom mode utan i samhället i stort.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Philip Warkander är världens första doktor i mode, 16/06/13

Philip Warkander är världens första doktor i mode.

Dagens Nyheter 16 juni 2013.

Mode är nyckeln till samhället. Det vet Philip Warkander, världens första doktor i modevetenskap. Han forskar på stil och använder mode som analysredskap för att nå de stora, allmänmänskliga frågorna och för att förstå världen bättre. 

Världen har fått sin första doktor i mode. Han heter Philip Warkander, är 35 år från Helsingborg. För en månad sedan fick han sin doktorstitel av Stockholms Universitet, när han som första doktorand i världen disputerade i fältet modevetenskap som vetenskaplig disciplin.

Philip Warkanders avhandling, This is all fake, this is all plastic, this is me – An ethnographic study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm är en etnografisk studie som undersöker samspelet mellan stil, sexualitet och kön i det samtida Stockholm. Några som är med i studien är bland annat konstnären Makode Linde och stylisten och kreatören Tommie X.

– Min fokus har inte varit på själva bärandet av plaggen, utan interaktionerna och sammanhangen, berättar Philip Warkander. Det är i sammanhang och koppling mellan en mängd olika individer och aktörer som meningen i stil skapas.

I forskningen upptäckte Philip Warkander hur stil kan vara ett slags kapital, som kan användas för att få tillgång till olika typer av rum eller förmåner, medan samma stil i andra fall kan vara till stor nackdel. Att reda ut just sammanhang och samspel mellan mode och samhället ser Philip Warkander som en viktig uppgift för den framtida modevetenskapen.

– Mode är nyckeln till det västerländska samhället, om du förstår mode förstår du hela den kapitalistiska samhällsstrukturen och dess drivkrafter. Mode kan också användas för att förstå hur världen är organiserad på ett globalt plan, med tillverkning, arbetsvillkor och konsumtion. Det är faktiskt kopplat till liv och död.

På senare tid har vithetsnormen inom mode diskuterats som ett stort problem. Inom modebranschen har en aktiv efterfrågan på större diversifiering bland modeller ökat, om än minimalt. Philip Warkander pekar på att modeforskning kan hjälpa till med språk och förhållningssätt för att förstå och diskutera samhället.

– Mode är ingen isolerad industri. Att vi har problem med vithetsnormen inom mode, innebär att vi har problem med vithetsnormen i hela vår kultur. Mode genomsyrar och genomsyras av allt, och genom att inte förstå det, och göra problemen med exempelvis ideal och smalhetshets till isolerade problem, förringar man de problemen. Man osynliggör de komplexa strukturerna.

Modeforskning kan vara en nyckel till att förstå hur normer uppstår och maktförhållanden upprätthålls i samhället, menar Philip Warkander.

Ett aktuellt exempel är den italienske designern Riccardo Tisci, som för sina två senaste kollektioner för modehuset Givenchy säger sig ha tittat på det europeiska resandefolket respektive befolkningen i Rio de Janeiros favelas, stadens fattigaste områden. En Givenchy-tshirt har han tryckt med texten “Favelas”, och lär i runda slängar kosta uppåt 3000 kronor.

– Det måste vara en av de mest extrema formerna av cynism, inte sant? Och här kan du inte heller utgå från hans intentioner, utan det måste sättas i ett större sammanhang. Det handlar om att ha kunskap om den typen av samplande som västvärlden eller den kreativa klassen gör av marginaliserade eller utslagna grupper. Det är en maktutövning som vi ser ske i fysisk form som mode, som vi måste problematisera.

https://www.dn.se/arkiv/sondag/i-garderoben-hanger-en-vetenskap/

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Hon ifrågasätter kvinnosynen

DAGS ATT STOPPA BILDEN AV DÖDA KVINNOR I MODE OCH REKLAM.

Dagens Nyheter 9 juni 2013.

De dyker upp överallt – reklambilderna som föreställer döda kvinnor. Studenten Lisa Hågeby vill göra motstånd och hennes examensprojekt ”Stop female death in advertising” uppmärksammas nu av branschen. 

I en modereklambild från 2007 ser vi musiklegenden Quincy Jones lätt lutad mot en bil, någonstans i öknen. I handen har han en spade och bredvid honom, i bilens bagageutrymme, ligger en kvinna. Hon är död. Hennes fötter hänger ut och hon bär högklackade sandaler. Över hennes döda ben finner vi loggan: Jimmy Choo. Det är ett exklusivt, brittiskt skomärke.

I en annan annons, från 2009 för herrmodemärket Duncan Quinn, ser vi en annan död kvinna. Hon ligger ovanpå bilen den här gången, hon är halvnaken, runt halsen har hon en slips, likt en snara, vilken den manliga, påklädda, modellen drar i. Båda reklamkampanjerna är exempel på hur bilden av en död kvinna används för att sälja en produkt. Och det räcker med några få googlingar för att konstatera att till synes döda kvinnor i reklam- och modebild inte är något ovanligt. Vilket fick Beckmans-studenten Lisa Hågeby att reagera. Nu har hon tagit examen från Beckmans i visuell kommunikation med projektet “Stop female death in advertising”.

Reklam för Jimmy Choo respektive Duncan Quinn.

– Jag ville från början prata om passivisering av kvinnorollen över lag, och genom att lyfta den mest extrema formen av passivisering hoppas jag på en reaktion, berättar Lisa Hågeby. Man ser de här bilderna överallt, de är så vanliga att man lätt bara förtränger deras innebörd.

För projektet har Lisa Hågeby startat hemsidan stopfemaledeathinadvertisning.com där mode- och reklambilder som porträtterar döda kvinnor samlas, och hon har skickat ut ett kit till femtio personer inom reklambranschen i Sverige med information och en t-shirt med budskapet “Stoppa kvinnors död i reklam”.

