Jag är så glad att jag slänger ut bomber ändå. Jag ser det mer som att jag är sårbar och äkta men det är inte det Tobbe kände när det sa PANG! igår och det var rök överallt.
Tror du det finns hopp för oss?
Oskyldigt eller hur? På sätt och vis men det finns ju undertoner av hell going on. Jag tänker ju inte på sånt, jag mest säger saker när jag är nära mig själv och andra omkring mig springer lidande med pilar i ben och armar.
Jag mest kan va sån. Jag märker saker. Jag ser saker och då säger jag det. Helt ovetande om att det kan vara deras fucking akilleshäl som de gör ALLT för att dölja. Men jag VILL ju inte såra. In fact, när jag väl försöker såra så blir det mer typ aaaah men DU råh! Duuuu haju värsta....uöööööh...! Det är sad really. Det är som att jag kastar nallebjörnar.
Men min core being är ingen nallebjörn, det är väl det jag märker. Jag kan verka mjuk och ofarlig för min päls är fluffig och jag är killig under fötterna. Jag ser mig ju mest som att jag är jag. Jag märker inte the path of destruction jag ibland kan lämna efter mig. Men jo...ibland har jag tittat bakåt och undrat vad som hänt. Did aaaaai doooo thaaaet?
Till och med tarot tyckte att jag behövde lugna ner hur jag är med andra för att det kan vara hella sårande. Så det kanske är så...jag kanske är björnen.
Men jag tror inte björnar går omkring och hahaaa jag är såå badass rawr..! De mest är björnar. Jag måste äta den här för att överleva, jag har instinkter eftersom jag är ett rovdjur, passa dig för att mucka med min familj.
Men det sa nog PANG! För sen kom hela sköldarna och pilarna ut. Det blev lite krig.
Men jag ville inte kriga, jag ville närma mig honom. Jag ville bygga på oss men jag antar att det är svårt när man har klor långa som fingrar? Jag är en Edward Scissorhands som febrilt försöker hålla i saker jag älskar. AJ!
Men jag förklarade, jag gjorde allt jag kunde för att få honom att förstå att att mitt missnöje och eviga kritik är för att jag känner mig utestängd från partyt. Han drog igen vindbryggan till sitt slott och jag fick inte komma in, medan han stängde för att han inte trodde jag tyckte det var fint nog där.
Det är ju det bästa stället jag vet. I'd kill for that place. Myself included.
Han öppnade den lite igår och jag kände dofterna därinne. Åh fyfan, let me in...! Jag vill stanna för evigt där inne.
Det är ju den jag saknat och dött för - vår connection. Utan den blir allt annat inte nog och platt.
Men jag andades in den igår en stund. den finns kvar där och den är såååå addictive it's nuts.
Men det är känsligt så in i helvette där och ett snedsteg jag gjorde så stängde han igen lite. Förlåt, jag menade inget illa, jag mest...!
Det är känsligt men det finns hopp. Jag är vovven som suttit där ute i åratal och väntat. Levt på scraps, bara för att maybe someday it will be open again. Lojal. Hur tragiskt är det inte att han stängde för hunden för han inte trodde den ville vara där? Han kan inte ha sett att jag suttit där i åratal och väntat. Så jäkla strange.
Nu kanske han vet att jag är där och hur länge jag väntat. Kanske kommer bron vara nere igen. Jag lever på det hoppet.