– Jag vill skapa medvetenhet och ifrågasättande, insikt om vad man bidrar till i ett större perspektiv. Många av de bilder som återskapar stereotyper och konventioner tror jag skapas på ren rutin, ingen tänker igenom de val man gör och vad de bidrar till. Det gäller hur både män och kvinnor porträtteras.

Lisa Hågeby fick hjälp av Margareta Gynning med historisk kunskap inför projektet. Hon är intendent på Nationalmuseum och feministisk forskare och bildpedagog, och sätter dessa döda kvinnobilder i en historisk konext. Hon menar att det är ett typiskt exempel på en backlash. Ju mer kvinnor gör anspråk på utrymme, desto mer maktlösa tycks de porträtteras. I början av 1900-talet skildrades kvinnliga konstnärer som konvalescenser – utmärglade och till synes sjuka – för att avväpnas. Idag går det längre än så.

– Nu ser vi kvinnor som är stendöda, säger Margareta Gynning. Och inte bara döda utan mördade. Vad säger det oss? Det är en sån tid nu. Det är en backlash. Hela tiden så testar man gränser för hur långt det kan gå.

Trots att det verkar vara långt till ett slut på dessa bilder (i ett alldeles nyutkommet nummer av modetidningen Love kan vi se skådespelerskan Chloe Moretz som drunknad) och vi känner till de många dödshot som offentliga kvinnor idag får utstå, är Lisa Hågeby hoppfull. Hennes kampanj har mottagits med öppna armar av svenska reklambranschen, och hon tror att dessa frågor kommer vara mer integrerade i utbildningar i framtiden.

– En period under min research var jag väldigt arg och modfälld. Men nu känner jag mig positiv och mer hoppfull. Jag har sett att många är medvetna om detta och vill förändra, det finns en vilja och ett intresse i byråvärlden att lära sig mer. Dagens utmaning är att hitta nya sätt att porträttera både kvinnor och män på.

https://www.dn.se/arkiv/sondag/hon-ifragasatter-kvinnosynen/

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Penny Martin: ”Det finns inget värre än att vara Batgirl”

Dagens Nyheter 2 juni 2013

För tre år sedan kom första numret av Gentle­woman, ett modemagasin riktat till kvinnor. Chefredaktören Penny Martin konstaterar att mottot behövs än: att stå på kvinnornas sida.

Det låter klyschigt, men Beyoncé ler ett Mona Lisa-leende på omslaget av Gentlewoman för våren 2013. Porträttet, ett enkelt svartvitt foto, är inte en typisk bild av artisten.

– Den är tagen på ett sätt som vi inte är vana vid att se henne, berättar magasinets chefredaktör Penny Martin, efter att ha deltagit i ett samtal om design på Moderna museet i Stockholm.

– Men Beyoncé och våra tidigare omslagsporträtt av skådespelaren Angela Lansbury, artisten Adele och fotografen Inez van Lamsweerde, hur disparata de än är, ingår i samma universum. De är alla kvinnor som betyder mycket för vår kultur.

När chefredaktören Penny Martin startade Gentlewoman, som kommer ut halvårsvis, fanns egentligen redan en fokusgrupp färdig och klar. Kvinnliga läsare av Fantastic Man – det kvicka och snitsiga herrmodemagasinet skapat av Gert Jonkers och Jop van Bennekom – skrek efter en kvinnlig motsvarighet. Men det fick inte bli en lillasyster. Det skulle bli en tidning i släktskap, med en egen röst.

– Vi ville inte vara en sidekick. Det finns inget värre än att vara Batgirl, säger hon.

Penny Martin satte i gång att skapa något som skilde sig från det hav av shoppingsidor och produktledd journalistik som vi sett särskilt de senaste fem åren inom magasin riktade mot kvinnor.

– Vi vill göra en tidning som talar till kvinnor, inte ner till kvinnor. Personcent­rerad, som reflekterar vad kvinnor säger och hur de talar.

Egentligen blev det till att uppfinna en ny genre på tidningsmarknaden. Och där någonstans kom Penny Martin över det udda namnet. Hon ville ge ordet ”gentlewoman” en innebörd för i dag.

– Det är ganska lätt att säga vad en gentleman är, men en gentlewoman? Känslan att återuppfinna ett ord i dagens kontext var väldigt eggande för oss.

För den som bläddrar igenom tidningen står det klart att humor – typiskt brittisk och underfundig – är en stor del av själen för tidningen. I det senaste numret ser vi skådespelaren Susan Sarandon sitta på en kontorsstol med blött hår. Hon vet att hon är en sådan boss att hon inte ens behöver torka håret, menar Penny Martin.

– Vi har en självmedvetenhet i skämten som går genom tidningen. En självreflekterande humor. Vi är magasinet som vet att vi är roliga, som vill att du ska tycka det är kul och som vill tycka att du är rolig också.

På förra omslaget syntes den skrattande 87-åriga Angela Lansbury. Med den bilden handlar idén om att älska henne för att hon är fabulös, inte för att hon är en ”värdig kvinna” att idolisera, som många ängsliga modemagasin vill lansera sina omslagskvinnor som.

Samtidigt är Angela Lansbury fotad av Terry Richardson, en av modebranschens mest upphöjda fotografer men också en notorisk nakenfotograf som gärna använder övergreppet som estetiskt redskap genom kameralinsen. Hur går det ihop med Gentlewoman? Penny Martin arbetar med att försöka förändra, men inte genom att bojkott. I stället arbetar hon på att försöka förändra inifrån, som hon ser det. Fotografer som Richardson får inte arbeta som de brukar om de vill medverka i Gentlewoman. Ett exempel är tidningens huvudannonsör, modemärket American Apparel, som annars alltid kan bada i en sjö av kritik för sina sexistiska annonser.

– Jag var från början orolig över att ha dem som huvudannonsör. En halvnaken flicka med benen i kors på baksidan av tidningen passar inte ihop med vad vi vill göra. Vad jag därför är väldigt stolt över är att vi får företaget att göra särskilda reklambilder bara för oss. Utan nakna kvinnor. Det är inte att förändra världen, men det är i alla fall att leda vägen framåt.

– Jag vill att en tidning ska vara en lyxig upplevelse, inte en utskällning. Kvinnor lägger tillräckligt med tid på att tänka på storlek och ålder. Vem vill plocka upp en tidning som handlar om det?

https://www.dn.se/arkiv/sondag/hon-gor-sidor-pa-kvinnans-sida/

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Jenna Marbles driver med smink, 19/05/13

  Jenna Marbles driver med smink – har över en miljard views på Youtube.

Dagens Nyheter 19 maj 2013.

Sminkproceduren har förvandlats till en social interaktion på nätet. Och med över en miljard visningar använder youtube-sensationen Jenna Marbles humor för att slå hål på den underbara konstruktion som är sminkets syfte. 

Vi är säkert många som försökt någon gång, suttit framför en sminkvideo och kämpat med att imitera rätt snärt med eyelinern.

Sminktutorials, en slags handledande videos som tar dig genom sminkningsprocedurer, blir idag allt mer populärt. På youtube tillhör denna videokategori den största med en kvinna som avsändare, där stjärnan Michelle Phan hittills samlat på sig runt 3,8 miljoner följare och 700 miljoner videoklippsvisningar.

Dessa videos förändrar en hel generations syn på smink, där den tidigare rätt så privata ritualen att sminka sig blivit ett publikt sätt att visa upp sig och mötas. Att inspireras av själva sminkningsproceduren är viktigare än vilket resultat som fås fram, tycks det, och väggen som separerat osminkad från sminkad har plockats ner.

Men det finns en kanal i denna kategori som kör ett annat grepp, och som slår Michelle Phans 4 miljoner prenumeranter mer än dubbelt upp: Jenna Marbles, 26 år, alias Jenna Mourey från Rochester i New York kan med sina 9 miljoner följare och 1,1 miljarder views gott och väl försörja sig på sin youtube-kanal. Till skillnad från Michelle Phan och hennes likar, är inte Jenna Marbles mål att inspirera till kreativitet framför sminkspegeln. Med klipp som “Vad tjejer gör i badrummet på morgonen” och “Onykter makeup-tutorial” slår hon genom humor sönder myter om vad det innebär att vara tjej, på youtube, eller hemma, med ena handen i makeup-necessären och blicken i sminkspegeln.

“Målet är att få dig själv att se ut... inte ett dugg som dig själv”, säger hon och ler in i i sin webbkamera. Youtube-klippet “Hur du lurar folk att du ser riktigt bra ut” har över 50 miljoner visningar, och det var också detsamma som kastade Jenna Marbles rakt in i youtube-kändisvärlden.

– Ritualen kring sminket har alltid varit viktig, det är en "helig stund" för oss själva, nästan som mild meditation, säger Caroline Hainer, författare, recensent och sminkkritiker som driver sminkbloggen Fifty Scents.

– Jenna Marbles driver med makeup men visar också på ett väldigt konkret sätt hur mycket sminket betyder för en persons image, speciellt genom hennes imitationer.

Jenna Marbles är hård i sina videos, hon slår åt alla håll och hon svär mycket. Samtidigt driver hon med både sig själv och de ideal och fördomar som styr tjejers syn på sig själva. Hennes publik är just unga tjejer i åldrarna tretton till sjutton. Kanske tilltalas de av Jenna Marbles burdusa sätt att sticka hål på den piffiga bubbla av makeuptutorials och de Cosmopolitan-tips som annars omger dem. "Om du är född riktigt ful som jag, var inte rädd”, säger Jenna Marbles i sitt mest spelade klipp innan hon smetar på sig extrema mängder smink. “Det finns åtgärder du kan vidta för att bli snygg. Typ." Caroline Hainer ser inte sig själv som målgruppen, men välkomnar humor in i sminkvärlden.

– Att ha skoj kring makeup är inte nytt. Men det är alltid välkommet. Och Jenna Marbles må vara väldigt juvenil i sin framtoning och tala till en tydligt yngre målgrupp men vi är nog på samma sida hon och jag, som tycker att makeup och humor inte är oförenliga.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Tavi Gevinson rör om i mediebruset 12/05/13

TAVI GEVINSON LEDER VÄGEN I MEDIEBRUSET.

Dagens Nyheter 12 maj 2013.

Hon har miljontals läsare, hon är en av tidningsvärldens största visionärer, hon har kalllats “journalistikens framtid” – och hon är 16 år. Tavi Gevinson är något så ovanligt som en banbrytande mediemogul som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. 

När Tavi Gevinson från Chicago var knappt 11 år gammal startade hon en modeblogg. “Style Rookie” var inte tänkt att vara något annat än ett utlopp för Tavis lek i sin mammas garderob och sina tankar om mode. Men hennes stil, hennes idéer och hennes sätt att skriva var så roligt, smart och avancerat att hon snart väckte all världens uppmärksamhet. Inte minst modevärlden. Snart befann sig Tavi på front row under New York och Paris modevecka, bredvid Anna Wintour, och hon hamnade på det Damien Hirst-designade omslaget av etablerade modemagasinet POP. Men i samma veva som hela modevärlden älskade Tavi, började Tavi sluta att älska den tillbaka.

“Jag insåg hur den världen kan få dig så ängslig och fixerad vid hur du framstår, att du inte riktigt kan se utanför sig själv. Och jag kände: detta är dåligt. Det här vill jag undvika”, har Tavi förklarat i en intervju med tidningen Adweek. Hon bestämde sig istället för att bygga något eget, något där hon själv trivdes.

Reslutatet blev onlinemagasinet Rookiemag.com. Här skrivs det inte bara om stil och mode ur ett initerat och intelligent perspektiv, hon ser också på ett väldigt medvetet sätt till att undvika alla klichéer och alltid ha ett anspråk som är inkluderande i grunden. I samband med lanseringen av Rookiemag kallades Tavi för “framtiden för journalistiken” av ingen annan än Lady Gaga.

– Rookie Magazine har skapat ett eget universum, precis som ett riktigt bra fanzine bygger de upp känslan av att vara en hemlig klubb eller kompis som bara du förstår, berättar Erika Vallin, redaktör på Elle och författare till ungdomstriologin Speglarnas hemlighet.

Den stora skillnaden mot ett fanzine är dock att Rookie når ut över hela världen, säger Erika Vallin.

– Allt Gevinson gör hålls samman av en uppriktig nyfikenhet, intelligens, humor och mod – i ett format som kommer till sin fulla rätt med dagens tekniska möjligheter.

Idag finns, med internets hjälp, mer modejournalistik än någonsin. Vad Tavi och Rookiemag bidrar med är en sammanflätning av ungdomskultur med feminism och populärkultur. De riktar sig till tonåringar men lyckas ändå nå ut till alla åldrar.

Tavi Gevinson är bara 16 år, och tillhör generationen som växt upp med internet. Vad hennes framgång visar är att en ung generation av tjejer faktiskt vill läsa om allt, från stiltips till relationer och modehistoria – så länge det inte underskattar dem som läsare. Det finns en kunskapstörst och det finns ett behov av media som möter den med ett smart och öppet sinne. Och här håller Tavi Gevinson fanan högst.   

När Tavi Gevinson talade på TED teen talks pratade hon om vikten av att inte vara endimensionell, och definierade sin och Rookies feminism som “en diskussion, en konversation, en process – inte en regelbok”, berättar Erika Vallin och pekar på det som anledningen bakom Rookies framgång.

– Tavi Gevinson är en av de allra viktigaste rösterna i media just nu. Rookie lyckas vara alla motsatser på en gång: trulig, partyglad, tveksam, spiksäker, smart, tramsig, modig och rädd.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Cara Delevingne, 5/05/13

CARA DELEVINGNE: PERSONLIGHETSMODELLEN.

Dagens Nyheter 5 maj 2013.

Modebranschen reducerar gång på gång modeller till objekt. Men det behöver inte vara så. Stjärnmodellen Cara Delevingne bevisar motsatsen. 

I en hård bransch där huvudpersonerna avhumaniseras och modellerna ofta reduceras till en vara som ska sälja, finns det en längtan efter de som vägrar kuva sig. I Storbritannien gör just nu modellen Cara Delevingne karriär på ett sätt som är raka motsatsen till degradering.

Cara, 20 år, beskrivs som “modevärldens svar på Justin Beiber”. Med 1,5 miljoner följare på instagram har hon en skara fans så trogen att de väntar på henne utanför modevisningar med idolplakat och kallar sig själva “Delevingners”.

Cara Delevingne blev Årets modell 2012 under British fashion awards, och hon har tidigt i karriären prytt omslaget på brittiska Vogue. Men det är inte i första hand hennes look som alla fastnar för. Vad som fört Cara Delevingne till framgång är hennes galna humor och utåtriktade stil. – Cara Delevingne har en enorm närvaro och utstrålning, en sån du bara stöter på väldigt sällan, berättar Karin Smeds, stylist som jobbat med Cara Delevingne. – När hon kommer in i ett rum blir hon centrum för allas uppmärksamhet. Hon är energisk, kvick och intensiv, och skämtar om högt och lågt. Hon sjunger, beatboxar, härmar dialekter, spelar rollspel och gör grimaser om vartannat i ett rasande tempo.

Cara Delevingne är motsatsen till den namnlösa zombie modevärlden vill att modeller ska vara – hon befinner sig snarare i gränslandet mellan modell och kändis. – Cara är, som nästan alla mycket framgångsrika modeller, väldigt intelligent och intuitiv, fortsätter Karin Smeds. Hon har insikt om jobbet och sin stora betydelse i det, samtidigt som hon har en befriande självdistans. Och hon gör hela tiden oerhört smarta, strategiska karriärsval.

Cara Delevingnes bleka hud och smala kroppsbyggnad rör sig inte ifrån modevärldens rådande, väldigt begränsade ideal, men hennes sätt att nå ut och ha kontroll över sin egen karriär är ett framsteg för modellens status. Enligt “Cara-effekten” borde vi på sikt se fler modeller ta plats istället för att endast reduceras till en kropp, kanske?

Det finns tendenser som tyder på det. I New York har nyligen modellagenturen “The Society Management” slagit upp portarna. Här finns en annan syn på modellens roll. Planen är att hjälpa modellerna profilera sig själva i digitala medier, och låta deras personligheter skina igenom. Göra dem kända för annat än sitt utseende, helt enkelt. Tanken är att direktkontakten med konsumenterna säkrar en lång karriär i branschen. Något modebranschen kunde dra nytta av på flera sätt.

INFO: Cara Delevingne.

Ålder: Fyller 21 i augusti.

Bakgrund: Cara kommer från en rik brittisk societetsfamilj och blev toppmodell när hon dök upp som ansikte för Burberry 2011. Hennes storasyster Poppy har redan gjort karriär som en "mer slätstruken" modell och it-tjej.

Stil: Hon har blivit känd som en anti-stilikon. Hon bär oftast stora t-shirts, stentvättade jeans och sneakers. “Jag hatar högklackat”, har hon sagt till Vogue. Cara har också blivit känd för sin skämtsamma mimik – hon gillar att driva med sig själv.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Intervju Hampus Berggren 28/04/13

Hampus Berggren har gått modevärldens elitskola.

Dagens Nyheter 28 april 2013.

Få klarar inträdesprovet till världens främsta mode­skola, Central Saint Martins i London. Ännu färre når hela vägen fram till examens­visningen. Men Hampus Berggren från Malmö blev en av de utvalda. 

Alexander McQueen, John Galliano, Stella McCartney, Ann-Sofie Back och Henrik Vibskov har en sak gemensamt. De, några av vår tids stora modeskapare, har gått samma skola: Central Saint Martins. Det är uppenbarligen något med den där skolan i London som mejslar fram de största talangerna inom mode. En av dem som precis tagit sin MA, och därmed klarat av både en treårig bachelor- och en 18 månader lång masterexamen på skolan, är Hampus Berggren, 28 år, från Malmö. Han berättar om de sex år av svett, kreativitet och kamp som fört honom till slutet av modebranschens mest prestigetunga utbildning.

– Lärarna vill inte berätta för dig hur du gör saker. De vill att du ska komma på det själv. Det är på ett sätt frustrerande, för om det är något specifikt du vill göra så ber du ju om hjälp. Men de kan inte ge dig den hjälpen. Du ska på något sätt knäcka det själv, säger Hampus Berggren.

Hampus har gått modeutbildningen med inriktning på herr, och innan han påbörjade sin masterutbildning gjorde han ett års praktik på modehusen Lanvin och Balenciaga i Paris. De senaste två åren har Hampus Berggren under ledning av huvudläraren Louise Wilson uppmuntrats att utvecklas som designer. Hon är läraren som har utbildat de senaste 20 årens masterelever, från Alexander McQueen till Christopher Kane, och har kommit att bli djupt förknippad med skolan. Louise Wilsons, och skolans, track record är unikt för sin bransch.

Vilken är grundfilosofin Saint Martins lär ut?

– Det finns nog ett annorlunda tänk på Saint Martins. Skolan är mest känd för mode, men är i grunden en konstskola. Jag tror egentligen att det viktigaste de lär ut är att du ska hitta din identitet, utforska dig själv och jobba på ett personligt sätt. Och under tiden ska du lära dig hantverket. Men det du presenterar ska reflektera dig och den designer du vill vara. Det gäller allt från portfolio, till sketchbok och dina tyger och hur du fotar dina kollektioner. Det ska gå en röd tråd genom det du gör, säger Hampus Berggren.

Hårt arbete är ett måste för den som söker till Saint Martins. Det är själva processen och dedikationen som ofta är i fokus.

– Att gå på djupet och vända in och ut på sitt arbete, det är det som gör det till ditt eget, eller hur? När du söker jobb är det särskilt viktigt att du kan berätta hur du fram till din slutprodukt. Louise [Wilson] tittar hellre på din process snarare än din färdiga produkt när hon bedömer dig, säger Hampus Berggren.

Det är också Louise Wilson som väljer ut vilka elever som får visa på den stora examensvisningen inför internationell press. Av 33 elever var det i år bara 13 som fick visa. Hampus Berggren var en av dem.

Hur skulle du beskriva vad "din grej" är? – På masterutbildningen får man lära sig sina starka sidor, finslipa det man kan. Jag har jobbat med själva plagget, helheten. Det låter väl självklart, men det är min styrka. Att jobba med mönster, drapera fram former, fokus på tygerna, lägga vikt vid detaljer och finish. Jag jobbar väldigt mycket i 3D, det vill säga med toiler. Jag tror att Louise har pushat mig att jobba i min egen stil och jobba efter en estetik som är väldigt personlig för mig. Hon kunde till exempel få mig att inspireras efter hur jag själv klär mig, kanske också verkar självklart men ofta blir du blind inför det som du har precis framför dig, det som gör dig till den du är.

Hampus Berggren hoppas just nu på att få ett jobb på ett modehus. Att starta som ny designer i dag är svårt för de flesta nyutexaminerade.

– Självklart vore det roligt att göra sin egen grej. Men idag måste du ha något slags sponsor som hjälper dig. På det sättet var det lättare för tio år sedan. Förväntningarna på unga designer har höjts. Redan när du går ut skolan förväntar sig konsumenten plagg av väldigt hög kvali- tet, Du ska komma med de nya kreativa idéerna, men också med en perfekt produkt, i de finaste tygerna. Men just nu ser jag ljust på framtiden, säger Hampus Berggren.

Om Hampus:

Ålder: 28 Uppväxt: Malmö Utbildning: BA och MA i Fashion, Menswear på Central Saint Martins plus ett års praktik på Lanvin respektive Balenciaga. Just nu bosatt i Stoke Newington, London.

Om sin inspiration:

"Inspiration finns överallt. I Saint Martins bibliotek kan jag gå igenom gamla tidningar och böcker. Det brukar resultera i en tjock mapp med bilder och text. Sedan brukar det falla på plats när jobbar i 3D i studion. Jag gillar processen när plagget skapas, tygval, mönsterkonstruktion, drapering och så vidare."

Om examenskollektionen: "Till min master blev jag inspirerad av skyddskläder, särskilt inom fäktning. Jag besökte fäktningsklubbar och sportmuseer både i England och Sverige och lyckades hitta fantastiska arkiv med gamla plagg och bilder. Jag blev inspirerad av de olika skyddslagerna de bär och hur kläderna är konstruerade med resårband och asymmetriska linjer. Jag ville skapa ett slags collage på kroppen där hud exponeras på olika sätt och jobbade med en grafiskt harness under transperanta paneler och draperade jackor och kavajer som skapade lager och rörelse. För mig är det viktigt att bygga en garderob, plagg som folk i min omgivning vill ha på sig. Det får absolut inte bli flyktigt utan istället kläder man vill ta hand om och ha länge."

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Kritiker rasar mot bloggcirkusen

Dagens Nyheter 17 mars 2013

Okritiska bloggare sätter modejournalistikens grunder på spel, skriver den amerikanska ­modejournalisten Suzy Menkes bitskt i spåren efter modeveckorna.

Februari och mars var fullspäckade månader för modebranschen. De internationella modeveckorna för den kommande höstens mode har passerat, och som alltid har branschfolk som redaktörer, stylister, fotografer och bloggare flockats. I lugnet efter stormen när alla catwalkvisningar är avklarade har en debatt blossat upp kring just vilken roll veckornas åskådare spelar.

Mitt under modemånaden publicerade New York Times T Magazine en dräpande artikel signerad modejournalisten Suzy Menkes. Med 25 års erfarenhet som kritiker svingar hon sin slägga mot modeveckornas senaste, och i dag mest synliga, tillskott: bloggvärlden. Menkes kritiserar bristen på kritik från bloggarna, som i hennes ögon sätter modejournalistikens grunder på spel. Platsen utanför själva modeveckorna beskriver hon som en ”cirkus”, och påpekar att en seriös modebevakare aldrig skulle acceptera gåvor från modehusen (vilket bloggarna gör). ”Något är inte bra för att jag gillar det, jag gillar det för att det är bra”, vill Menkes påminna om, och efterlyser en självrannsakan bland modebranschens bevakare. Var tog den kritiska blicken vägen?

Suzy Menkes avslutar med ett förslag: uppklädda stjärnbloggare och fotografer kan göra upp om egna mötesplatser, medan modevisningarna kan pågå för branschproffsen på annat håll. Vad hon emellertid inte nämner är de modeskapare som i sin tur sätter käppar i hjulen för kritiska röster genom att inte bjuda in de kritiker som säger vad de tycker.

Hedi Slimane, ny chefsdesigner på modehuset Yves Saint Laurent (numera omdöpt till Saint Laurent) är det kanske bästa exemplet. Han vägrar att bjuda New York Times modejournalist Cathy Horyn, och förra säsongen tog han till Twitter för att förolämpa Horyn efter hennes korta men kritiska ord i New York Times.

Konsekvensen har blivit att ingen som får komma till Saint Laurents visning vågar skriva något annat än positivt om Hedi Slimanes design, av rädsla för att annars hamna på den svarta listan. Samtidigt passar de recensenter som inte blir bjudna på att dra fram den riktigt stora motorsågen. (”Vill du bära skit, bär Hedi Slimane”, var en kommentar nu senast.)

I och med det ökande intresset för mode, där bloggare och streetstylefotografer blivit dess största fanbärare, har många fruktat just en anti-intellektualisering av mode som bransch. Kanske har Suzy Menkes rätt, kanske är den dagen här. Samtidigt har ingen påstått att vi måste nöja oss med antingen den ytliga eller den djuplodande rapporteringen. När en röst som exempelvis Suzy Menkes eller Cathy Horyn skriver en kritisk text i dag får den ett gensvar som ekar längre än någonsin förut. Inte minst online – där framtidens modekritiker befinner sig.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Raf Simons, haute couturens utmanare

RAF SIMONS VILL UTMANA HAUTE COUTUREN.

Dagens Nyheter 10 februari 2013.

Kan haute couture kännas angeläget för andra än världens rikaste kvinnor? Modets högsta skräddarkonst har sedan 60-talet genomgått flera nära-döden-upplevelser. Men nu talas det om en frälsare, genom belgaren Raf Simons.

Under 1900-talets första hälft var haute couture den skräddarkonst vi kände som mode. Skapat för några utvalda och hängivet skräddad för hand, utgjorde den vad som var modevärlden. Men på 60-talet kom prêt-à-porter och knackade på dörren, mode du inte måttbeställer utan köper och bär direkt ur butik. Modet förflyttades till gatan. Haute couture, och dess imponerande hantverk, började få problem.

De senaste årtionden har haute couture inte direkt frodats, utan snarare förvandlats till en drömfabrik: att skapa pampiga klänningar som får dig att tappa hakan har varit haute couturens uppgift för vår tid. Varat eller icke varat för dessa klänningar med hundra tusen handbroderade pärlor har debatterats, och modevärlden frågar sig: vem kan rädda haute couturen? Nu verkar svaret ha kommit – från en 47-årig avantgardistisk belgare med ursprung som möbeldesigner.

Raf Simons har bara hunnit visa två haute couture-kollektioner för modehuset Dior, där han är ny chefdesigner, och hyllas redan som couturens-konstens nye frälsare. Hans idé om haute couture verkar, enkelt nog, inte handla om omöjliga drömmar, överdåd och måttlöshet, utan kläder en kvinna trivs i och som finns till för att tjäna henne, snarare än att göra henne till en ädelsten. Det är såklart kläder bara för de ultrarika, men Raf Simons är väldigt mån om att den couture-kund som väljer Dior ska förfoga över sig själv och vara den mest självsäkra i rummet.

Det handlar om att omarbeta attityden och omforma psykologin”, berättar Raf Simons själv om sin nya haute couture. “Jag vill skapa en länk till världen och hur kvinnor idag lever sina liv.”

Raf Simons tvättar bort idén om “se men inte röra”, hans couture handlar snarare om rörelse och attityd. För våren 2013 visade Simons en couture-kollektion inspirerad av grundaren Christian Diors trädgård och stora intresse för blommor – en väldigt romantisk utgångspunkt. Men Raf Simons ger oss inget romantiserat feminint ideal. Istället är kollektionen färgstark, hård och minimalistisk.

I ett försök att föra samman Christian Diors former från 50-talet med idéer för framtiden, skapar Raf Simons bland annat en ny tappning på dräkt: i tre delar med kjol, bustier och liten jacka. “Jag tvekar lite inför att säga att detta omdefinierar dräktkostymen helt, men visst kommer det nära”, skriver New York Times kritiker Cathy Horyn om kollektionen, och pekar på hur Raf Simons långsamt omdefinierar haute couturens syfte.

Raf Simons kräver av oss betraktare att anpassa blicken. Med Paris högsta skräddarateljéer i sina händer jobbar han för att omskapa kvinnans garderob: ett fokus som inte varit haute couturens sedan 50-talet. Han gör justeringar i silhuett och hur ett plagg faktiskt bärs, exempelvis i förslag på nya plagg som kappklänningen (en kortare kappa som kan bäras både som klänning eller kappa) eller ensemblen där en bustierklänning slitsas upp framtill och bärs med byxor. Vad det har för påverkan även på oss vanliga dödliga människors garderober återstår att se, men Raf Simons ambition att skapa “en ny dynamik, en ny energi” genom haute couture, lär inte gå obemärkt förbi.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – KORSBEFRUKTNING PÅ CATWALKEN

KORSBEFRUKTNING PÅ CATWALKEN I VÅR

Dagens Nyheter 14 april 2013.

Är en volang feminin? Är en kavaj maskulin? I år tar kostymen plats som vårens stora trend. Här korsbefruktas maskulint och feminint tills gränserna suddas ut. 

1966 presenterade Yves Saint Laurent den första byxkostymen för kvinnor på en catwalk. Sedan dess har kostymen lika mycket tillhört kvinnor som män (även om mannen länge, tyvärr, varit begränsad till endast den). För våren blir denna gemensamma mötesplats för könen en experimentell verkstad för modeskaparna. Herrmodet lånar typiskt feminina attribut från damsidan medan dam plockar fritt från herrsidan. Modeskapare låter det könsuppdelade modet korsbefruktas för att få fram något nytt och, kanske, intressant.

Hos Burberry kläs männen i kostymer som blandas med skinande metallic i rosa och matchande sandaler. Givenchys Riccardo Tisci sätter sina män i rosa kostym, och hämtar tygerna från couturens värld: moarésilke och sidenduchesse blandas med jaquard tryckt med ikonbilder av den heliga madonna. Ett extra tygstycke kan fästas över byxorna på kostymen för den man som vill. Hos Givenchys kvinna gör också byxkostymen sig påmind, tillsammans med volanger i en ledig silhuett. Hedi Slimane som precis tagit över modehuset Saint Laurent gör sin tappning på den klassiska le smoking, och Dior, Stella McCartney och Balmain är bara några som också gör kostymen till vårens bästa garderobstillskott.

Vårens korsbefruktande kollektioner för självklart tankarna till förvandlingarnas mästare, David Bowie, och den stora Bowie-utställning som upptar Victora and Albert museum i London. Vårmodet 2013 tycks likt Bowie morfa samman det feminina och maskulina, där inget grepp är begränsat till något specifikt kön. Men till skillnad från Bowies mest kända stil är resultatet av vårens mode inte androgynt. Snarare myllrar blinkningarna där könsstereotypa attribut vrids till max och bollas runt mellan man och kvinna tills de förlorar sin ursprungliga hemvist.

Ett viktigt plagg för kvinnor likväl som män är shortsen, och även de bärs gärna som kostym. Hos Acne låter Jonny Johansson skrevet i männens shorts hasa ner ända till knäna, och det bylsiga resultatet liknar en kjol. Raf Simons sätter sina män i shorts med små slitsar över låren där effekten är minst sagt erotisk. På damsidan matchas det maskulina i stelt skrädderi gärna med något extremt feminint. Hos Chloé ser vi både volangblusar och rosetter paras med skräddade bermudashorts.  

Belgaren Dries Van Notens herrkollektion exploderar i mönster, och presenterar ett feminint anti-våldsbudskap där militäriskt camouflagemöster förvandlas till blommor och paras med skjortor i tunn spets. På damsidan tar Dries Van Noten den smutsiga grungen och gör den i lätta chiffongmaterial, prydda med paljetter, men inte utan att förlora den ursprungliga obrydda attityden.

Vad som tillhör män eller kvinnors garderober är inte längre en självklarhet. Var volangen och spetsen respektive den lediga kostymen hamnar är inte ett dugg säkert – allra helst blir det en modern korsbefruktning. Kön som estetik befinner sig uppenbarligen i en nyomställning. Med David Bowies ord, “If it works, it's out of date”.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Om "GIRLS", 13/01/13

GIRLS — OFÖRLJUGET OCH BEFRIANDE FÖR EN HEL GENERATION. 

Dagens Nyheter 13 januari 2013.

Idag startar säsong två av tv-serien Girls, en serie som dubbats vår tids Sex and the City. I natt vann Lena Dunham, som skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i serien,  dubbla Golden Globes – både för bästa kvinnliga huvudroll och för bästa komedi/drama. Rodeo ser kopplingen mellan seriens framgång och karaktärernas förhållande till stil. 

För fjorton år sedan startade säsong två av Sex and the City. Mode klev in i rutan som den femte huvudkaraktären med Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Carries garderob uppmärksammades genast som en av de mest dyrbara och ouppnåeliga i tv-historien. Ungefär samtidigt förlorade hon sitt sista underhudsfett. I morgon startar säsong två av HBO:s nya serie som skildrar unga kvinnor: Girls. Där lär inget av det här upprepa sig.

I Girls följer vi Hannah, Marnie, Jessa och Soshanna, fyra unga 25+-nånting i Brooklyn, New York. Precis som Carrie är Hannah också skribent (fast arbetslös), och precis som i Sex and the City handlar Girls till stor del om de fyras relationer med män, men främst den med varandra.

Och där tar likheterna slut. Girls är en serie för en ny generation kvinnor. Inte minst syns det i hur karaktärerna klär sig: De är inte ute efter att bli stilikoner. Istället klär de sig som unga kvinnor gör mest. Vilket är långt från den perfekta, svindyra Carrie-garderoben.

– En sak jag direkt tänkte på med Girls var hur det känns som att Lena Dunham driver med klassiska moderna modestereotyper när hon klär sina tjejer, säger Erika Vallin, författare och redaktör på ELLE.

– Medan alla fyra huvudkaraktärerna är relativt komplexa, mänskliga och mångbottnade är deras klädstil nästan skrattretande förutsägbar. Dunham måste ha varit medveten om det när hon väljer att sätta på Jessa den ena bohemklänningen efter den andra eller Marnie i hennes ärmlösa galleristfodral.Men det gör hennes poäng tydligare eftersom kläderna smälter ihop med karaktärerna och tar i princip ingen plats alls.

Lena Dunham, manusförfattaren, producenten och regissören bakom Girls som även spelar huvudrollen Hannah i serien, tillhör den generation som blivit tvångsmatad skildringar av kvinnor med perfekta liv, kroppar och outfits. I Girls visar hon något annat. Här får tittarna ta del av en verklighet för en ung kvinna från ett amerikanskt medelklasshem idag, komplett med misslyckanden, dåliga relationer, realistiska kroppar och ogenomtänkta kläder. Det är något som aldrig tidigare gjorts ur ett kvinnlig perspektiv och där utgör Girls grunden till en revolution i tv-rutan.

Och utan något så ovanligt som realistiska garderober skulle serien inte kunna göra anspråk på en oförljugen skildring av ett kvinnligt kompisgäng. Istället för en overklig dröm är Girls en kompisrelation i tv-rutan.

– Girls handlar om vilka vi är och vad som händer när vi tar av oss kläderna. Det är det som är så befriande. I Lena Dunhams värld bränns livet och inte för att man inte har råd med ännu ett par lyxdesignerskor, säger Erika Vallin.

Jämförelsen med Sex and the City kanske kom oundvikligen. Men samtidigt utplånar serien Girls alla sina föregångare med sin brutala ärlighet.

– Jag tror att Girls storhet är att den är helt sin egen, vilket säger orimligt mycket om hur tv-klimatet ser ut. Hannah och hennes vänner har befriat en hel generation: vi valfria, bortskämda åttiotalister kan skratta igenkännande och skamset åt oss själva när Dunhams tjejer gör det ena fatala misslyckandet efter det andra. I en västvärld där förljugna elitliv dokumenteras och presenteras genom diverse sociala mediekanaler är Girls mer effektivt än Atarax. Det är okej att göra fel, att göra bort sig – eller att faktiskt inte göra någonting alls.

[agnesgb]

Dagens Nyheter – Intervju Carolina Sjöstrand

CAROLINA TAR STEGET IN BLAND DE STORA.

Dagens Nyheter 24 mars 2013.

När Dior skulle bestämma vem av alla topp­modeller som skulle öppna höstvisningen i Paris föll valet på en nykomling: Carolina Sjöstrand från Vallentuna. Nu spås 21-­åringen en lysande framtid. Kanske är hon starten på en era av vuxnare och mer karaktäristiska modeller.

Det presen­teras inte bara drömmar om nya sätt att klä sig under en modeveckas hektiska sche­ma. Det är även tillfället när drömmar om en karriär som toppmo­dell kan gå i uppfyllelse för många unga kvinnor (och ibland, tyvärr, alldeles för unga flickor).

Att hitta rätt ansikte för rätt modehus är i dag en stor del av mode­industrin, och förutom kläderna noteras det noggrant vilken modell som får det ärofyllda uppdraget att ”öppna” eller ”stänga” de största visningarna.

Carolina Sjöstrand, från Vallentuna, fyller snart 22 och befinner sig just nu mitt i allt detta. Från att ha gått modevisningar i Stockholm i januari, slungades hon i fe­bruari iväg till Londons modevecka och gick för några av de bästa modeskaparna där, för att sedan landa i Paris. Där fånga­de hon uppmärksamheten hos det största franska modehuset av dem alla, Dior. De blev så begeistrad ei Carolina Sjöstrand att de anställde henne som ex­klusiv bara för dem.

– Det finns olika typer av ”exclusive” och det här var en så kallad ”city­ exclusi­ve”, vilket innebär att jag bara får gå Dior under Paris modevecka, berättar hon ef­ter ett besök på sin agentur Stockholms­gruppen i Stockholm.

Stockholmsgruppen har just nu fullt upp att planera Carolinas framtid. (Här kan du se hennes portfolio.) För blir du som Carolina Sjöstrand exklusiv, och dessutom får äran att öppna desig­nern Raf Simons första höstkollektion någonsin för Dior, då har du troligen en lysande karriär framför dig.

Carolinas modellkarriär tog fart efter studenten när hon jobbade som ser­vitris och studerade ekonomisk historia på Stockholms universitet. En modell­scout från Stockholmsgruppen kom fram till henne på Drottninggatan och där började det.

Men trots sin unga ålder befinner sig Caro­lina Sjöstrand otroligt nog inte i det yngsta åldersspannet bland model­lerna vi ser i tidningar och på vis­ningar i dag. Där ser vi så unga som 13-åriga flickor (även om Vogue nyligen införde en nedre åldersgräns på 16 år för sina utgåvor). Men kan­ske därför är också Carolina Sjö­strand så pass unik: hon har en närvaro i bild som är både ståtlig och integritetsfull. Troligtvis representerar hon en ny våg som kommer bli framtidens toppmo­deller: det personliga och majestätiska framför det docklika.

När Carolina berättar om ögonblicket där hon som relativt ny i branschen exklusivt öppnade Diors visning, verkar det ha varit på säkra ben. – Några minuter innan vis­ningen skulle börja var jag ganska nervös. Jag provgick skorna ett par gånger, men precis innan försvann stressen och jag var ganska lugn. Det var när jag tog mina första steg på catwalken som det fak­tiskt gick upp för mig att jag öppnade visningen. Som på be­ställning kom adrenalinkicken. När visningen var över ville jag bara göra om det igen.

Du har även gått Diors haute couture-visning och fått tillbringa en del tid mitt i Paris modehjärta. Vad har du fått för bild av modevärlden i Paris? – Min tid i Paris var väldigt bra. Det är en stad som jag tillbringat mycket tid i nu, det är alltid kul att återkomma. Mode­världen i Paris liknar på sätt och vis den i Sverige – full av hårt jobbande människor och folk som brinner för det de gör.

Så, nu när du gjort det som många som jobbar som modell bara kan drömma om. Berätta om dina framtida planer? – Jag vill definitivt fortsätta med mo­dellandet så länge som möjligt. Det finns många visningar jag vill gå och andra roli­ ga uppdrag jag vill göra. Jag trodde aldrig att jag skulle komma så långt som jag har kommit i dag, men jag har mycket kvar att uppleva. Just nu är jag mer peppad än någonsin att ta mig an nya uppdrag och vi får se vad framtiden har att erbjuda.